Bortglömd glädje och laganda – träningschefen stiger inte åt sidan efter alla tiders bottennapp: ”Jag har idrottarnas förtroende”

Träningschef Jorma Kemppainen har inga planer på att avgå efter ett tredje friidrottsmästerskap i följd utan finländska medaljer.

När Jorma Kemppainen tillträdde som träningschef på Finlands friidrottsförbund (SUL) för sex år sedan hade Finland nyss fått nöja sig med ett brons i hemma-EM i Helsingfors.

Han konstaterade då i STT:s intervju att Finland ”inte kan sjunka lägre”. Han fortsatte: ”Jag kommer in med den attityden att om det på riktigt inte sker förändringar, så behöver ni inte titta på min nuna särskilt länge”.

Nu har Finland sitt klart sämsta EM genom tiderna bakom sig.

Sedan starten 1934 har Finland blivit utan medalj två gånger. Den första gången hände det i Budapest 1966 då Finland ändå tog åtta poängplaceringar (topp-8). Den andra gången var i Berlin 2018.

I Berlin kom ingen in i topp-5 och bara tre bland de åtta främsta (Antti Ruuskanen, Topi Raitanen och herrarnas 4 x 100 meter). Utan medalj blev Finlands friidrottare för det tredje mästerskapet i rad efter att ha kammat noll också i OS 2016 och VM 2017.

Kemppainen: Man kan ju alltid drömma

Inför säsongen konstaterade Kemppainen att minimimålet är två medaljer och i samband med Kalevaspelen för några veckor sedan satte han upp en målsättning på 3-4 medaljer.

Detta trots att gångaren Veli-Matti Partanen var enda finländare i topp-5 i Europastatistiken inför tävlingarna och endast en handfull andra befann sig i topp-10.

Förväntade du dig faktiskt 3-4 medaljer?

– Om allt hade gått helt perfekt, om allt varit… Man kan ju alltid drömma. Det hade varit drömmen, svarar Kemppainen på olympiastadions läktare i Berlin inför söndagens sista finalpass.

Vid det skedet hade Simo Lipsanen fortfarande chansen att öppna Finlands medaljkonto. Det kom inte ens en poängplacering och därmed blev Ruuskanens och stafettlöparnas sjätteplatser de främsta.

”Har begåtts misstag”

Kemppainen preciserar sitt medaljprat med att 3-4 pallplatser var en målsättning över ”mellanlångt perspektiv”. Det är där Finland borde vara i EM-sammanhang, och dit man som friidrottsnation måste sträva.

– Men nog skulle vi fått vara närmare här också. Det är helt klart att det här inte är den situation vi hoppats vi skulle befinna oss i. Vi hade förväntat oss mer och är besvikna, säger Kemppainen.

– Vi är på minus som helhet, för många har presterat under sin egen nivå. Jag väntade mig fler på poängplatser och också medaljer. Vi har ändå såna som Partanen och (Oliver) Helander som gjort resultat i år som här skulle räckt till medalj.

Kemppainen berättar att han hade betydligt högre EM-förväntningar tidigare i sommar och ännu efter Kalevaspelen, än sedan på tröskeln till själva EM. Skador har skalat bort till exempel Tero Pitkämäki, Anne-Mari Hyryläinen, Camilla Richardsson, Oskari Mörö och i praktiken även David Söderberg från det från första början smala toppskiktet, och uppladdningen har inte varit klockren.

– Det har garanterat begåtts misstag i förberedelserna. Det är en överraskning att det gått så här. Det har skett tydliga misstag och jag som ledare – som väljer gruppen som jobbar här – måste förstås ta ansvaret över det.

Att ”ta ansvar” innebär ändå inte automatiskt att avgå.

– Vi ska analysera situationen efter EM, precis som man alltid gör efter mästerskap. Och de saker man måste ta ansvar för, så måste man ta ansvar för, formulerar sig Kemppainen.

– Det betyder inte att avgå i det här skedet. Vi går igenom situationen efter EM. Men inte är jag den personen som står i vägen för utveckling eller en större förändring, det är helt säkert.

Inte prioriterat lagandan

Kritiska röster har under årets gång höjts mot förbundsledningen med Jorma Kemppainen i spetsen. Även från idrottare på plats i Berlin. Det har bland annat pratats om bristande kommunikationsgång ledningen och idrottarna emellan, samt för litet fokus på sammanhållningen.

Upplever du att du har idrottarnas förtroende?

– Det gör jag. Jag har hört nånstans att det skulle råda en rädslans atmosfär, men nog sitter vi i samma frukostbord. Inte blir det tyst när jag sätter mig ner. Så ja, jag upplever att jag har förtroende, säger Kemppainen.

En del finländska idrottare har saknat gemensamma tillfällen, där lagandan skulle svetsas samman. Kemppainen medger att man inte satsat på dylika sammanstrålningar.

– Laget har kommit och gått och vi har haft få gemensamma tillfällen. Det beror på att jag som ledare upplever att jag borde dra de tillfällena, men har varit på stadion ibland från klockan 6.30 till midnatt.

– Det här är annorlunda tävlingar än till exempel Sverigekampen, där lagandan måste vara bra. Det här är mera av formen ”one day competition”, anser Kemppainen.

Storbacka: Glädje och fokus utesluter inte varandra

Till exempel i Sverige tänker man annorlunda. Där har man nått en ny vågtopp delvis tack vare större fokus på gemenskapen. Gemensamma läger, samlingar och träffar, som för samman idrottarna och alla runtomkring.

– Det är viktigt att alla känner att man är en i gänget. Det gör det så mycket roligare. Jag tror det ger en glädje i idrotten, som sedan skapar framgång på lång sikt. Att det verkligen är roligt att vara en del av landslaget tror jag är den viktigaste sporren, sade stavhopparen Angelica Bengtsson i Yle Sportens intervju i fjol.

Karin Storbacka håller med. Den sjuttonfaldiga finländska löparmästaren har följt med EM-tävlingarna i Berlin i egenskap av turist.

– Man ska inte underskatta gemenskapen. Jag har till exempel sett då Storbritanniens idrottare kommer till träningsplanen tillsammans, och glädje och fokus utesluter inte på något vis varandra. Man kan ha superfokus när man gör sin grej, men samtidigt ha jätteroligt.

Hjälper det faktiskt själva prestationen om man har roligt?

– Ja, absolut! Och man kan vända det andra vägen. När det bara är press och man inte alls tänker på att det ska vara kul, så går det inte heller bra. Jag tror absolut vilket landslag som helst vinner på att man också har lite roligt längs vägen, säger Storbacka.

Måste lämna 70-talet bakom oss

Yle Sportens expertkommentator Mikael Ylöstalo, som även jobbar som SUL-tränare, efterlyser fler gemensamma träffar under träningssäsongen. Det skulle gagna såväl idrottarna som tränarna, som skulle utveckla sig genom ett öppet informationsutbyte.

– Det måste skapas via gemensamma samlingar från gräsrotsnivå. Så att idrottarna och tränarna blir vana vid att träffas tillräckligt ofta och föra tillräcklig dialog, säger Ylöstalo.

– Vi har lite stannat kvar i 70- och 80-talsmentaliteten på vissa grengruppers håll, där man vill göra allt för sig själv och helst ute i skogen så ingen annan ser vad man håller på med. Vi är som tur på väg bort därifrån med dagens generation som inte känner igen sig i att man ska gömma sig undan andra, utan de vill ha gemenskap.

Yle Sportens mångåriga friidrottsreferent Leif Lampenius betonar vikten av positivare anda inom och kring finländsk friidrott. Det syns alltför få glada miner.

– Jag tror det allra mest brister i glädjen. Jag tror inte det är idrottarna själv som gått bet på att skapa det här, utan det är någonting annat som saknas. Det är något i hela upplägget, menar Lampenius.

Han säger att den allmänna atmosfären i Finland inte sporrar idrottande ungdomar att göra en helhjärtad satsning. I synnerhet jämfört med Norge är situationen dyster.

– Atmosfären är en helt annan här. Man uppskattas inte på ett sätt som skulle vara önskvärt när man är 17-23 år och ska fatta det slutliga beslutet att ”jag ska bli en yrkesidrottare, det här ska vara mitt liv i de följande fem, tio, femton åren”. Tryggheten finns inte där.

Kolumn: Vansinnigt medaljmål av förbund som skapar otrygghet – men hur klarade sig egentligen finländarna i Berlin?

Friska vindar skulle behövas, skriver Janne Isaksson.

”Vågade knappt äta frukost” – från slutet, splittrat och dystert landslag till ny svensk framgångssaga

Samarbete och gemenskap kärnan: "Ger en glädje i idrotten".