Hoppa till huvudinnehåll

Sport

Kolumn: Vansinnigt medaljmål av förbund som skapar otrygghet – men hur klarade sig egentligen finländarna i Berlin?

Från 2018
Jenni Kangas med Janne Isakssons kolumnvinjett.
Bildtext Jenni Kangas en av beklagligt få finländska finalidrottare.
Bild: Lehtikuva / Yle

Trots den uteblivna framgången har friidrotts-EM varit långt ifrån en blåvit katastrof sett till förutsättningarna. Över 60 procent av finländarna klarade sig bättre än deras statistikplacering. Den kollektiva nivån är helt enkelt för låg – och förändring behövs.

En munter polack gick runt på metrostationen vid Berlins olympiastadion på fredagskvällen och frågade alla på perrongen varifrån de kommer. Hos de allra flesta kunde mannen lyfta fram ett par idrottare som gjort väl ifrån sig under EM.

Han försökte hänga med i schweizarnas guldsång om Lea Sprunger och frågade norrmännen hur Jakob Ingebrigtsens makalösa prestation kunde vara möjlig.

När han hör att jag är från Finland blir han tyst. Han skakar ledset på huvudet och ser ut att vilja trösta mig. Efter en stund harklar han fram ett namn.

Paavo Nurmi.

Paavo Nurmi, 1926.
Bildtext En svunnen tid.
Bild: Ullstein bild / All Over Press

Finland går mot den stolta friidrottsnationens sämsta EM-tävlingar genom tiderna. Av 23 upplagor hittills sedan premiären 1934 har Finland blivit utan medalj en gång tidigare: I Budapest 1966.

Då radade den sexton idrottare stora truppen ändå fram åtta placeringar i topp-8 med Pauli Nevalas fjärde plats i spjut som bästa notering.

Spjutkastning har räddat Finland många gånger. Av 2010-talets fem EM-medaljer har alla gått till en manlig spjutkastare, och även nu skulle en frisk Tero Pitkämäki ha kunnat tampas om medalj.

Nu kan givetvis trestegshopparen Simo Lipsanen spränga banken i kväll och ställa till med helt vad som helst i en gren där den europeiska standarden inte direkt är skyhög för tillfället.

Men det ändrar inte på den stora bilden: Nivån räcker inte till.

Kristiina Mäkelä hoppar tresteg.
Bildtext Kristiina Mäkelä har riktat häftig kritik mot egna förbundet.
Bild: EPA-EFE / Felipe Trueba

Träningschefen Jorma Kemppainens målsättning på 3–4 medaljer var från första början fullständigt galen. Det hade behövts en hundraprocentig utdelning av alla med ens tillstymmelsen till medaljchans.

Det var en målsättning som aldrig var realistisk och som knappast gagnade de finländska idrottarna.

Någon succé har EM verkligen inte varit, det ska man inte sticka under stol med. Två topp-8-placeringar och därtill tre idrottare bland de tolv främsta (plus Lipsanen och möjligtvis stafettherrarna i kväll) är ett direkt svagt saldo i EM-sammanhang.

Att fyra finländare gjort personligt rekord och ytterligare några stått för nytt årsbästa är inga hisnande siffror, men ändå i linje med övriga nationer.

Att tala om att Finland floppat i Berlin stämmer ändå inte. Visst, de upphaussade manliga gångarna underpresterade rejält i hettan, Oliver Helander klarade inte ännu av att kliva in i föregångarnas jättedojor och Wilma Murto fick inget perfekt slut på skadecomebacken.

Men som helhet knep över 60 procent av finländarna en bättre slutplacering än deras position i årsbästajämförelsen. 28 procent tappade mark, medan tio procent höll sin placering (se hela listan i faktarutan nedan).

Det är i paritet med hur finländska friidrottare i allmänhet presterar i stora mästerskap. Till och med lite i överkant. En majoritet brukar höja sig eller åtminstone hålla sin egen nivå bättre än många av konkurrenterna.

Hur klarade sig finländarna?

Denna statistik är givetvis en sanning med modifikation. Det är till exempel inte helt klockrent att ge ett plus i kanten för Arttu Kangas som lämnade två kulstötare bakom sig efter att ha legat näst sist inför. Men en fingervisning och perspektiv ger jämförelsen utan tvekan.

Finländarna underpresterade inte kollektivt, det fanns fler som överträffade sig själva med hinderlöparna Topi Raitanen och Janica Rauma i spetsen.

Det fanns helt enkelt inte mer att hämta. Finland är inte i detta nu en starkare friidrottsnation.

Topi Raitanen löper i EM 2018.
Bildtext Topi Raitanen hörde till ljusglimtarna.
Bild: Lehtikuva

Då kommer vi till stora frågan. Varför ska det behöva vara så här?

Svaren är otaliga. Brist på pengar, en splittrad och överstor organisation och friidrottsförbundets (SUL) misslyckade sponsorjakt, en sinande massa när allt fler barn väljer lagidrotter, det låga antalet proffstränare och så vidare.

Jag vill ändå betona en punkt där dagens SUL-ledning enligt flera källor misslyckats, och det är att skapa en trygg omgivning för sina utövare. Detta gäller inte bara årets EM-resenärer, utan även i allra högsta grad ungdomar som överväger om de ska våga satsa fullt ut på friidrotten.

EM-nian Kristiina Mäkelä slängde svidande kritik mot förbundets håll i en kolumn i våras. Hon pekade på enorma brister i kommunikationen och skrev att förbundet ”saknar förmågan att producera medaljvinnande toppidrottare”.

Det handlar om att erbjuda hjälp, bistå med stöd och ge vägledning när det behövs. Att vara i kontakt, ringa och fråga hur det går, få idrottarna att känna sig viktiga, att någon tar hand om dem. Helt enkelt att bry sig.

Det här kräver inte pengar, det kräver bara vilja.

Att någon från förbundet till exempel plockar upp telefonen och ringer och frågar en skadad ung idrottare hur det står till och om hen behöver något kan vara av oerhörd vikt.

Jorma Kemppainen.
Bildtext Jorma Kemppainen hänger löst.
Bild: Lehtikuva

Dessutom: Varför gör man inte mer för att få till en faktisk lagkänsla och sammanhållning i EM-truppen? Varför skickas de flesta idrottare tillbaka hem genast dagen efter avslutad prestation istället för att de kunde stanna kvar och heja fram sina kompisar? Varför satsas inte mer på teambuilding?

Återigen. De små sakerna återupprättar inte Finlands status som en stor friidrottsnation, men de bidrar till en trygghetskänsla hos idrottare. Sammanhållning ska inte underskattas, se bara på Sveriges framfart i fotbolls-VM. En god stämning och kamratskap skadar inte heller i individuella sporter som friidrott.

Varför i hela världen Jorma Kemppainen överhuvudtaget satte upp det orealistiska medaljmålet är omöjligt att säga. Möjligtvis behövde han en anledning att kliva ner från sin post efter sex år vid rodret. Och kanske är det just den friska fläkt som behövs.

Till Paavo Nurmis tider återvänder vi aldrig – men visst borde varje polsk friidrottsturist kunna nämna åtminstone en levande finländare.

Diskussion om artikeln