Filmrecension: På Chesil Beach – när sexdebuten laddas med skräckblandad längtan

Tidigt 1960-tal. Södra England. Ett ungt par som inväntar bröllopsnatten. Det är bäddat för åtrå och prestationsångest. Frågan är om de är redo att mötas?

De inledande bilderna i regissören Dominc Cookes tolkning av romanen På Chesil Beach känns som ett fulländat sätt att visualisera Ian McEwans text.

Kameran sveper över en oerhört vacker men karg strand som övergår i ett öppet hav. Långa sanddyner vars många stenar slipats av vågornas eviga rullande. Ett ensamt träd vars knotiga stam böjt sig efter vindens vilja.

Stranden är avskalad, havet öppet - precis som orden i förhållande till berättelsen i romanen som utkom 2007.

En enkel kärlekshistoria som växer till en universell fråga om det svåra i att överbrygga allt det som kan stå emellan två människor. Förväntningar man inte vågar verbalisera, sorger man inte kan verbalisera.

För att det gör ont. Eller för att man skäms.

Han, hon och löftet om kärlek

Det är naturligtvis ingen slump att handlingen i On Chesil Beach är förlagd till det tidiga 1960-talet. Den sexuella revolutionen har inte ännu tagit fart.

Klassgränserna och könsrollerna är fortfarande stadigt gjutna på sina givna platser i samhällsbygget.

Och reglerna för vad man egentligen får tala högt om när det gäller sex söker sin form.

Det är klart att Edward (Billy Howle) och Florence (Saoirse Ronan) är summan av allt detta. Edward som kommer från en enklare bakgrund dras med en påtaglig osäkerhet för hur han skall förhålla sig till överklassflickan Florence och hennes familj.

Hämmad av den egna klumpigheten missar han den stilla ton av förtvivlan som ljuder under hans nyblivna hustrus beteende.

Han förstår inte att det finns en ekande avgrund mellan det hon säger och det hon vill säga. Borde säga.

Allt annat än banalt

När man skall beskriva en kärlekshistoria som avtecknar sig mot bakgrunden av ett hav förstår man bättre än någonsin varför låtskivare och författare älskar anspelningar på just detta.

Det har skrivits mycket om hav av kärlek och vågor av längtan. Och stormar som river dessa öppna hav.

Balansgången mellan det vackra och det banala är ibland hårfin.

När det gäller filmatiseringen av On Chesil Beach är den enbart fin. Bildspråket (visualiserat av fotografen Sean Bobbit) stöder känslorna på ett välfungerande sätt och både Saoirse Ronan och Billy Howle förmår ge uttryck för känslor så sköra att de nästan går sönder inför ens ögon.

Tidlös problematik

Trots att filmens handling är förlagd till det förflutna och dessutom har en tämligen konkret utgångspunkt känns problematiken angelägen.

För även om frigjordheten är av en annan kaliber idag när det gäller såväl sex som prat om sex så kommer man inte ifrån att det trots allt kan vara hur problematiskt som helst att frigöra sig inombords.

Kroppen kan bära på obehaliga minnen, själen ha sina sår och förväntningarna växa sig större än de borde.

Och säg den relation som inte i något skede tampas med att man inte förmår tala om det man egentligen borde tala om?