Maria Rustanius i Liljendal är en av hundratals mjölkbönder som lägger av: "Jag vill inte se dagen då jag missköter mina djur för att jag inte orkar"
Många mjölkbönder är i trångmål. Maria Rustanius i Liljendal är en av dem som har fått nog. Efter 18 år som mjölkbonde ska hon nu odla spannmål.
Under de senaste åren har många mjölkgårdar tvingats lägga ner sin verksamhet, eller åtminstone funderat på att lägga ner.
På riksplan väntas cirka 1 100 mjölkbönder lägga av fram till 2020, enligt Yle Uutiset.
En av dem är Maria Rustanius på Långmarkusas gård i Liljendal i Lovisa. Den här sommaren är hennes sista som mjölkbonde.
– Den största orsaken är att jobbmängden är enormt stor. Jag har haft mycket hjälp av mina föräldrar men pappa gick bort i höstas och jag har mamma kvar här men hon börjar vara ålderstigen, säger Rustanius.
Maria Rustanius tog över gården 2000, för 18 år sedan. De lediga dagarna har varit få.
– Visst har man lediga dagar men det finns alltid jobb på gården fastän jag har en avbytare som sköter om korna. Man ska nästan resa bort för att inte jobba.
En mjölkbonde har rätt till avbytare i 26 dagar per år via den kommunala avbytartjänsten.
Vill man ha fler lediga dagar kan man köpa 120 timmar extra till subventionerat pris, eller köpa privata avbytartjänster.
– Ofta kommer ekonomin emot och många har tyvärr inte råd med semester.
Hon har ingen statistik att ta till, men säger att mjölkgårdarna speciellt i södra Finland börjar ha stora problem.
Norrut har det gjorts större investeringar i nya lösningar för ladugårdarna. Däremot har investeringarna söderut varit mindre.
Ett annat problem är att mjölkpriserna är väldigt låga och Rustanius tror att det är en orsak till att många lägger ner.
– Det började med Rysslandssanktionerna och priserna har aldrig riktigt kommit upp efter det, säger Maria Rustanius.
Jag kom till insikten att det inte går längre och att jag inte orkar fysiskt
― Maria Rustanius
Rustanius har funderat på att lägga ner redan i flera år och gjorde sig av med största delen av sina djur redan i fjol våras.
Hon har fortfarande lite mjölkkor kvar och kommer att sälja dem under hösten. De sista åker till slakt. Köttkvigorna och -tjurarna blir eventuellt kvar till årsskiftet av stödtekniska orsaker.
När alla djur är borta är det spannmålsodling som gäller för Rustanius. Hon sadlar inte om helt och hållet eftersom hon borde klara av den odlingsareal hon har tillgång till.
– Lönsamheten är minst lika dålig då det kommer till spannmålsodling och djuren var nog min business. Men man jobbar inte lika mycket.
Farvälet till mjölkkorna är inte särskilt känslosamt. Rustanius har jobbat från morgon till kväll i många år, och under nätterna har hon fått titta till sjuka djur eller följa med kalvningar.
Och de lediga dagarna har som sagt varit få.
– Jag kom till insikten att det inte går längre och att jag inte orkar fysiskt. Jag vill inte se den dag då jag missköter mina djur eftersom jag inte orkar. Då är det ett bättre alternativ att sluta, säger hon.
Vad borde man göra för att underlätta mjölkböndernas sits?
– För det första borde producentpriset höjas. Jag tycker också att det skulle vara väldigt välkommet med fler semesterdagar eftersom man jobbar enormt mycket med djur, säger Maria Rustanius.
' /%3E%3C/svg%3E)
