"Du kan vara stark i det sköra" - svenska Promise and the Monster vill göra musik som spelar på hela känslospektret

På tisdagskvällar har det under sommaren ordnats så kallade Mystisdagsklubbar i Elmus bar på Nosturi i Helsingfors. Nu senast den 21 augusti, var det svenska Promise and The Monster som uppträdde.

Bland sådana indie-konnässörer – om inte för den breda skaran musiklyssnare – som Mystisdagsklubben i första hand riktar sig till, är det ett namn som lär väcka intresse. Själv är jag dessutom med anledningen av klubbens devis nyfiken på just den eventuella mysfaktorn i musiken.

Bakom artistnamnet döljer sig sångaren, låtskrivaren och gitarristen Billie Lindahl, hade jag fått för mig, och jag var inställd på att det var henne jag skulle intervjua. Men när vi träffades hade hon med sig hade också två andra tjejer.

Växte successivt till ett band

Så inledningsvis fick vi lov att reda ut vissa oklarheter kring vem eller vilka Promise and The Monster egentligen är - är det ett band eller är det du som är Promise and The Monster? frågar jag Billie.

I svenska Promise and The Monsters musik möts det trösterika och det hotfulla

Programmet är inte längre tillgängligt

- Ja, jag var Promise and The Monster förut, svarar hon, men numera har det vuxit, nu är vi ju ett band.

Det blev så tråkigt att spela själv.

Billie Lindahl

Visserligen är det fortfarande Billie Lindahl som gör musiken, skriver alla låtarna. Men som hon berättar vidare, så har bandet successivt utökats enligt en ganska organisk process.

- Jag spelade ju själv för tio år sedan i några år, men sen så tyckte jag att det blev så tråkigt, så Lisa har varit med i ganska många år och Hanna är den nyaste medlemmen.

Vem är löftet och vem monstret?

Två år har hon varit med, heter alltså Andersson i efternamn och spelar huvudsakligen fiol. Den förstnämnda är Lisa Isaksson (sång, synt, flöjt, cymbal och diverse slagverk) och vad gäller frågan om vem eller vilka Promise and The Monster är, så är det hon som först hakar på:

- Jag tänker fortfarande att det är du (Billie) som är Promise and The Monster, säger hon.

Hanna Andersson i sin tur har en lite annan tolkning:

Jag har alltid tänkt att det är du, som är Promise, Billie, och vi är The Monster, eller du är löftet och vi är monstren.

Hanna Andersson

Den här kommentaren bemöts av skratt och bifall.

- Ja, eller kanske tvärtom, föreslår Billie Lindahl, så att ni är Promise och jag är The Monster.

Vad står namnet för?

Ja, det där kan man väl vrida på och tolka lite som man själv vill. Och den här mångtydigheten var faktiskt någonting Billie eftersträvade när hon valde artistnamnet.

- Jag tror jag hittade det nånstans i nån bok när jag var tonåring och så tyckte jag bara om hur det lät, berättar hon.

- Och så var det ju på den tiden också poppis med såna där långa bandnamn, som Explosions in the Sky till exempel (ett postrockband som Billie minns).

Så Billie ville ha ett långt och krångligt namn som ingen riktigt vet vad det står för. Till saken hör också att hon gillade kontrasten mellan det gulliga och det hotfulla, lite hemska.

Just det här har jag anledning att återkomma till á propos det där med mysfaktorn jag var inne på i inledningen.

Nyfolk - en stil som motsvarar klubbkvällarnas koncept?

Men när jag tidigare i somras pratade med arrangören och producenten för Elmus Mystisdagsklubbar på Nosturi, Wilhelm Breitenstein, så var han själv entusiastisk över att han lyckats boka just Promise and The Monster och några andra svenska artister, som han tyckte att just särskilt väl motsvarar klubbkvällarnas koncept.

Så jag frågar Billie Lindahl och de andra:

Är det så, att det finns en stark scen i Sverige för en sådan här typ av lite drömskt stämningsfull singer-songwritermusik med även vissa nyfolkiga drag?

- Ja, men det tycker jag nog, åtminstone i Stockholm så finns det verkligen många band och scen för sån typ av musik. Eller vad säger ni? frågar Billie.

- Jo, men jag håller med, menar Lisa Isaksson. Fast din musik – eller vår – är ju också… jag tänker att den passar in på många ställen.

Den är också lite så där goth-inspirerad, new wave, fortsätter hon och berättar att för nästan tio år sedan när de spelade ihop som duo eller trio (med gitarristen och trummisen Love Martinsen, den sista medlemmen), så var det väldigt populärt med folkpop eller så kallad psych folk:

Då passade vi in där, men nu när det har varit lite 80-tals våg i Stockholm, så känns det som att vi på nåt sätt passat in i det också.

Lisa Isaksson

Ett kameleontiskt monster med andra ord, som Billie Lindahl konstaterar.

Är det här mysig musik?

Sedan då det här med mysfaktorn:

Det låter ju väldigt mysigt med ”mystisdagskvällar” - och stället i sig (Elmun Baari) är ju rätt speciellt - men skulle ni karaktärisera er som speciellt mysiga?

- Ja, som personer; definitivt, tio av tio, säger Billie Lindahl och skrattar.

Vad gäller musiken, så tvekar hon först lite, men menar att hon nog ofta har hört folk säga, att det finns någonting tröstetrikt i Promise and The Monsters musik.

- Jag vet inte om det kan karaktäriseras som mysigt, men varför inte?

Hanna Andersson hakar på:

- Jag spelade upp en låt, Cory (från albumet Red Tide 2011) för en arbetskompis häromdan, och då sa hon så här:

När jag hör den här låten, då vill jag sitta med ett glas vin själv på en balkong, sitta och fälla en tår och mysa för mig själv.

Sagt om Promise and The Monster

Visst finns det mysfaktor i den historien.

Också mörka tongångar

Men var och en lyssnar på sitt sätt, för som Billie Lindahl tidigare var inne på om artistnamnet Promise and The Monster, så finns här också en kontrast mellan det hoppingivande och något hotfullt. Det här draget får gärna gå igen i musiken, fortsätter Billie:

- Jo, men det finns ju också helt klart mörkare drag i musiken och jag gillar ju saker som känns – på hela känslospektrumet, ljusa känslor, mörka känslor och allt däremellan. (Klicka på bilden nedan.)

- Allt det där vill jag undersöka och jag kan tycka det är lite tråkigt med musik som är bara ljus eller bara superdeppig. Det blir lite tråkigt i längden.

Skört – men också starkt

Sedan är det igen Hanna Andersson som flikar in sin syn på saken:

- När jag började spela i Promise and The Monster, så lyssnade jag väldigt mycket på den senaste skivan, (Feed the Fire) som kom för ett par år sedan.

- Och det som slog mig då, var att det finns ju både någonting skört och samtidigt någonting väldigt starkt i musiken på den. Att verkligen båda delarna får finnas med.

Så á propos det här med om det är mysigt eller trösterikt, tror Hanna att var och en kan identifiera sig med musiken;

liksom att, det är okej att vara skör, men i det sköra kan du vara stark.

Hanna Andersson

- Det här tycker jag verkligen att Billies låtar och det vi skapar som band, förmedlar. Skulle jag säga, avslutar Hanna.

Billie Lindahl gillar den beskrivningen:

- Fan vad bra sagt, utbrister hon. Det där tycker jag verkligen kändes riktigt, det du sa.

Nytt album nästa år

Feed the Fire från 2016, som Hanna Andersson hänvisade till, är alltså det hittills senaste albumet med Promise and the Monster. Men Billie Lindahl berättar att hon som bäst håller på för fullt med att spela in nytt material tillsammans med gitarristen och trummisen Love Martinsen.

År 2019 kommer förhoppningsvis det nya albumet ut, men i vilken riktning musiken har utvecklats, har Billie inte ännu så mycket att säga om:

- Ja, vi får se hur de nya låtarna blir. Det känns som att det är liksom lite ”större”, inte så försiktiga utan lite mer kraftfulla, tror jag.

Fotnot: Nyligen kom det definitiva beskedet att Nosturi-byggnaden rivs år 2020 och Elmus Bar med den. Men den som vill ta del av Mystisdagsklubben hinner ännu med tisdagen den 28 augusti då svenska Albert af Ekenstam avslutar klubben för denna sommar tillsammans med inhemska Vienanmerta.