Mårten Holm: Bandet Daizy och demoinspelningen som inte förändrade mitt liv
Drömmen om att vara rockstjärna börjar ofta vid en demoinspelning. För Mårten Holms del slutade den också där.
Allt började under den tiden då jag ännu samlade autografer av Eero Mäntyranta och Juha Mieto.
De finlänska triumferna i spåren fick också mig att drömma om något större, att bli en framgångsrik skidlöpare.
Drömmarna strandade på att min far inte trodde på att glasfiberskidor skulle slå igenom. Dessutom var de dyra. Mina träskidor glömdes bort och jag fick en gitarr istället.
En far och hans tankar kan lätt styra ett barn åt oväntade håll.
Efter lite trevande på strängarna bestämde vi med några kompisar i ungdomsföreningen i Kronoby att det måste finnas något mera än att sitta på sängkanten och öva. Vi bildade alltså en rockorkester.
Det var 1970-tal. Kekkonen styrde.
Vi tog namnet Black Power och uppträdde som pausfåglar i Kronoby samlingshus när de etablerade orkestrarna hade paus.
Vår repertoar bestod av; Mr Dampax av Sleepy Sleepers, Carl Jularbos
Drömmen om Elin samt början av Deep Purples Smoke On The Water.
Enligt några åhörare lät vår musik ungefär som när man styckade en oxe levandes.
Men vi gav inte upp.
Min far tillåt oss att öva i källaren. Undrade nog hur han gick med på det. Strorsint kunde jag tycka men förstod senare att han hade nedsatt hörsel.
Efter en tid blev vi upplysta om att Black Power eller svart makt är en slogan som används av afroamerikaner som ville ha nationell självbestämmanderätt på 60-talet i USA.
Så vi bytte namnet till Daizy.
Efter träget övande blev vi så småningom rumsrena och fick till och med spelningar.
För det mesta delade vi spelningar med andra band.
Vår repertoar bestod ganska mycket av Magnum Bonum covers och andra låtar som var populära på den tiden.
Vi behövde ingen manager för att få oss att förstå att framgång kräver egna kompositioner.
Under några år turnerade vi friskt runt om på dansplatser i Österbotten.
Också det övriga Svenskfinland behandlade oss väl.
Vi hade också några kompisar med som roudare.
Minns att vi var avundsjuka på dem.
När vi började spela så minglade de runt och bäddade för eventuellt sällskap senare under kvällen.
Jag förnekar inte att ett incitament till att spela i band handlade om att kanske hitta någon som man kunde ro ut med från Hästöskatan i Kronoby för att skåda på fåglar och solnedgångar.
I det avseendet var vi som vilket rockband som helst. Ironiskt nog var det bara vår basist som förverkligade något av dessa drömmar.
Då spelningen var slut var roudarna borta, basisten kvickt som en vessla likaså.
Vi andra tvingades bära hans basförstärkare som säkert vägde ungefär som en medelstor elefant.
Det var med andra ord dags för förändring – drömmen höll på att bli en dörr som slog igen bakom oss.
År 1981 deltog vi en tävling och vann den. Vi kände nya vindar blåsa.
Priset var att spela in en demosingel, 45-varvare i en studio. Vi kunde nästan se guldskivan framför oss – på den tiden visste alla att en demo nästan var en enkelbiljett bort.
Över kommungränsen, ut i världen.
Vi var då sex pojkar i Daizy men eftersom vi hade sju olika åsikter om vad vi skulle spela så splittrades orkestern.
På den här punkten var vi precis lika som många stora orkestrar.
Skivan kom aldrig ut, glömdes bort i någon låda.
Jag insåg mina begränsningar som gitarrist och enligt en av mina kompisar jobbar jag nu som radioamatör.
Men då jag ser Daizys demo minns jag ändå såväl värkande fingrar och fina minnen och att vi åtminstone försökte.
Det var min demoberättelse, hurudan är din?
Du behöver inte ha turnerat omkring i Österbotten, kanske skrev du musik på 2000-talet i ditt flick- eller pojkrum?
Kanske var datorn ditt instrument?
Oavsett stil, genre, om du är binär, icke-binär, begåvad eller inte - skicka in din gamla demo och/eller din berättelse.
Så försöker vi skapa roliga musikberättelser tillsammans i Vår musik.
Kontakt: tomas.ek@yle.fi
Pb 82
00024 Yle
