Medieforskare om fat shaming i omtalad tv-serie: ”Farligast är att man låter förstå att huvudpersonens liv börjar först då hon blivit smal”

Vadderade dräkter som får smala skådespelare att se tjocka ut. Grådaskiga liv som får färg i takt med att kilona rasar. Fat shaming tar sig många uttryck i serien Insatiable.

En av höstens Netflixserier möttes av en enorm kritikstorm innan någon ens hunnit se det första avsnittet. Trailern till Insatiable gav nämligen upphov till misstankar om fat shaming och snabbt initierades namnlistor med krav på att serien skulle stoppas.

Protesterna till trots har publiken nu mött den mobbade tonåringen Patty som sedan hon blivit smal ger sig i kast med att utkräva hämnd på sina forna plågoandar.

Medieforskaren Kaisu Hynnä tycker att serien verkligen lever upp till de negativa förväntningar som trailern gav upphov till.

- Insatiable gör inget för att plocka isär stereotypier, utan upprepar istället sätten på vilka man ofta framställer tjocka personer i filmer och serier, säger Hynnä och börjar helt konkret med att lyfta fram användandet av en så kallad ”fatsuit” – en slags vadderad kroppsdräkt som en skådespelare kan dra på sig för att ändra form.

Vi har sett Gwyneth Paltrow bära en fatsuit i filmen Shallow Hal (2001) och på tv-sidan gjorde Courtney Cox det i rollen som Monica i serien Friends(1994-2004). Och nu har vi då Debby Ryan i Insatiable.

Kaisu Hynnä säger sig vara intresserad av den effekt som uppstår när man tar en kvinnlig skådespelare som motsvarar alla tänkbara skönhetsideal och iklär henne denna fatsuit. Hur påverkar det vår reaktion?

- När det handlar om en skådespelare som är känd för sin skönhet känner sig åskådaren på sätt och vis berättigad att skratta åt henne i tjockt format. Vi vet ju att hon egentligen är slank och söt.

- Om rollen däremot gjordes av en person som på riktigt är tjock uppstår ett moraliskt dilemma – är det okej att skratta?

Farliga attityder

Även om Kaisu Hynnä först lyfter fram den vadderade kroppsstrumpan som ett störande element så är det inte den som gör henne mest upprörd i samband med Insatiable. Hela upplägget är problematiskt.

Om man talar om satiren eller komedin som genre anser jag att den fungerar bäst om man angriper rådande värderingar i samhället genom att rikta sig mot dem som sitter på makten.

- Visst kan man vänta sig något som är drivet till sin spets när det handlar om en satir, men personligen anser jag att man inte kan skämta om riktigt vad som helst.

- Ta bara sättet på vilket huvudpersonens viktminskning skildras, detta att hon helt konkret inte kan öppna munnen sedan hon blivit misshandlad, det är onekligen ganska brutalt.

- Och så har vi den farliga tanken om att hennes liv börjar först då hon blivit smal.

Det är sistnämnda tanke som enligt Hynnä är det största problemet. Fokuseringen på det yttre i kombination med skildringen av rollkaraktärens liv som stagnerat och grått innan hon gått ner i vikt.

Sådant har vi genom åren sett i många ”make over”-filmer och serier som bygger på drömmen om att man skall kunna hävda sig genom att bli smal och därmed snygg.

- Det är just detta att man upprätthåller utseendemässiga normer samtidigt som man skenbart kritiserar dem som är värst, säger Kaisu Hynnä.

Två ex-tjockisar i skönhetsvärlden

Insatiable lanseras som en satir och det innebär förstås att man kan förvänta sig en del överslag och en lek med det som anses vara politiskt korrekt.

Här är alla relationer mer eller mindre dysfunktionella och mycket kretsar kring kravet på att se ut på ett visst sätt.

Fonden utgörs av dels skolvärldens indelning i nördar och coola (läs fula och snygga), dels skönhetstävlingarnas värld där man tar ut allt av klichéerna om dumma skönheter, cyniska föräldrar och slipade managers.

En av dessa är seriens manlige huvudkaraktär som oskyldigt anklagas för att ha förgripit sig på en av sina adepter.

När han möter Patty ser han henne som sin väg tillbaka in i värmen. Hon är perfekt inte bara för att hon är smart och snygg - utan för att han delar hennes story.

Han har nämligen också varit fet i sin ungdom.

Ja, ni fattar säkert galoppen.

Men en satir utmanar ju alltid?

Kan man då inte se det som att serien driver även med den värld och de ideal som skönhetstävlingarna står för?

- Jag kan mycket väl föreställa mig att man försvarar sig med att detta är en serie där man skrattar åt alla, säger Kaisu Hynnä som ändå är måttligt road av till exempel sättet på vilket man både antyder och konkret skildrar sexuella relationer mellan vuxna och minderåriga.

Den typen av humor anser hon vara helt oacceptabel. Och inte heller leken med vikten som ett komiskt element tilltalar.

- Om man talar om satiren eller komedin som genre anser jag att den fungerar bäst om man angriper rådande värderingar i samhället genom att rikta sig mot dem som sitter på makten. Inte genom att göra sig lustig över någons yttre.

Populärkulturen visar vilka strömningar som är aktuella i samhället just nu, men samtidigt kan den påverka i vilken riktning dessa går i framtiden.

- Visst kan jag förstå om seriens upphovsmakare försvarar övertrampen med att det är just de som är det roliga, att allt är så överdrivet att ingenting kan tas på allvar.

- Men samtidigt upprepas populärkulturella konventioner om viktminskning och fetma och det är just dessa ständiga upprepningar som stärker stereotypierna, konstaterar Hynnä.

Begreppsförvirring

När det gäller "fat shaming" kör man hos oss än så länge med det engelska ordet, men när det gäller forskningsområden som "body positivism" och "fat activism" har vi fått svenska översättningar i form av "kroppspositivism" och "fettaktivism".

Bägge dyker ofta upp i debatten, men enligt Hynnä det är skäl att hålla dem isär.

- Kroppspositivismen talar om hur alla kroppar är vackra och lyfter fram att även smala kan uppleva sin kropp som otillräcklig och känna behov av bantning och träning, förklarar Hynnä.

- När det gäller fettaktivismen framhåller man att det trots allt är de tjocka som helt konkret utsätts för påhopp, en smal person behöver inte uppleva att hen på grund av sin storlek väcker uppmärksamhet ute på gatan, säger Hynnä som själv forskar i hur kroppspositivismen kommer till uttryck i selfievärlden.

Även om många är oroade över att sociala medier för med sig mycket negativt så visar det sig nämligen att selfien som uttrycksform inneburit något positivt. Den har vidgat perspektivet.

- De kvinnokroppar som tidigare presenterades via tidningar, tv och filmer var starkt formaterade enligt en viss sorts kriterier. När vi idag surfar runt bland bilderna på instagram ställs vi framför en mängd olika sorters kroppar, konstaterar Hynnä.

Här kan du läsa om ett konkret exempel på en kvinnokropp som gett upphov till diskussion på sociala medier..

Populärkulturens betydelse

Vi ser alltså fler olika kroppar på bild idag än vi gjort någonsin tidigare, men trots det kommer vi inte ifrån att just de bilder som populärkulturen levererar spelar en viktig roll.

- Populärkulturen visar vilka strömningar som är aktuella i samhället just nu, men samtidigt kan den påverka i vilken riktning dessa går i framtiden. Därför är det oerhört viktigt vilken typ av representation vi ser inom populärkulturen.

- Om vi då tänker på Netflix som kanal och som plattform för en serie som Insatiable så spelar den en viktig roll.

- Den allmänna uppfattningen har ju länge varit att kanalen fungerat som en garant för kvalitet, vi har lärt oss att de egna serierna är bra. Serier som House of Cards och Orange is The New Black.

- Och eftersom vi fått en uppfattning om att "här kan man förvänta sig eftertanke och reflektion" så kan det ge upphov till en viss förvirring när en serie som Insatiable dyker upp i kanalutbudet, säger Kaisu Hynnä innan hon återgår till att studera positivare bilder av kvinnokroppen än den som nämnda serie ger uttryck för.