De älskar sin plats i skärgården – finländarna vill att glesbygden ska vara bebodd

Hela 79% av finländarna vill se glesbygden bebodd året om och dessutom att staten ska betala för vad det kostar, visar en undersökning som Taloustutkimus gjort på uppdrag av Yle. Det tycker skärgårdsborna låter bra.

- Om båttrafiken hit ut skulle börja kosta så skulle det betyda döden för vår verksamhet, säger Cecilia Laine.

Hennes bror Patrik Laine startade ett mikrobryggeri på Rosala för fem år sedan. Företaget har i sakta mak vuxit och i år har man provat på nya idéer som en krog vid stranden med öl samt matservering.

- Egentligen var beslutet att starta företag inte svårt. När min far [Sixten] flyttade bageriet till en annan lokal så började jag brygga öl i den gamla bagerilokalen under huset. Man får helt enkelt utgå från de förutsättningar man har, säger Patrik.

Han har valt att bo stora delar av året på Rosala och under vintern jobbar han några dagar i veckan på plats. En del sköter han också på distans så goda internetförbindelser är viktiga.

- Jag kommer ihåg att jag gjorde en tulldeklarering under min semester i södern. Men det är kanske inte så lyckat, för då är man aldrig egentligen ledig, säger han.

Trygg uppväxt i glesbygdsmiljö

Hur det var att växa upp på Hitis-Rosala verkar vara svårt för många att definiera. Det kanske beror på att man inte har något att jämföra med. Men naturen och lugnet är återkommande teman.

- Det fanns mycket att göra här och naturen är fin, säger Patrik.

- Och sen friheten och lugnet. Att man fick göra vad man vill som var så bra, säger Cecilia som får medhåll av sin bror.

Men blir inte vintern lång?

- Den har sin charm. Att stå vid stranden när höststormen härjar och se naturens krafter är fint, säger Cecilia.

- Nog är det mörkt här på vintern men det är det på alla andra ställen i Finland också, säger Patrik.

Rose-Marie Wilson är född och uppvuxen på Rosala och jobbar på ön över sommaren även om studieorten är på annat håll just nu. Också hon tyckte att uppväxten var trygg.

- Alla leker med alla här, oberoende av ålder och så. Det är lite stereotypiskt finlandssvenskt att alla känner alla, säger hon.

Enligt Rose-Marie skulle bättre service i form av mer bussförbindelser och någon form av banktjänster göra livet enklare på Hitis-Rosala.

- Nu måste man nästan ha egen bil för att komma någonstans vintertid. Dessutom måste man våga satsa, för det är många som är egenföretagare här ute, tillägger hon.

Flyttade till Kimito för att få egen ro

- Vi flyttade hit från en förort till Åbo för att slippa grannar bakom varje vägg. Här kan man gå ut på gården och göra vad man vill när man vill. Det är skönt, säger Patrik Sanela som bott i Kimito i några månader.

Han tycker att det finns gott om service på ön men höjer ett varningens finger för avgiftsbelagd färjetrafik.

- Om färjorna börjar kosta blir det svårt för skärgårdsborna att bo kvar. Att betala för varje gång man ska till hälsostationen eller hälsa på någon släkting fungerar inte, säger han.

Sanela kommer att börja jobba inom metallindustrin. Han tror att han kommer att kunna hitta fler alternativ, åtminstone i grannorterna.

- Det finns kanske inte så många alternativ för mig på ön med den inriktning jag har. Men om man inte är rädd för att pendla 30-45 minuter per dag så lyckas det säkert, säger han.

Kan tänka sig att flytta hit

Emmelies och Rebeckas familjer har sommarstuga på Hitis och åtminstone Emmelie kunde tänka sig att flytta ut i skärgården.

- Jag tycker att det är skönt att vara här ute. När jag är här så brukar jag sova väldigt länge. Det finns det som man behöver här, och det som inte finns kan man hitta på andra ställen så jag kunde tänka mig att bo här, säger hon.

Rebecka från Helsingfors är mer tveksam.

- Det är lugnt och fritt att vara här. Man kan göra lite vad man vill. Men jag skulle helst bo kvar i Helsingfors för hobbyerna. Här är man mer för att slappna av och inte göra någonting, säger hon.

Vid ett café sitter två turister. De har kommit från Korpo dit de flyttade från Helsingfors för 12 år sedan.

- Vi drev eget företag i Helsingfors men hade stuga i Korpo. Då vi slutade jobba valde vi att börja bo året om på stugan, säger Hannele.

- Vi insåg också att trots att vi hade vänner i stan så var det främst kolleger och släktingar. I Korpo hade vi ett stort nätverk av goda vänner, säger hennes man Arto.

Finländarna lär vara stora vänner av naturen, och det framkommer inte minst av diskussionerna med glesbygdsinflyttarna.

- Jag tycker att det bästa är att du alltid har något att syssla med och kan vara igång hela tiden. Naturen och havet är nära och vi värmer med ved som vi hugger själva. Jag skulle bli tokig av att bo i en lägenhet, säger Hannele.

- Man kan ju alltid åka in till staden om man får tråkigt här, säger Arto.

Enligt Hannele är hälsovården, skolorna och förbindelserna de tre viktigaste delarna för att kunna bo på glesbygden. Sedan kommer arbetsplatserna.

- Nuförtiden kan man ju fjärrarbeta mycket, möjligheterna att bo större delen av året i skärgården blir större i och med det, säger Hannele.