Hitis var svenska stormaktens mittpunkt under 1600-talet – ny bok om skärgårdsbornas liv följer fyra generationer
En ny bok av Carina Wolff-Brant berättar om skärgårdens historia både ur den lilla individens- och världspolitiskt perspektiv.
Författaren är van vid att röra sig i skärgården med egen båt. Med sig har hon också flera exemplar av sin nya bok.
- Böckerna hade sålt slut här i Dalsbruk så jag har med mig några till som jag ska leverera sen, säger en solbränd Wolff-Brandt medan hon hivar upp några tunga bokkassar ur båten.
En historisk släktsaga från 1600-talet framåt
Den nyutsläppta boken Piga, Klockare, Inhysing, Lots är en historisk släktsaga vars berättelse bottnar i kyrkoböcker, tingsprotokoll och historieböcker. Historien börjar i maj 1669.
- Då föddes den äldsta anmodern som jag har kunnat spåra, Cirstin. År 1669 var den svenska stormakten som allra störst och Hitis låg på sätt och vis i mittpunkten av det hela.
Idén om boken föddes på en bokmässa 2011 då en obekant kvinna kom fram till henne och berättade att de var släkt.
- Våra anmödrar var systrar födda på Rosala för hundratals år sedan. Då tänkte jag att det kan ju inte vara sant, det var lite som att bli pånyttfödd, minns Carina Wolff-Brant.
Första boken med traktens historia
Författaren har rört sig i Kimito skärgård ända sedan 1962, då familjen började vistas på sin sommarstuga på Bolax nära Dalsbruk.
Det här är den fjärde skärgårdsboken som Wolff-Brandt släpper, tidigare har hon skrivit böcker för både barn och vuxna.
- Intresset för skärgården har alltid funnits men med den här boken är det första gången som jag riktigt ordentligt har satt mig in i traktens historia.
Rätt tillfälle för att börja med boken kom när hennes första barnbarn, Cleo, föddes 2015 och hon skulle åka och hälsa på henne.
De åkte förbi Furuskär som varit familjens sommarställe under många år och Wolff-Brandt fick ett infall att fota gården.
- Jag tog fotot för att kunna visa åt Cleo hur det såg ut den dagen hon föddes. När jag såg att ett svanpar hade byggt ett bo där fick jag en ingivelse att nu vet jag vad jag ska göra. Jag ska gräva mig ner i den här historien så långt bak som det är möjligt för att kunna berätta för Cleo att hon hör hemma här.
"Inte var det bättre förr, men det fanns i alla fall fisk i haven"
Historierna ur boken är levande och skickligt ihopflätade med storpolitiska händelser som återspeglade sig även ute i skärgården runt Hitis.
Såväl pesten, tullar och krig påverkade livet på hemmanen i skärgården.
- Man kanske inte kan säga att det var bättre förr, men haven var åtminstone fyllda med fisk så när det kom till mat och svält så klarade ofta skärgårdsborna sig ganska bra.
Hysteri kring häxor och trolldomar
Bokens historia börjar med Cirstin Eriksdotter som blir piga och gifter sig 1694 med byns klockare.
Visserligen hade de inget eget torp utan bodde som inhysingar hos andra, men som klockare hade hennes man det bättre ställt än många andra.
Under Cirstins uppväxt härjar både en stor hysteri kring häxor och trolldomar, och sjukdomar som pesten. Att rikta misstankar om att någon utförde trolldom på den tiden var mycket förbjudet.
- Som kvinna kunde man förvänta sig att föda ungefär ett barn vartannat år och det var också vanligt att man miste många av sina barn. De små var väldigt utsatta för sjukdomar som mässling, men om man överlevde sina första 15 år kunde man räkna med att bli till och med 35 år gammal, berättar Wolff-Brandt.
Grävde fram fakta ur kyrkoböcker och tingsprotokoll
Det är ur tingsprotokoll och kyrkoböcker som Carina Wolff-Brandt hittade mycket av informationen om sina släktingar.
- De två som jag hittade mest information om var Cirstin och hennes barnbarnsbarn Anna. Därför handlar det mest om dem. Cirstin figurerade i ganska många tingsprotokoll medan det gick att utläsa väldigt mycket om Annas tragiska öde i kyrkoböckerna och dödsböckerna.
Carina har också läst andra historiska böcker och skrifter och sedan kopplat ihop de stora skeendena med livet ute på ön.
Kvinnor skriver historia annorlunda än män
Den första och den sista personen i boken råkar vara kvinnor. Råkar, därför att det gick att hitta mest information om dem, säger Wolff-Brandt.
- Jag är ingen feminist på det viset att jag skulle kvotera in mera kvinnor i berättelserna, men det var dessa kvinnors öden och liv som stack ut. Kanske det också är så att om man som kvinna skriver historia så faller det sig mera naturligt att man riktar in sig på kvinnornas berättelser.
En av bokens läsare hade berättat att en helt ny värld öppnade sig när hon fick läsa historierna i Wolff-Brandts bok.
Och det är ett ganska annorlunda upplägg jämfört med historieböckerna i skolan, säger Wolff-Brandt.
- Många väninnor sa att ’inte tänker du väl sätta in några årtal i boken’, och jag funderade hur man kunde skriva en historisk bok utan årtal, medan männen fantiserade om att jag minutiöst skulle skriva om sjöslag och hur många kanonkulor som regnade ner i minuten, och då tänkte jag att det inte heller är min grej. Nu blev det något lite mittemellan.
I slutet av boken finns det också en faktadel med namn och årtal för den som vill förkovra sig. Också mellan kapitlen om familjeödena på ön finns det berättelser som beskriver de storpolitiska skeendena i världen.
Ser på skärgården med nya ögon
Efter arbetet med boken har Wolff-Brandt börjat se på sin omgivning med nya ögon. På grund av landhöjningen och att skogen behövdes var öarna mindre och kalare.
- Om vi nu skulle dimpa ner i 1600-talets skärgård så skulle vi knappast känna igen oss. Något som också har blivit uppenbart under arbetet med boken är hur centralt Hitis och skärgården har legat i förhållande till öst och väst.
I boken kan man läsa om hur beroende Stockholm var av ved och fisk från skärgården i Åbolands skärgård, och att både lotsar och annat sjöfolk spelat avgörande roller i de stora makthavarnas drag på världens shackbräde.
Illustrationer av Jenny Wiik
Den som bläddrar i boken märker även en annan utmärkande detalj; den saknar foton av porträtt och kartor. Samtliga bilder är illustrationer av Åbobon Jenny Wiik.
-Jag bestämde mig för att jag inte ville har några fotografier i den här boken, och inga fotade porträtt. Jenny har ritat av gamla målningar och kartor och stämningsbilder. Själv tycker jag att det gjorde boken så otroligt vacker.
Även om inte tryckpressen efter den första boken ännu har kallnat planerar Carina Wolff-Brandt redan nästa bok. Även den i samarbete med Jenny Wiik.
Jenny Wiik har gjort illustrationerna till Carina Wolff-Brandts bok.