Kniven och skeden: Vapnet blev bestick, skeden slickades ren – bägge bars i egen ficka
För cirka två och en halv miljoner år sedan lärde sig människan utnyttja primitiva knivar för att underlätta jakt och stycka byten. Men talar vi om regelrätta bestick som utvecklats för att uttryckligen underlätta ätandet kom skeden först.
Yxan och kniven var människosläktets första vassa verktyg och vapen som användes både vid försvar och jakt. Kniven var behändig även vid matlagning och ätande.
Den första stenteknologin brukar kallas Oldowan efter en fyndort i Afrika där man har hittat mycket enkla stenredskap som handyxor.
De tidiga redskapen tillverkades genom att man slog bort en eller ett par flisor runt en kärna så att en kort egg formades.
Handyxan användes förmodligen i många olika syften, allt från att stycka djur till att gräva upp rotknölar.
Tekniken utvecklades och med tiden lärde man sig slå ut flisorna så att flisorna i sig kunde utnyttjas som verktyg, till exempel som knivar, skrapor och pilspetsar.
De första knivarna tillverkades av sten, flinta och ben.
Då man lärde sig utnyttja och bearbeta metall gjordes knivarna av koppar, brons, järn och stål. Ibland försåg man knivbladet med ett skaft av trä eller läder.
Även om materialen har utvecklats har själva utformningen bibehållits genom årtusendena.
Kniven blev ett livsvillkor; den var personlig, den väckte respekt och man bar den alltid med sig.
I Finland gavs puukko-kniven i handen redan på småbarn
Risto Hakomäki
I området kring Östersjön och Nordsjön har också kvinnor burit kniv. Eventuellt återfanns förebilden hos vikingatidens matriarker.
När det gäller kniven skulle det dessutom börjas tidigt. Åtminstone i Finland.
- I Finland gavs puukko-kniven i handen redan på småbarn och barnen lärdes redan tidigt tälja sälgflöjter och liknande föremål, berättar amanuens Risto Hakomäki vid Nationalmuseet.
Vapen blir bestick
Då måltiderna med tiden blev allt mer sociala tillställningar förvandlades den dolkaktiga kniven så småningom till ett bestick med vasst blad.
Det vassa besticket fungerade även utmärkt då man ville rengöra tänderna. Kniven som en sorts tandpetare delade dock meningarna.
Dels ansågs kniven fortfarande i främsta hand vara ett vapen, dels ansågs det opassande att putsa tänder med kniv.
Således förbjöd till exempel kung Ludvig XIV av Frankrike år 1669 helt och hållet knivar vid matbordet.
Enligt kungen var endast barberare kapabla att hantera knivar, som bland annat kunde utnyttjas vid åderlåtning och för att spräcka bölder.
Den sjuklige, skallige och tandlöse Solkungen råkade även själv ut för en dylik operation. Kungens liv kantades överlag av en hel del hälsobesvär.
Kung med krämpor – Solkungens stank
Kung Ludvig XIV av Frankrike (1638–1715), även känd som Solkungen, var ökänd för sin stank och dåliga andedräkt. Hans livläkare ansåg att de flesta sjukdomar kommer från tänderna, och kungens tänder var usla.
Vid 47 års ålder fick kungen följaktligen alla tänder utdragna, såväl sjuka som friska. En bit av gommen lär ha följt med och såren fick brännas 14 gånger.
Matrester samlades i hålorna och gav en olidlig, rutten andedräkt. Den otuggade maten smältes ofullständigt och kungen började lida av gaser och sura uppstötningar.
Kungens resterande 30 år blev en pina av smärtor, lavemang och åderlåtningar. Det gick inte ens att parfymera bort stanken eftersom kungen till råga på allt blev doftöverkänslig.
Kungen led överlag av en mängd krämpor under sitt liv. Som nittonåring drabbades han av dysenteri. Han överlevde men tappade allt sitt hår och inget nytt växte ut. Detta ledde till att han började använda peruk, som visserligen vips blev högsta mode i Europa och i kolonier runt om i världen.
Vidare led kungen av gikt, reumatism och dålig mage. I slutskedet av sitt smärtfyllda liv tvingades han leva på kylda, mogna eller nästan halvruttna fikon samt mullbär och melon.
I samband med att bruket av gaffel blev allmännare blev knivseggen så småningom rundare och den egentliga bordskniven uppstod.
Tack vare gaffeln försvann behovet att föra kniven i munnen och man började tvärtom se detta som dåligt bordsskick.
Kniven med sin bakgrund som vapen skulle respekteras. Det här syntes också i dukningen.
Då det i slutet av 1600-talet blev kutym att i förväg duka besticken på bordet vändes knivseggen inåt mot tallriken, aldrig utåt mot de övriga matgästerna.
Balansera på en knivsegg...
Kniven omges av en hel del vidskepelse
- Drömmer du om en kniv tolkas det som ett dåligt omen.
- En rostig kniv förebådar stridigheter och skilsmässa.
- Bär du själv på en kniv är det ett tecken på att du vill släppa taget från något som väcker hat och aggression i dig.
- Råkar du skadas av en kniv tyder såret på problem på hemmafronten.
- Ett knivhugg vittnar också om manlighet, kraft och primitiva känslor.
Trekanter får päronform och skaftet tas i vacker hand
I matbestickens historia har bordskniven och skeden en mycket liknande bakgrund. Bägge har uppkommit ur behovet att föra fast eller flytande föda i munnen.
Under förhistorisk tid använde man vid sidan av de egna tänderna vassa stenar eller benflisor för att finfördela maten.
Skeden var det första besticket som endast var avsett att äta med
Risto Hakomäki
Så småningom lärde man sig placera maten i skålliknande kärl, urtypen av skedar, i stället för enbart den egna näven.
I de äldsta skedarna var kupan, skedbladet, ofta formad som en trekant. Så småningom blev skeden mer oval eller rund och bladet var stort som en handflata.
Längden på skedskaftet har skiftat. Till en början var skaftet kort men blev med tiden längre för att därefter kortas av igen.
Skedarna tillverkades av bland annat näver, trä, snigelskal, sten, flinta och elfenben. De äldsta skedarna härstammar från stenåldern och har cirka 6000 år på nacken.
- Skeden var det första besticket som endast var avsett att äta med, belyser Risto Hakomäki.
Kniven är förvisso av betydligt äldre snitt, men den har haft långt fler funktioner än att bara stoppa mat i munnen med.
Det relativt långa skedskaftet kortades av under medeltiden, vilket var praktiskt då man brukade grabba tag i skeden med hela handen.
Skeden tillverkades vanligen av trä men beroende på förmögenhet även av ben, horn eller silver.
Om man åkte ut på resa kunde man förutom sin egen kniv ha sin sked med sig
Risto Hakomäki
På 1500-talet ändrades formen på skeden och den blev päronformad. Och skaftet blev igen längre.
Formgivningen utvecklades ända fram till 1700-talet då skeden började få den bekanta ovala eller runda form vi i dag känner.
Sättet att hålla i skeden förändrades så att man, som i dag, greppade den med tre fingrar. Skeden skulle tas i ”vacker hand”, det vill säga höger hand, som man lärdes att både hälsa och äta med.
Från medlet av 1700-talet dukades skeden, tillsammans med gaffeln, med bladet nedåt. På det här viset skyddade man bland annat skeden från sot och smuts i rummet.
Egen sked slickas ren
Skeden var oslagbar då man åt gröt, soppa eller mat med buljong. Men även då man tog sig en slurk sprit.
Till en början dukades skeden inte färdigt på bordet utan i likhet med kniven hade gästerna sin egen sked med sig, hängandes till exempel i en liten ficka i bältet.
Skeden togs fram vid måltiden då var och en skopade åt sig från ett gemensamt kärl. Värdarna hade naturligtvis också sina egna skedar.
- På väggen i stugan fanns det ofta en ställning där var och en hängde upp sin egen sked. Först slickade man den ren och så hängde man upp den på sin egen plats i ställningen. Om man åkte ut på resa kunde man förutom sin egen kniv ha sin sked med sig, berättar Risto Hakomäki.
Skedar med skiftande funktioner
Ur matskeden utvecklades med tiden teskeden, soppsleven, kakspaden och dopskeden.
- 1700-talets stora passioner, kaffe och kakao, var avsedda att avnjutas heta och med socker i. Drycken behövde ett bestick att röra om med och på den vägen föddes teskeden.
- Soppsleven var en vidareutveckling och större version av den långskaftade sked som man rört om i grytan med. Den äldsta kända soppsleven är från 1600-talet.
- Om kakspaden sägs att Hammurabi (cirka 1792 f.Kr.–1750 f.Kr.) hade en hovman som behövde ett allmännyttigt redskap dels för att skära bröd med, dels för att gräva i jorden – och aktern – med samt yttermera för att slå slavar med... Ur detta minst sagt mångsidiga verktyg utvecklades enligt sägnen så småningom kakspaden.
- Dopskeden har sin bakgrund i apostlaskedarna som förekom i Storbritannien och på kontinenten på 1400–1600-talen. Dessa framställdes i serier om tolv eller tretton; i den senare ingick en sked med Kristusfigur, ibland även Jungfru Maria. Skedarna tillverkades ofta i silver eller annan metall. De var uppskattade gåvor och gavs ofta till den nyfödda i samband med dopet.
- På 1600-talet frångick man apostlaskedarna men traditionen lever vidare i form av dopskeden. Ur dessa skedar härleds också uttrycket: ”född med silversked i mun”. De förmögna hade råd att ge silver- eller guldskedar i gåva. Barnet hade fötts vällottat.
Källor:
Tarja Tuulikki Laaksonen: Kuka keksi haarukan – Arkiesineiden ihmeellinen historia (2017)
Wikipedia
Tieteen Kuvalehti, 1.9.2009
Nationalencyklopedin
Shenet: Tandrengöringshistoria (http://www.shenet.se)
' /%3E%3C/svg%3E)
