”Du måste hitta kärleken till idrotten innan du ägnar hela ditt liv åt det” – Sveriges supertonåring Duplantis om familjen, förebilderna och fjuniga fysiken

När Yle Sporten träffade Armand Duplantis i London förra sommaren inför stavtalangens första seniormästerskap ställde sig en blyg, försiktig och tystlåten 17-åring som helst stirrade ner på sina fötter framför mikrofonen.

– Han är bara en pojke, sade tränarpappan Greg om den spinkiga tonåringen som slutade på nionde plats i VM-debuten.

Mycket har hänt på ett år.

Armand Duplantis har hoppat juniorvärldsrekord flera gånger om, lekt hem U20-VM-guldet i Tammerfors – och trollbundit varenda en friidrottsvän i EM i Berlin.

Han inte bara vann sitt första seniorguld och klarade drömgränsen sex meter för första gången, utan hissade rekordet till overkliga 605 och klev upp som fyra i alla tiders stavstatistik.

”De bästa hoppen är vanligtvis de enklaste. Det känns som om du inte egentligen försöker, allt bara händer i en enda flytande rörelse. Plötsligt blir allt svart och sedan är du redan nere på madrassen och jublar och märker att du gjort ett lysande hopp.”
-Armand Duplantis

Förutom den häpnadsväckande idrottsliga utvecklingen har ”Mondo” nu blivit betydligt bekvämare med sina mediala förpliktelser. Han svarar artigt, ler och skämtar. Klen är han fortfarande, men nu en myndig elitidrottare och världsstjärna med ett friskt, typiskt amerikanskt självförtroende.

Men vem är denna svensk som inte pratar svenska, och som 18-åring redan kan titulera sig världens bästa stavhoppare?

Utan kärlek, ingen mening

Armand Duplantis är uppvuxen i Lafayette, Louisiana i USA i en verklig idrottsfamilj.

Både mamma Helena (f. Hedlund) och pappa Greg är tidigare friidrottare, och av storebröderna har Andreas representerat Sverige i junior-VM i stavhopp medan Antoine valdes i första rundan i MLB-draften i baseball i juni.

Duplantis började hoppa stav hemma på bakgården som fyraåring och gjorde sina första inofficiella åldersklassvärldsrekord några år senare.

– Jag höll på med allting som barn. Jag älskar att tävla, ingen skillnad om det är sport eller något annat. Vi har alltid varit väldigt aktiva med brorsorna och gjort allt vi bara kunnat hitta på tillsammans, berättar Duplantis i Sportmagasinet.

Den egentliga stavträningen har kommit in i bilden först senare. Fysik har han tränat ordentligt bara i två års tid. Pappa Greg ville vänta med fysträningen medan Armand fortfarande växte i längd.

– Jag tränade egentligen inte alls, jag bara hoppade. Det var stavhopp, stavhopp och stavhopp. Det var allt jag ville göra varje dag, säger Duplantis och kommer med ett viktigt budskap:

– Du måste hitta kärleken till idrotten innan du ägnar hela ditt liv åt det. För ifall du inte älskar det du gör, vad är poängen då i att hålla på med det? Och jag älskar nu stavhopp mer än någonsin och tror att sättet vi närmat oss det från en ung ålder varit ganska perfekt.

Smeknamnet ”Mondo” kläcktes under föräldrarnas bröllop.
– Pappas best man var italienare och Mondo betyder ”värld” på italienska, och alla tyckte väl jag var så världsvan (eng. worldly) när jag var liten. Namnet fastnade tidigt och jag gillar det väldigt mycket, det rullar av tungan.

De fysiska attributen bleknar fortfarande i jämförelse med flesta övriga världshoppare. Mamma Helena gör upp fysikträningsprogrammen, men Mondo trivs inte särskilt bra på gymmet.

– Jag ogillar det inte lika mycket som tidigare, det är inte så att jag hatar det. Det var värre i början, jag var så svag och lyfte fjuttiga vikter jämfört med alla andra. Det var bara pinsamt, minns han tillbaka ett par år.

– Jag visste att jag måste göra uppoffringar för att kunna syssla med stavhopp och att lyfta tyngder är en sådan. Men alla de små ögonblicken, om det sedan är ett guld, personbästa eller juniorvärldsrekord, gör det mer än värt det.

Vägen till svenska landslaget gick via Facebook

Duplantis har dubbelt medborgarskap och USA ville naturligtvis se underbarnet i den amerikanska dressen. Och trots att Sverige till slut vann dragkampen hann Mondo redan tacka nej till blågult. Svenskarna kan tacka Jonas Anshelm för det slutliga valet.

Juniorlandslagstränaren Anshelm noterade tidigt Duplantis och tog kontakt med storebror Andreas via Facebook. Han fick telefonnumret till pappa Greg som meddelade Mondos besked: Det är USA som gäller.

Men Anshelm gav inte upp. Han fortsatte dialogen med Greg och erbjöd honom till och med en roll i Sveriges juniorlandslag. Familjen Duplantis smickrades av intresset, och då dessutom Andreas och mamma Helena talade varmt om den svenska verksamheten vände pendeln i juni 2015.

Några veckor senare hade Armand Duplantis vunnit guld i U18-VM – för Sverige.

– Där började det och jag har aldrig behövt titta tillbaka. Jag ångrar inte mitt beslut det minsta, det var definitivt det bästa för min karriär, säger Mondo nu tre år senare.

Mondo kramar om mamma Helena på olympiastadions läktare i Berlin efter sommarens EM-final.

Duplantis kan några ord svenska, men kommunicerar i regel på engelska. Efter EM-guldet valde han ändå att göra ett undantag.

I SVT:s segerintervju vände han blicken rakt in i kamera och skickade en hälsning till morföräldrarna Ingrid och Lars-Åke Hedlund som följde med sändningen hemma i Avesta i Dalarna.

– Mormor och morfar. Jag älskar dig.

Billöftet som inte uppfylldes

Ingen hade kunnat tro att Armand Duplantis redan nu skulle vara en sexmetershoppare. Inte mormor, inte morfar – och inte ens pappa som följt med utvecklingen allra närmast i egenskap av tränare.

Pappa har varit min tränare ända sen jag föddes, säger Mondo som tidigt visste att han en vacker dag kommer att överskrida Gregs rekord 580.

Ifall det skedde under högstadietiden, det vill säga före denna sommar, skulle pappa köpa sonen en sportbil, minns Mondo. Det skedde redan i mars i fjol.

– Jag ville ha en Lamborghini eller Ferrari, som liten vill man ju ha den bästa möjliga bilen, en sån man ser i tidningar. Han tänkte nog att det (580) skulle vara omöjligt när han slog vadet, och han höll inte riktigt sitt löfte, skrattar Mondo.

Armand Duplantis blev myndig i november i fjol och fyller 19 år om ett par månader.

Han överraskade mig, medger Greg, som ändå har en annorlunda bild av såväl insatsen som gränsen.

– Det handlade om att klara 550, menar pappan. Det var för cirka sju år sedan och jag tänkte att han kanske är 20 när han gör det, men så var han bara 16!

– Jag sa att nej, nej, nej, det är alltför tidigt, du är alltför ung. Han fick nog en bil till slut, men inte den jag lovade honom. Han ville ha en Corvette men jag svarade att nej, det kommer inte att hända.

Oavsett vilken höjd eller bilmärke vadet verkligen gällde, så är en sak klar: Armand Duplantis behöver knappast i framtiden be pappa om bilpengar.

Duplantis har tillsvidare valt att tacka nej till de lukrativa proffskontrakten och inleder under hösten istället collegestudier i Louisiana State University, men sponsorerna står i kö för att knyta till sig en av friidrottens klarast lysande framtidsstjärnor när det väl blir tillåtet.

Förebilderna blivit vänner

Familjen spelade en betydande roll i valet av college framom proffsliv. Och åtminstone hittills har föräldrarnas tålmodiga och kloka arbete med sin guldpojke burit frukt.

Hemma på bakgårdens hopplats har tekniken – i brist på rå styrka – förkovrats.

– Han har hoppat i många, många år och utvecklat en väldigt effektiv teknik. Jag tror det var nyttigt för honom att hoppa mycket som barn, då han varken hade styrka eller snabbhet och helt enkelt var riktigt klen, beskrev Greg Duplantis till Yle Sporten i fjol.

En pojke är Mondo fortfarande, konstaterar pappan nu, men samtidigt har det gångna året inneburit ett enormt kliv framåt på den fysiska sidan.

– Han har gjort stora, stora framsteg, verkligen tagit ett gigantiskt steg, men han har fortfarande en lång väg att vandra. Han är fortfarande omogen på många sätt, men har nu fått tävla med de stora pojkarna och bevisat att han kan hantera stressen och behålla fokus bland stjärnorna, säger Greg.

När Armand Duplantis var liten fick föräldrarna flera gånger plocka bort skärmen när Mondo ville titta på videor på Renaud Lavillenie istället för att sova.
Nu har den franska 18-faldiga mästerskapsmedaljören tagit Mondo under sina vingar.

Armand Duplantis har inte bara tävlat, utan även besegrat alla stjärnnamn och idoler. Världsrekordmannen Renaud Lavillenie föll för första gången i maj, den regerande världsmästaren Sam Kendricks i juni.

– Det här är dem jag sett upp till, men nu är de mina konkurrenter. Det är sjukt att jag ens är kapabel att tävla med de bästa stavhopparna i världen, men jag har varit tvungen att snabbt sätta det åt sidan.

Men förutom konkurrenter och inspirationskällor, är Lavillenie och Kendricks numera även Duplantis vänner.

Kamratskapet stavhoppare emellan syntes tydligt under Berlins EM-final. Efter att Duplantis klarade jättehöjd efter jättehöjd sprang medtävlare fram och gratulerade och kramade om ynglingen – mitt under tävlingens gång.

– Vi är alla vänner sinsemellan, stöder varandra och hänger tillsammans mycket också utanför tävlingar. Stavhopp är en väldigt annorlunda friidrottsgren eftersom du kan vara på banan med dina konkurrenter i två och en halv timme. Man ligger på bänken och pratar om allt möjligt, man lär känna varandra.

Armand Duplantis blev 24:e man genom historien att klara drömgränsen sex meter.

Vad har du lärt dig av de erfarna hopparna?

– Hur man uppför sig. De kan inte bara greppa tag i en stav och hoppa högt, de är verkliga proffs och har med sitt exempel visat vad sportmannaskap betyder. Jag måste bli mer som dem, inte bara fysiskt och tekniskt, utan framför allt mentalt. Hur man hanterar allt runtomkring och håller sig lugn under press.

– Men även om vi är goda vänner vill ju alla vinna. Så jag försöker gå in i varje tävling utan att titta på vem jag tävlar mot, utan bara på ribban jag vill över.

”Måste vara hungrig för mer”

Det är inte omöjligt att ribban de facto blir Armand Duplantis enda reella motståndare i framtida mästerskap.

På årets världsrankning är han klar etta före Timur Morgunov (600), Sam Kendricks (596) och Renaud Lavillenie (595) – och inte heller historiskt har många hoppat högre.

Lavillenie innehar världsrekordet 616 före Sergej Bubka på 615 och Steve Hooker på 606. Alla de resultaten är gjorda inomhus. Utomhus har endast den ukrainska legendaren Bubka nått högre, som högst 614.

Armand Duplantis vill inte kalla sig storstjärna. Ännu. Men inser att han hör till framtidens största namn.
– Jag försöker att inte tänka på det för mycket. Jag måste fortfarande ut och prestera, för om jag inte presterar bryr sig ingen om mig.

Det fanns rejält med luft mellan Duplantis och ribban i 605-hoppet i Berlin och flera av konkurrenterna har öppet talat om att de ser Mondo som en blivande världsrekordman.

– Du vill aldrig vara fullständigt belåten med din insats, säger Duplantis. Vad är i så fall vitsen att alls gå in i följande tävling?

– Du måste vara hungrig för mer, ha stora mål och sikta på högre höjder och bättre prestationer. Och jag har en stark tro på att jag kan uppnå enorma höjder och att jag endast är i början av en förhoppningsvis lång karriär.

Friidrottsvärlden håller andan i väntan på kommande stordåd.

Se Sportmagasinets inslag om Armand Duplantis på Yle Fem på onsdag klockan 19.00 (repris på torsdag klockan 11.30), eller redan nu i klippet nedan:

13 min

Armand Duplantis och vägen till 18-årig stavhoppsstjärna - Spela upp på Arenan