Filmrecension: BlacKkKlansman – Jasper Pääkkönen spelar KKK-medlem i en komedi där skrattet fastnar i halsen

Höstens kanske mest osannolika komedi handlar om hur en svart polis i slutet av 1970-talet infiltrerar sig i Ku Klux Klan. Och otroligt nog är det hela baserat på en verklig historia.

BlacKkKlansman är på ytan en snärtig komedi med sugande soulmusik och häftiga afrofrisyrer, blandat med brinnande kors och klanmedlemmar i vita kåpor. Men egentligen är filmen en bitande satir över rasismen i USA. Och en film som visar att den i allra högsta grad är skrämmande aktuell. Skrattet fastnar med andra ord i halsen.

Ron Stallworth (John David Washington, son till Denzel Washington) är den första svarta polisen i Colorado Springs. Det är inget lätt jobb med spydiga och rasistiska kolleger. Men Ron försöker hålla sig lugn, han är ambitiös och han tror på polisyrket. Snart får han också uppdraget att under täckmantel gå på ett möte som den svarta studentrörelsen i staden ordnar.

Polisledningen ser nämligen radikaliseringen av de svarta studenterna som ett hot mot den nationella säkerheten.

För Ron är det lite av ett uppvaknande. Var står han i kampen för de svartas rättigheter? Här kommer också en av filmens centrala frågor upp. Hur ska en svart person i USA möta rasismen och intoleransen? Ska du försöka förändra det hela inifrån eller starta en revolution?

Ron vill tro på att han kan förändra polisämbetet och systemet från insidan medan ordföranden för de svarta studenterna, den unga, politiskt aktiva och engagerade Patrice (Laura Harrier) anser att Ron är naiv.

Kanske är det också mötet med de svarta aktivisterna som får Ron att fundera på rasismen och som gör att han greppar telefonen och ringer upp den lokala Ku Klux Klan-avdelningen eller ”Organisationen” som de föredrar att kalla sig. Ron presenterar sig som en vit amerikan som hatar judar, mexikaner, homosexuella men allra mest hatar han "svartingar".

Klanmedlemmarna blir förstås intresserade av den här klartänkta och välformulerade unga mannen och vill gärna ha honom med i sin verksamhet.

Problemet är att Ron må låta som en vit rasist fylld av hat i telefonen men att möta klanmedlemmarna i verkligheten är förstås omöjligt. Så här får hans kollega Flip (Adam Driver) istället rycka in som en dubbelgångare.

Fast problemen är inte slut med det.

Det som följer är komiska och bisarra möten. Dubbelidentiteter som skaver och en förälskelse som kanske aldrig får en chans.

Ron och Flip skapar tillsammans "rasisten Ron Stallworth”, en man som har ett så välartikulerat hat att det imponerar på självaste storvesiren David Duke (Topher Grace).

Jasper Pääkkönen spelar klanmedlemmen Felix, en man med ett häftigt hat och djup misstänksamhet. Felix anar genast att det är nåt skumt med denna Ron Stallworth. Och Jasper klarar sig galant, hans intensiva blick är kuslig.

Komisk, skrämmande och sorglig

BlacKkKlansman är en komisk berättelse, speciellt vad gäller skildringen av klanmedlemmarna. Ibland är regissören Spike Lee farligt nära gränsen att överdriva och förenkla men han lyckas varje gång svänga om i sista stund.

Samtidigt är det här också en skrämmande berättelse om vad hat och intolerans kan leda till.

Spike Lee har ofta skildrat rasism och rasrelationer i sina filmer som i till exempel Do the Right Ting (1989) och Malcolm X (1992). Men frågan är om han tidigare gjort en film som så starkt vill väcka debatt?

BlacKkKlansman är en film som direkt kommenterar dagens USA. Lee strör in repliker som refererar till Trump-eran och filmen avslutas med nyhetsklipp från de högerextrema demonstrationerna i Charlottesville ifjol.

Och djupt inne i filmen finns också ett drag av sorg. Sorg över hur djupt rasismen präglar det amerikanska samhället.

Genial inspiration

Film är Spike Lees sätt att berätta hur han ser på världen. Och han är medveten om filmens makt. Lee väljer nämligen att under filmens gång klippa in korta utdrag ur andra filmer som Gone with the Wind (1939) och The Birth of a Nation (1915). (The Birth of a Nation är en djupt rasistisk och problematisk film. Men filmtekniskt var den nyskapande och har bland annat gått till filmhistorien för korsklippningen. Alltså att i en film klippa mellan två händelser som utspelar sig samtidigt.)

Lee använder sig av samma korsklippningsteknik i en av BlacKkKlansmans starkaste scener. Då skildrar han i en scen hur klanmedlemmarna, iklädda sina vita kåpor, tittar på The Birth of a Nation samtidigt som de äter popcorn och hejar och hurrar.

I den andra scenen ser vi de svarta studenterna stå samlade och lyssna på en gammal man (Harry Belafonte) som berättar om en lynchning han blev vittne till 1916.

Det blir en otroligt stark scen då de här två samtidiga händelserna placeras bredvid varandra. Hur Lee sedan väljer att avsluta de två scenerna är genialt.

BlacKkKlansman vann Grand Prix i Cannes i våras och kommer garanterat att vara en stark Oscarskandidat.