Frida Wahlsten har lämnat missbruket och den svåra ångesten bakom sig – i stället ska hon bestiga Norges hösta berg

När det var som värst försökte Frida Wahlsten flera gånger ta sitt liv. Tack vare ett jobb hon älskar och nyfunnet intresse för friluftsliv mår hon nu äntligen bättre.

För en tid sedan stod 32-åriga Frida Wahlsten ensam i en dal, mitt ute i ingenstans vid foten av Sveriges högsta berg Kebnekaise.

Hon hade för lite kläder på sig och det var långt tillbaka till fjällstationen, men något hände i henne. Hon bestämde sig för att börja utforska en ny sida av sig själv – en sida där hon är helt utelämnad till naturen.

Frida har precis kommit hem från sitt livs äventyr. Hon förberedde sig i elva månader och målet var att ta sig upp på Kebnekaise.

Hon nådde aldrig målet men är inte nedstämd för det. I stället har hon hittat en ny energi - något hon inte trodde skulle hända ifall hon misslyckades.

- Jag trodde jag skulle bli helt nedbruten om jag inte klarade av det. Jag var jättenervös och hade nästan ångest. Jag trodde alla andra skulle bli besvikna om jag misslyckades, berättar hon.

Var förberedd på att något skulle kunna hända

Frida hade förberett sig noga. Hon hade läst på mycket, shoppat en massa nya grejer och jobbat upp konditionen.

- Men jag visste hela tiden att något kan hända. Vädret kan till exempel ställa till det, och det heter ju toppförsök av en anledning. Det finns inget som säger att man faktiskt kommer upp på toppen.

Frida är övertygad om att hon skulle tagit sig upp om inte vädret gjort att hon och hennes grupp var tvungna att avbryta. De skulle göra ett till försök nästa dag men då hade hon blivit sjuk och kunde inte följa med.

Vi ska återkomma till det som hände på berget, men först går vi tillbaka till början.

Blev mobbad i högstadiet

Frida har inte haft den lättaste uppväxten, och allt började när hon och hennes mamma flyttade till en Stockholmsförort.

- I hela sjuan var jag jättemobbad. I åttan hamnade jag i specialgrupp för struliga tjejer eftersom jag skolkat så mycket på grund av mobbningen, berättar Frida.

I specialgruppen fick hon en vän och tillsammans började de testa både droger och alkohol.

- Jag gjorde det främst för att jag ville ha en kompis. Jag ville bli accepterad, och det är klart jag ville vara lite tuff också.

Flyttade hemifrån som 16-åring

Under sommarlovet kom hon ändå bort från sitt gamla gäng och slutade med droger. Hon bestämde sig för att jobba upp sina betyg för att kunna gå i gymnasiet, och lyckades.

- Jag flyttade hemifrån till en egen lägenhet när jag var 16 år, 20 mil från min mamma. Det var väldigt roligt då, men tittar jag tillbaka på det var det kanske inte världens bästa idé.

Mammans motto var frihet under ansvar— hon betalade räkningarna och gav Frida en veckopeng varje måndag.

Började skolka igen

I början gick det bra men sedan fick Frida körtelfeber och hamnade efter så pass mycket att hon var tvungen att byta program. Sedan fick hon gå om en hel årskurs.

- Men det var lite svårt, för har man gått i en specialgrupp på fem personer är det svårt att anpassa sig till den vanliga skolmiljön.

Jag ska dricka folköl i parken och det kommer att bli jättebra.

― 18-åriga Frida om sina framtidsplaner

Frida började skolka och när hon var 17 började hon också dricka en del igen.

- Jag blev väldigt skoltrött och hoppade av skolan när jag fyllde 18. Rektorn frågade vad jag ska göra i stället och jag svarade ”jag ska dricka folköl i parken och det kommer att bli jättebra.”

Blev utslängd av sin mamma

Frida flyttade hem till sin mamma igen men nu var det en helt annan person hon kom tillbaka till.

- Jag kom hem till en trasig människa, och jag själv var också lite trasig så vi fungerade inte alls ihop. En dag började vi gräla och det slutade med att hon slängde ut mig.

Efter ett tag flyttade Frida tillbaka men blev sedan utslängd igen. Den här gången skulle hon inte komma tillbaka. I stället sökte hon hjälp på socialkontoret.

- Men de kunde inte riktigt hjälpa mig eftersom det här var mitt under sommaren och alla hade semester. Socialarbetaren gav mig ett äpple och sade ”det här är vad jag kan erbjuda dig”.

Frida började leta efter en soffa eller bänk hon kunde sova på men till slut hittade socialarbetaren ett hostell med ett ledigt rum.

Hon hade inga pengar för mat så hon levde på det hon fick ut från en chokladmaskin som fanns ute i lobbyn.

- Det var några hungriga dagar där. Till slut fick jag en studentlägenhet där jag bodde i tre år. Det var mycket party i den lägenheten, med både alkohol och droger. Det var mycket som hände, säger Frida.

Fick två diagnoser

När Frida var 23 fick hon två diagnoser – ADHD och det som då kallades Aspergers syndrom.

- Först var det ganska stor lättnad. Det förklarade en hel del varför jag kände och tänkte så som jag gjorde.

Hon fick lite mer hjälp av socialen också, till exempel boendestöd som innebar hjälp med att klara av att öppna räkningar och betala dem, och sköta hemmet.

Det förklarade varför jag kände och tänkte så som jag gjorde.

Hon fick också samtalsterapi, blev sjukskriven och kunde lite senare gå till arbetsförmedlingen för unga funktionshindrade och fick något som kallas aktivitetsersättning.

- Det här låter ju bra och det var det till en början, men det fanns aldrig någon plan för hur man ska fortsätta livet efter 30, för aktivitetsersättningen slutar då, säger Frida.

Alternativen var att blir sjukpensionär eller komma ut i det vanliga livet som alla andra.

Kändes som att ingen trodde på henne

Frida kände sig vilsen utan en plan och hon uppfattade det som att ingen annan heller hyste något hopp för att hennes liv skulle reda upp sig.

- De på arbetsförmedlingen sade att jag inte skulle kunna ha ett jobb på grund av mina diagnoser. Det var ganska jobbigt att höra, för jag har ju haft jobb och jag personligen ser mig som en hyggligt normal person med lite egenheter.

Allt det här gjorde Frida deprimerad.

- Jag hade en ganska schyst bild av mig i början, men den bilden raserades och det slutade med att jag satt hemma i min pyttelilla lägenhet och kunde inte gå ut. Jag kunde knappt handla. Jag kunde inte åka hiss eller tunnelbana, jag kunde inte göra någonting. Jag var helt handlingsförlamad.

Det gick så långt att Frida försökte ta sitt liv.

- Jag försökte flera gånger. Jag har provat på de flesta sätt.

Ett jobb blev hennes räddning

Som tur är skulle det visa sig att arbetsförmedlingen hade helt fel i Fridas fall. Hon fick slutligen ett jobb, och det jobbet skulle bli hennes räddning.

Hon jobbar fortfarande på samma ställe och det bästa är att hon får jobba med ett av sina största intressen – akvarier.

- Jag tycker väldigt mycket om djur och jag var ganska liten när jag blev intresserad av akvarier. Jag hade ett akvarium och jag sysslade med det när mamma var på krogen, helt enkelt. Jag hade ju inte så många vänner.

Den första tiden var ett helvete

Men vägen till att bli bättre har ändå varit lång.

- Varje dag som jag skulle ta mig till jobbet var ett helvete. Jag hade panikångest och de första två timmarna på arbetsdagen var fruktansvärda.

Det tog flera månader innan det värsta försvann, men Frida visste att det här var hennes chans så hon ville absolut inte göra något för att missa den.

- Jag fick inte sumpa det och jag var tvungen att sköta jobbet, så jag tog all energi jag hade och satte det på jobbet. Under årens lopp har det ändå blivit lättare och lättare.

Har nu varit nykter i över ett år

I dag ser Fridas liv ut som något som många kanske skulle beskriva som vanligt.

- Jag jobbar. Jag gör inte så mycket på fritiden. Jag festar inte. Jag har tränat så mycket jag orkat. Jag har en pojkvän jag träffar. Det är inte mer spännande än så.

Frida har dessutom varit nykter i ett och ett halvt år.

- Det känns jättebra. Det började med att jag skulle vara nykter i några dagar, men så blev det 17 dagar och jag tyckte det var superlänge. Sedan blev det mer och mer en grej – hur länge kan jag hålla mig nykter? Och så har det bara rullat på.

Kan du sakna festandet?

- Jag saknar de roliga sakerna jag vågade mig på, men att ha hjärtklappning i flera dagar efteråt och massor med ångest saknar jag inte.

Jag räknade på hur många dagar jag ungefär varit bakis i mitt liv.

Frida saknar heller inte att ligga bakfull i lägenheten och må dåligt.

- Jag räknade på hur många dagar jag ungefär varit bakis i mitt liv och kom fram till att jag legat och varit bakis i sammanlagt två år. Jag har slösat två år av mitt liv på det. Sätter man det i perspektiv är det ju helt banalt. Vilket slöseri!

Kebnekaise en impulsgrej

Vi började den här historien med Kebnekaise, men när Frida berättar om sin uppväxt nämner hon aldrig några äventyr på höga berg, eller ens ute i naturen.

Så hur kommer det sig då att hon för bara några dagar sedan stod där uppe? Jo, ett infall.

- Har man ADHD kommer man på konstiga saker och så gör man dem. Det här var också en impulsgrej. Jag skulle gå och hämta några böcker och bar dem i en ryggsäck. De vägde kanske tolv kilo och det var inte långt hem, men jag fick stanna var femtionde meter och det kändes som om jag höll på att dö.

Frida hade ingen kondition och ingen styrka och kom fram till att hon måste göra något åt det.

- Så jag bara släppte ryggsäcken och kom på: Kebnekaise! Från ingenstans.

Ute på okänt vatten

Hon tog sig hem och kontaktade sin kollega som klättrar mycket i berg och berättade om planen.

- Jag fick ett nummer till en typ som kunde ordna det och fick rådet att betala genast, eftersom pengar antagligen är en motivator för mig. Jag kontaktade honom och dagen efter var det bokat. Sedan var det bara att köra.

Innan det här hade Frida varit på scoutläger och campat utomhus ungefär tre gånger. Hon var alltså ute på okänt vatten.

För att chocken inte skulle bli allt för stor valde Frida något av ett lyxpaket som gjorde att hon både slapp sova i tält och göra mat på gasolkök.

Gick till jobbet och fick svindel efter två kilometer

Det hon var tvungen att jobba på innan avfärd var sin kondition, som då låg nere på noll.

- Min kollega som klättrar i berg sade att jag skulle börja gå till jobbet. Det är exakt en mil och jag tänkte att det är jättelångt.

Då upplyste kollegan henne om att det är två mil från Nikkaluokta till Kebnekaise och att hon ska gå den sträckan med full packning.

- Så jag började gå, men efter att jag gått två kilometer var jag helt slut. Huvudet snurrade och jag höll på att svimma. Då tänkte jag nog hur ska det här gå?

Frida har haft flera sådana stunder under de här elva månaderna.

- Jag har gått upp för backar och blivit helt slut. Jag har joggat och gått på gym och varje gång har jag blivit helt slut.

Sakta men säkert förbättrades konditionen.

- Man kan säga så här: Jag hade klarat att ta mig upp, om det inte varit för vädret och sjukdomen, men det hade tagit väldigt mycket kraft.

Gått ner 20 kilo sedan hon slutade dricka

Frida är ändå väldigt nöjd med tanke på sin utgångspunkt.

- Jag har lyckats med väldigt mycket. Sedan jag slutade dricka alkohol har jag gått ner nästan 20 kilo, så jag tycker att jag får ge mig själv lite slack. Man blir inte en elitidrottare på så kort tid.

Och även om hon bara kom upp på en tredjedel av berget har hon fått prova på hur det känns.

- Jag vet nu hur det känns att gå i branta backar, hur det känns när molnen kommer in och man inte ser någonting. Hur det är att få lite svindel av höjden och alla sådana saker. Det har jag ju tagit med mig och jag har lärt mig vilka mina styrkor och svagheter är, inför nästa berg.

Dras till utsattheten

Vad var det då som hände där i dalen, när Frida fick någon sorts insikt? Hon har svårt att förklara det, men det hände under en promenad hon gick på helt ensam.

När hon startade sken solen och allt var fint. Hon tog bara med sig en fleecejacka och lite vatten.

- Där uppe är allt så stort, så perspektivet på hur långt saker är mellan varandra försvinner. Jag vandrade på och allt var jättefint. Sedan tittade jag upp och insåg att det var jättelångt tillbaka.

Hon stod där helt ensam och märkte nu att det också blåste väldigt mycket.

- Även fast jag hade mössa på så dånade det i öronen. Jag var trött och det var kallt. Jag såg fjällstationen men den var jättelångt borta. Jag började gå tillbaka men kände att det här kanske inte kommer att gå.

Frida var aldrig i någon fara eftersom hon hade en telefon och det bara skulle varit att ringa efter hjälp, men hon kände av en utsatthet.

- Och då var det som att jag släppte allt och tänkte ”jag kan inte göra något, jag kan bara gå”. Jag var inte rädd, i stället det var på något vis skönt att vara i den här utsatta situationen och känna att det bara är jag som kan göra något åt mitt öde.

Frida insåg att det här är en känsla hon vill utforska ännu mer.

Nästa äventyr: Norges högsta berg

På vägen tillbaka hem fick hon snabbt chansen att göra just det. En kompis berättade att hon vet om ett gäng som om ungefär en månad ska bestiga Galdhøpiggen som är Norges högsta berg.

- Jag hade egentligen tänkt vänta ett år för att kunna träna ännu mer, men så dök det här upp. Det är 400 meter högre än Kebnekaise så jag insåg att chansen att få bestiga mitt höga berg fortfarande finns kvar. Jag var tvungen att ta den chansen.

Det är bara några veckor kvar och den här gången ska Frida sova i tält och laga mat – det där hon valde bort förra gången.

Fått hjälp och stöd på Facebook

Eftersom det gått åt mycket pengar till Kebnekaiseturen bestämde sig Frida för att försöka låna utrustning i stället för att köpa den.

Hon gick in på Facebookgruppen Kvinnliga äventyrare och delade med sig av sin historia och frågade om någon kunde tänka sig att låna ut lite utrustning. Gensvaret var enormt.

- Jag förväntade mig inte de reaktionerna, inte den jätteanstormningen och omslutningen bakom mig som jag har fått. Jag har scrollat bland alla kommentarer och legat och grinat faktiskt. Jag har varit jätteglad och rörd.

Tack vare alla fina kommentarer är Frida nu ännu mer peppad på sitt nya friluftsliv. Kommentarerna har stärkt henne och hon mår bra.

- Hade jag kunnat resa tillbaka i tiden och träffa mig själv när jag mådde dåligt, och berätta för mig själv hur fantastiskt mitt liv är i dag, hur bra jag mår och vilka bra saker jag gör … då hade jag förmodligen inte trott på mig.

- Men jag vill ändå säga – mår man dåligt så försök tänka att det kanske finns en fin framtid. Och försök att tänka att det finns ett framtida du som sedan kan resa tillbaka och berätta hur bra allt blivit.