Glas var länge lyx, sprit likaså – ur de första finska dricksglasen drack man sprit

Glas var länge en lyxprodukt. Söndriga glasföremål slängdes inte utan tvärtom testamenterades. Spriten var likaså värdefull och förvarades följaktligen i glasflaskor.

Glas tillverkades veterligen första gången cirka 4000 år f.Kr. i trakterna kring Syrien, Mesopotamien eller det forna Egypten.

Användningen av glasmassa inskränkte sig då till att glasera föremål av sten och lera. De tidigaste kända glasföremålen bestod av glaserade pärlor.

De första kärlen och dryckeskärlen av glas framställdes i Egypten cirka 1500 f.Kr. och på 1300-talet f.Kr. var den egyptiska produktionen av glaskärl redan relativt storskalig.

De första teknikerna för att tillverka glas var långsamma, dyra och arbetsdryga. Men redan under sen bronsålder utvecklades teknologin.

Under antiken antingen göts glaset i gjutformar eller så tillverkade man glasflaskor genom att glastråd lindades runt en lerkärna som därefter knackades bort.

Tekniken att blåsa glas härstammar från antikens Rom och är daterad till cirka 50 f.Kr. Glasblåsningen utmanövrerade snabbt de äldre metoderna för glastillverkning.

Romarna var också först med att lära sig slipa glas.

Romarna grundade glashyttor bland annat i Gallien och Spanien. Men det var Venedig som tidigt blev den centrala och mest kända platsen för glastillverkning.

Impulserna och kunnandet härstammade från Östra medelhavsområdet, bland annat från Konstantinopel.

Antikens romare lärde sig tillverka kärl av nyfunna material och drack sitt vin ur både glas- och silverhorn. Det gjorde också förmögna vikingar längre upp i norr.

Dryckeskärlen saknade fot och hölls således inte upprätt. Därför drack man alltid bägarna ända till botten.

Speciellt uppskattad var en stark mjödaktig dryck. Rejält berusad ansågs man komma närmare gudarna.

Som så mycket annat under antiken fördömde kyrkan dryckeshornet som en hednisk symbol för överflöd och lyx. Men hornen var populära. De försvann tidvis enbart för att senare alltid återkomma.

Så småningom spred sig glashanteringen norrut och nådde på 1300-talet kloster i Böhmen.

Under medeltiden dök böhmiska glasföremål också upp i Norden med hansaköpmän via Baltikum.

På 1400-talet ökade tillverkningen av glas i Mellaneuropa, men de krigiska tiderna fördröjde glasets spridning i Östersjöområdet.

Bruket ökade på 1500-talet då renässansglas började spridas även hit. Vid de lite finare matborden bland överklassen blev dryckeskärl av tenn och silver också vanliga på 1500-talet.

Vid de finska matborden var bruk av glas småskaligt före 1700-talet. De traditionella dryckeskärlen framställdes av trä.

Glas både slås i spillror och testamenteras

Glasen var länge sällsynta kärl vid gemene mans matbord. Endast överklassen och rika borgare hade möjlighet att skaffa dyra och pråliga bägare från utlandet.

Men också vid rikemansbord rådde ofta brist på glas eftersom det vid mer storslagna gästabud var vanligt att ha sönder glas. Glasskärvor bringade största tänkbara lycka, tänkte man.

Skilda glas har inte alltid dukats upp för varje enskild gäst. Seden var att dricksglaset cirkulerade runt bordet från en matgäst till den andra.

Ibland kunde det bli bråk ifall någon drack mer än det var avsett. Därför märkte man med vågräta linjer i glaset noga ut hur mycket var och en fick svepa i sig.

Dessa ölglas kallades passglas och var vanliga i Tyskland och Nordeuropa på 1500- och 1600-talen.

Glasen blev uppenbarligen vanligare i och med att dryckesvanorna ändrades. Man var van vid att hälla i sig öl ur stop och krus men dyra importvaror, som röd- och vittvin, krävde mer sofistikerade kärl.

Glas var som sagt ett värdefullt material. Amanuens Risto Hakomäki vid Nationalmuseet har bland annat bekantat sig med gamla bouppteckningar som talar sitt tydliga språk.

– Då jag grävt i gamla bouppteckningar har jag märkt att till och med söndriga glasflaskor har listats som arv till de kvarlevande. Glaset har uppenbarligen haft statusvärde, även om det varit söndrigt. Man har verkligen inte slängt det eller haft sönder det med avsikt, åtminstone inte väldigt gärna.

Glasbruken och -föremålen blir fler

De första glasbruken i Finland grundades redan i slutet av 1600-talet. På 1700-talet grundades ett flertal, till exempel Notsjö glasbruk.

Under dessa tider ökade efterfrågan på glas i hela Europa. Principen var att varje enskild dryck skulle ha ett skilt glas och vid festmåltider föredrog man enhetliga serviser.

Vattenglaset var ett mycket konstigt föremål – ingen drack vatten från ett glas

Risto Hakomäki

Men det dröjde ända till 1800-talet innan glasen blev vanliga bland folk och fä.

I och med att levnadsstandarden steg i slutet av 1800-talet blev glasen vanligare i stadshushållen. Vid sidan av dricksglas dukade man upp karaffer, sockerskålar och gräddsnäckor av glas.

På 1800-talet slog fajans, porslin och glas så småningom ut kärlen i tenn och silver.

På bondgårdarna var bruksglas än så länge ett sällsynt fenomen. Till vardags drack man från stop och krus och dryckeskärlet cirkulerade fortfarande runt bordet. Dryckeskärlen var av trä.

Att dricka vatten ur glas var ett obekant fenomen.

– Vattenglaset var ett mycket konstigt föremål; ingen drack vatten från ett glas. Vattnet var i allmänhet så förorenat att man ogärna drack det. Det var uttryckligen alkoholhaltig öl man drack på den tiden. Det avgörande var att vattnet som ölen bestod av hade hettats upp för att ta kål på sjukdomsalstrare och bakterier så det var tryggt att dricka, berättar Risto Hakomäki.

Ölet dracks för det mesta ur trästop medan man ur glas främst drack vin och sprit.

Sprit i varje hus

Allt sedan vikingarnas frejdiga dryckesvanor han man funderat på gåtan med det finska sprithuvudet. Entydiga svar har man inte hittat.

Folket hade för vana att ställa spritflaskan på julbordet och efter julbastun gavs en sup ur flaskan även åt fruntimren. En droppe till barnen var inte heller ovanligt.

Om en gäst råkade ha vägarna förbi serverades han naturligtvis en sup.

Det var först i slutet av 1800-talet som kaffet så småningom började ersätta supen.

Eftersom glas var en lyxvara förvarades den allra värdefullaste produkten i det, det vill säga spriten. Det blev kutym att dricka direkt ur flaskan.

Bruket av flaskor som bevaringskärl för alkoholhaltiga drycker blev allmänt på 1600-talet. Då glasbruk grundades bestod produktionen av flaskor, fönsterglas och snapsglas.

På bondgårdarna var flaskan, oftast i form av en plunta, dryckeskärl på 1800-talet. Var och en tog sig i tur och ordning en klunk. Och när pluntan var tom fyllde husbonden på.

Även kvinnor hade sina egna pluntor, men drycken i dem var utspädd och sötad med sirapsvatten.

Glas som liknar dricksglas börjar dyka upp i början av 1800-talet. Vad man sedan drack ur dem förutom vin och sprit är inte alldeles klart

Risto Hakomäki

Den svenske prästen Olaus Magnus (1490–1557) menade på sin tid att de nordiska dryckesvanorna var så våldsamma att bruket av glas rent av var att betrakta som farligt.

Finländarna ansågs vara mer eller mindre vildar vad gällde dryckesvanor.

Dricksglaset dyker upp

Men så småningom blev bruket av glas mångsidigare. Risto Hakomäki har också studerat glasbrukens produktion och produktkataloger.

– Då de finska glasbruken kom så verkade det redan finnas ganska många glasmodeller. Glas som liknar dricksglas börjar dyka upp i katalogerna i början av 1800-talet. Vad man sedan drack ur dem förutom vin och sprit är inte alldeles klart. Men safter tillverkades också rätt så tidigt, så man kunde tänka sig att man drack även saft ur dessa dricksglas redan på 1800-talet.

Om det var smått kärvt och motigt med glas och vatten och vatten i glas, och öl i trästop ville smaka bättre, var det lite mindre dramatiskt med kärlen visavi den andra nationaldrycken, mjölken.

I dag är väl mjölkglaset närmast ikoniskt på våra breddgrader. Även denna ädla dryck har i tiderna bevarats och sålts i glaskärl.

Utvecklingen gick från den nostalgiska mjölkstånkan och mjölkkannor via bruna mjölk- och gräddflaskor samt därefter mjölkpåsar i plast till dagens mjölkkartonger.

De bruna mjölkflaskorna saknade etiketter. Endast färgen på korken avslöjade om innehållet var mjölk, surmjölk eller grädde.

Det behövdes liksom inte desto konstigare förklaringar och ingrediensförteckningar på den tiden – alla visste nog vad mjölk är, varifrån den kommer och vad man gör med den.

Källor:
Tarja Tuulikki Laaksonen: Kuka keksi haarukan – Arkiesineiden ihmeellinen historia (2017)
Wikipedia
Helsingfors stadsbibliotek, http://www.kysy.fi