Tallriken och vårt dagliga bröd var länge ett och samma – sirliga kärl av porslin dök upp långt senare

Ända fram till 1200-talet och även in på nya tiden fyllde brödet tallrikens funktion. De första regelrätta flata tallrikarna dök upp i de franska och italienska hoven i början av 1500-talet.

Redan innan början av vår tideräkning var brödet basföda i Europa, och har än i dag en stark ställning vid matbordet.

Under lång tid fungerade brödskivan också som matunderlag. Maten lades upp på bröd och brödet åts sist av allt.

Vid forntida präktiga gästabud orkade man kanske inte äta upp sin tallrik och då var det kutym att dela ut det överblivna brödet till fattiga, som ofta hopade sig kring festplatserna.

En annan föregångare till tallriken, skärbrädet, användes redan under förhistorisk tid. Maten tillverkades över öppen eld och bytet skars upp på träunderlag, som därefter slängdes i elden.

Under antiken användes skålformade lerkärl eller trästycken som matunderlag.

Under medeltiden kunde matunderlagen i Europa förutom brödskivor också bestå av hyvlade träplattor, en sorts ”diskar”. På engelska betyder ordet dish som bekant fortfarande maträtt eller fat.

Trädisken var så stor att minst två personer kunde skära sin mat på den.

Med tiden blev diskarna mindre och hörnen sågades av. Denna tallrik med många kanter gjordes slutligen rund. Ur de här träunderlagen utvecklades sedermera både bordet och brickan.

Den lilla plankan: lautanen

När det gäller såväl tallriken som bordet och brickan avslöjar vokabulären en hel del om utvecklingen.

Det finska ordet lautanen syftar på en liten planka. Lauta-nen.

- Som namnet [”lautanen”] avslöjar utgjordes förstadiet till tallriken av en liten plankbit. Man åt från en planka, och än i dag kan man på en del restauranger serveras mat på planka, berättar Risto Hakomäki, amanuens på Nationalmuseet.

Och det är inte enbart på restauranger man kan känna historiens vingslag. Brödet som underlag har inte heller fallit i total glömska.

- På Åbo slott ordnas medeltida gästabud där tallriken utgörs av ett runt bröd som man lägger upp medeltida mat på; rovor och köttbitar och allt vad man nu kunde tänkas äta på den tiden. Och till slut äter man upp tallriken, nämner Hakomäki.

Livet på en bricka?

Med tanke på den etymologiska och praktiska utvecklingen har brickan bokstavligen utvecklats på liv och död.

Brickan var tjänstefolkets viktigaste arbetsredskap på vilken man serverade mat och dryck till värdfolket.

Ordets engelska form salver syftar till en tid då förgiftningsmord var allmänna. Ordets latinska form salvare har samma betydelse som det engelska verbet save det vill säga i detta fall ”rädda liv”.

Under gästabuden på 1500-talet hade man alltid försmakare som testade all mat som skulle serveras. Testportionerna serverades på små brickor.

Termen bord för sin del har historisk koppling till den latinska termen tabula som syftar på en träbit med slät yta, formad som en planka.

I fornengelskan, eller anglosaxiskan, använde man faktiskt ordet bord och tog först senare i bruk table. Medan man med engelskans board i dag syftar på till exempel en bräda, planka eller tavla.

Den moderna, flata tallriken är en relativt ny företeelse

Den ursprungliga betydelsen syftade alltså inte på bordet som möbel utan ett träunderlag som kunde fungera både som bord och tallrik.

Precis som engelskans table och tabula är närbesläktade är vår tallrik besläktad med tyskans teller och italienskans tagliare som betyder skära eller skärbräda.

Silver i södern, trä i torpen

Den moderna, flata tallriken är en relativt ny företeelse. De första tallrikarna dök upp i de franska och italienska hoven i början av 1500-talet. Dessa moderniteter var tillverkade av tenn eller silver.

Under 1700- och 1800-talet spreds tenntallriken i vida kretsar, även bland allmogen. Men de användes främst i festliga sammanhang och trängde aldrig ut trätallriken.

Under barocken på 1600-talet var feta kroppsformer idealet och ett tecken på levnadsstandard ute i Europa

- Tallrikar karvade av trä fanns relativt tidigt i Finland. Senare, på 1700- och 1800-talet, då potatisen blev en del av dieten var tallriken ganska praktisk att äta potatisen från, berättar Hakomäki.

Men tallrikarna var små då det begav sig.

- Kanske måltiderna var av den typen att man inte behövde så stora tallrikar. Trätallrikarna i Nationalmuseets samlingar är i storleken av desserttallrikar. De stora tallrikarna är få. Det verkar uppenbart att portionerna endast bestått av någon smärre köttbit med till exempel lite potatis.

Fylliga former och dyrbara dukningar

Under barocken på 1600-talet var dock feta kroppsformer idealet och ett tecken på levnadsstandard ute i Europa. Maten var en njutning och dukningen halva måltiden.

På bordet dök nyheter i form av keramiska tallrikar upp.

Samtidigt utvecklades kokkonsten och kockarna bjöd på nya rätter. Det innebar för sin del nya sorters kärl och dukningar.

Förutom den platta mattallriken togs även sopptallrikar och regelrätta desserttallrikar i bruk.

Porslinsfat och -tallrikar började importeras till Europa i början av 1600-talet. Ganska tidigt kopierades de också i fajans. Det dröjde dock innan dessa blev så billiga att de blev allmänna på matborden.

1700-talet blev porslinets århundrade. Förutom porslinskärl dök också prydnadsföremål i porslin upp på matborden.

Formspråket och enhetliga serviser blev viktiga. Överallt i Europa utvecklades de förmögnas dukningar till lyxiga konstverk.

Träet håller ställningen men porslinet propsar på

Bland vanligt folk åt man fortfarande från trätallrikar.

- På landsbygden behöll trätallriken sin ställning långt in på 1800-talet och ännu in på 1900-talet, konstaterar Risto Hakomäki.

I början av 1900-talet blev de förmånliga bleckplåtstallrikarna populära i Finland. Men redan i slutet av 1800-talet hade emaljtallrikar lanserats som ett mer hygieniskt alternativ.

Sitt egentliga genomslag i Finland fick emaljtallrikarna först på 1950-talet. De första emaljkärlen kom från Sverige.

I samband med att kärlen blivit fler har också dukning och bordsskick utvecklats

I dessa tider inleddes förövrigt också segertåget för en ofta hyllad finsk specialitet: torkskåpet ovanför diskhon.

Under 1900-talet började man också tillverka tallrikar i olika plastmaterial. Liksom även engångstallrikar av vaxat papper.

Då keramikindustrin växte och utvecklades och tillverkningen blev förmånlig blev porslinet vardagsvaran. I sinom tid plasten likaså.

I samband med att kärlen blivit fler har också dukning och bordsskick utvecklats. Måltidernas sociala aspekt betonas allt mer.

Fortfarande gäller det således att komma ihåg att det är värdinnan som bestämmer takten vid bordet.

Vid måltiden är det hon som plockar upp den sista biten från sin tallrik, reser sig först och lämnar bordet först av alla.

Fin du souper.

Källor:
Tarja Tuulikki Laaksonen: Kuka keksi haarukan – Arkiesineiden ihmeellinen historia (2017)
Wikipedia