Spegel, spegel på väggen där… så magisk, fåfäng och syndig du är

Människans första spegel var sannolikt en blank och vindstilla vattenyta där hon kunde begrunda reflektionen av sig själv. Förtrollad eller förskräckt – vem vet. Du med nunan blev hon i varje fall och lärde sig både utnyttja och vidareutveckla fenomenet i pölen.

Spegeln är minsann ingen ny uppfinning. Redan under förhistorisk tid kunde man slipa och polera sten och metall så att ytan reflekterade både spegelbilder och ljus.

De tidigaste spegelaktiga föremålen har daterats till cirka 6000 år före vår tideräknings början och bestod av obsidian.

De första regelrätta speglarna härstammar från Mesopotamien, där man framställde speglar av koppar så tidigt som vidpass 4000 år före vår tideräkning.

Senast tusen år senare tillverkade man dylika i det forna Egypten.

Förutom polerad koppar använde man också tenn, brons, silver och guld samt senare även stål. Dessa användes i tusentals år, ända fram till medeltiden.

Konsten att tillverka bronsspeglar spreds ända till Kina kring 2000 f.Kr.

Glasspegelns frammarsch

Glasspeglarna utvecklades i Romarriket. De första glasspeglarna belagda med metall sägs ha konstruerats i Sidon i det nuvarande Libanon under vår tideräknings första århundrade.

Den romerske författaren och naturfilosofen Plinius den äldre nämner redan år 77 e.Kr. i ett av sina verk glasspeglar belagda med bladguld på baksidan.

De första speglarna var fickspeglar men kring år 100 lärde man sig tillverka speglar som kunde spegla hela kroppen.

I Venedig började man tillverka speglar av blåst glas på medeltiden. Dessa omgavs av ståtliga ramar som till exempel kunde bestå av mörkt ädelträ eller silver med dyrbara utsmyckningar.

Glasspeglar var en lyx. Renässansens maktmän lär ha skaffat sig silverinramade speglar som var dubbelt så dyra som till exempel verk av dåtidens mest ansedda konstnär Rafael (Raffaello).

500 präktiga kor för en enda spegel

Enligt tullklareringar dök de första speglarna upp i Sverige på 1540-talet. Dessa importerades från Danmark, Nordtyskland, Holland och Skottland.

Redan på 1600-talet importerades speglar också till Finland.

Trots att speglar importerades tidigt betyder det inte att de skulle ha varit särskilt allmänna. Det första beviset på en spegel bland allmogen i Sverige är från Dalarna år 1637.

Det har varit betydligt svårare att hitta historiska bevis på tidiga speglar än själva råvaran – glaset.

Finlands första glasbruk grundades i Nystad år 1681. I Stockholm hade industriell glastillverkning inletts redan hundra år tidigare.

Notsjö glasbruk grundades 1793 och var fram till 2014, då produktionen togs över av Iittala, det äldsta finska glasbruket som fortfarande var i drift.

Bland de finska hantverkarna fanns dock enskilda glasmästare både i städer och på landsbygden redan betydligt tidigare än den regelrätta glasindustrin växte fram.

Speglar tillverkades av glasmästare. Men redan i ett tidigt skede kunde de tillverkas av till exempel snickare och målare.

Spegeln var som sagt länge en lyxartikel. På 1700-talet kunde man för priset av en spegel köpa sig till exempel 500 stycken kor.

Råvaran glas var likaledes länge dyr importvara, tidvis förbjuden och hårt beskattad. Tillverkningen var en noga bevarad hemlighet.

– År 1734 hittade man i Sverige på alla möjliga nya skatter. Då införde man bland annat en glasskatt och också spegeln ansågs vara ett tacksamt beskattningsobjekt. Åtminstone införde man tullavgifter på speglar. En del historier förtäljer att det fanns en separat spegelskatt, berättar amanuens Risto Hakomäki vid Nationalmuseet.

Denna spegelskatt sägs ha varit progressiv. Ju större enhetlig spegel, desto högre skatt.

Enligt historien lär det också vara orsaken till att gamla speglar ofta har två eller flere delar. Då den stora spegeln bestod av flera delar kunde man kringgå skatt.

– Den här historien stämmer trots allt kanske inte till hundra procent. I bakgrunden låg produktionsmässiga utmaningar; man kunde helt enkelt inte blåsa så stora enhetliga glas på den tiden. Innan den industriella produktionen kom med nya metoder tillverkades ju spegelglas genom att blåsa, konstaterar Hakomäki.

Hur det än må ha varit med speglar och skatter är det trots allt ett faktum att man år 1743 införde en dörr- och fönsterskatt i Sverige. Denna skatt byggde på antalet dörrar och fönster i byggnaden.

På landsbygden hade knappast någon råd med fönsterglas

― Risto Hakomäki

När skatten infördes fick man betala 16 öre per fönster i Stockholm, tolv öre i större städer, åtta i mindre städer och tre öre på landsbygden.

Dörr- och fönsterskatter infördes också i flera andra länder som Storbritannien, Frankrike och Holland.

Denna beskattningsform var dock ganska kortlivad, men i Frankrike var den i bruk ännu så sent som i början av 1900-talet.

Ända fram till industrialiseringen på 1800-talet var både speglar och fönster dyra.

Romarna var först ut med glasfönster. De första varianterna utvecklades kring 100 e.Kr. i Alexandria i Egypten, som var en romersk provins. Men i Finland blev fönstren allmänna först på 1700- och 1800-talen.

– Inte fanns det fönster just någonstans på 1500–1600-talen. Möjligen i herrgårdar, prästgårdar och i kyrkor. Men på landsbygden hade knappast någon råd med fönsterglas. Fönsterglaset representerades snarast av någon sorts tunn hinna av skinn eller en liten dragbar fönsterlucka som släppte in lite ljus, berättar Hakomäki.

Djävlar och sirener i syndiga speglar

Den förmodligen äldsta avbildningen av en spegel i Finland återfinns i Sankt Lars kyrka i Lojo. Kyrkan byggdes i slutet av 1400-talet och målningarna där har daterats till 1510–1522.

På en av väggmålningarna finns en stor avbildning av paradiset. Adam och Eva upptar huvuddelen av målningen, men på ett litet hörn kan man se en kvinnofigur avbildad som siren.

I ena handen har hon en kam, i den andra ett litet fyrkantigt föremål som man antar föreställer en spegel.

Målningen tyder på att kyrkan ogillade att människorna i sin fåfänga speglade sig själva i stället för att koncentrera sig på att tjäna Gud

― Risto Hakomäki

Fåfänga och stolthet ansågs vara synd av högsta grad. Spegeln för sin del den ultimata symbolen för dessa laster.

En nästan lika gammal avbildning av spegeln återfinns på Åbo slott. En målare vid namn Ulf avbildade en man med horn som håller en rund spegel i sin hand. I spegeln syns mannens ansikte.

Denna väggmålning har tolkats vara en självbild. Målaren Ulf inkasserade enligt bokföring år 1530 en lön på 20 mark för sin målning.

– Målningen tyder på att kyrkan ogillade att människorna i sin fåfänga speglade sig själva i stället för att koncentrera sig på att tjäna Gud; att de ansåg sig själva vara viktigare, konstaterar Hakomäki.

Från dallrande vattenytor till ljus och rymd i salar med speglar

Då speglar ännu på 1500-talet hörde till ovanligheterna till och med i de kungliga hoven fick folket tyda sig till helt andra konster för att begrunda sin avbild.

I sin simplaste form fick badvattnets yta tjäna som spegel. Alternativt stirrade man i en vattenfylld tjärbehållare. Eller så kunde man använda en glasbit som man fäste på en bit sotad näver.

På sina håll i Finland kallades glänsande föremål rätt och slätt för fattigmansspeglar.

1600-talet blev en vattendelare. Bruket av speglar ändrades och deras betydelse som en del av inredningen växte.

Ett av de präktigaste exemplen på spegelns segertåg är spegelsalen i Versailles som byggdes mellan 1678 och 1684.

Med denna magnifika sal som förebild blev speglarna element som både skulle utvidga och liva upp rumskänslan.

I och med 1700-talet och rokokon fick spegeln sitt slutliga genombrott som en del av inredningen. Spegeln skulle reflektera såväl naturljus som kristallkronornas glans.

Till formen var speglarna ofta höga och rektangelformade. På 1800-talet var denna så kallade trymå oftast rummets mäktigaste möbel och fixpunkt.

Vidare utvecklades bland annat toalettspeglar, spegelbyråer, pigtittare och särskilda speglar för omklädning.

Ett kapitel i sig, och ett synnerligen populärt sådant, var skvallerspegeln.

Skvallerspegeln bestod av en eller två snedställda speglar placerade på utsidan av ett fönster så man kunde se gatulivet till höger och/eller vänster om fönstret.

Skvallerspegeln kom till Finland från Sverige och hörde till standardutrustningen i husen i städerna i medlet av 1800-talet.

Avslöjande speglar av olika slag

Spegeln ansågs länge vara ett gudomligt och magiskt föremål som kunde fånga själen. Spegeln tillhörde gudarna.

I spegeln trodde man sig bland annat kunna se sina ben och inälvor. Spegeln avslöjade också känslor och framtiden.

De forna egyptierna begravde en spegel med den avlidne; den skulle skydda mot onda andar.

I Kina symboliserade en rund spegel Solen och en kantig spegel Jorden.

Antikens praktiska greker för sin del tände heliga eldar med hjälp av konkava speglar och solljus.

Spegeln, människan och hennes avbild har fascinerat, trollbundit och fördömts.

Spegeln har skapat ljus och rymd och festlig stämning.

Och inte minst gett upphov till hisnande historier att reflektera över då man står där och begrundar sin avbild på en eller annan blank yta...

Källor:
Tarja Tuulikki Laaksonen: Kuka keksi haarukan – Arkiesineiden ihmeellinen historia (2017)
Leena Sammallahti: Kansanomaisia peilejä ja peilien tekijöitä (2016)
Wikipedia