Teaterrecension: Med Rocky-musik och satir utforskar Tillståndet arbete och överlevnad i senkapitalismens tidevarv

Svenska Teaterns pjäsläsning Tillståndet skildrar hur människor reagerar när medmänskligheten hamnar i kläm mellan effektivitetskrav och byråkratiskt våld. Det är en viktig föreställning som hade förtjänat mer resurser.

Ett bord, fem stolar, ett bröd, en ost, en gurka, en iPad med högtalare och en bunt med manuskript. Alltsammans uppställt hemma hos privatpersoner, med publiken bänkad i soffor och på golv.

Runt bordet sätter sig fyra skådespelare och en inspicient (Ann-Louise Gauffin) och läser högt ur manuskriptet. Efteråt förs en diskussion med publiken.

Så enkelt är upplägget för Svenska Teaterns föreställning Tillståndet, som turnerat i huvudstadsregionen under de senaste två veckorna.

Absurd arbetarskildring

Två skogsarbetare, Anki och Rasmus (Boodi Kabbani och Hanan Sneih), sliter under Skogsmyndighetens ständigt ökande produktivitetskrav.

Det finns jobb så det räcker och blir över, men ändå är det omöjligt för den aspirerande skogsarbetaren Ahmed (Cecilia Paul) att börja arbeta med dem innan han beviljats sitt lärlingstillstånd. Arbetsledaren Arvid (Alexandr Foy) kan inte erbjuda sina anställda några ökade resurser, men pratar gärna om hur mycket stress han själv lider av på grund av chefsansvaret.

Efter att Ahmeds tält regnar bort bjuder Anki in honom att bo hos henne och Rasmus i väntan på tillståndet.

Med en lättfattlig premiss och i koncist format lyckas Tillståndet av Nina-Maria Häggblom gestalta hur medmänskligheten hamnar i kläm mellan effektivitetskrav och byråkratiskt våld.

I en lågmäld, men ofta humoristisk, satir förenas en arbetarskildring av kapitalismens konsekvenser med en kafkaesk porträttering av en situation med klara paralleller till Finlands migrationspolitik.

"Arbetare" bör här förstås bredare än skogsarbetarna Anki och Rasmus, eftersom Ahmed förkroppsligar den papperslösa arbetare som sällan räknas med i fackliga och partipolitiska diskussioner, eller i den allmänna uppfattningen om vem en arbetare är.

Klaustrofobiska villkor

Att föreställningen görs som en läsning, snarare än en regelrätt scenproduktion, är tydligtvis resultatet av ekonomiska omprioriteringar.

Texten som nu läses upp är en förkortning av en fullängdspjäs som Häggblom skrev på basen av workshops som Svenska Teatern ordande i samarbete med föreningen Refuhome 2016. Där fick asylsökande och asylsökandes värdfamiljer berätta om sina erfarenheter under ledning av regissören Ishmael Falke.

Textmässigt är adaptationen lyckad. Halvtimmesformatet gynnar det allegoriska berättargreppet och tillåter snabba kast och uppvridna svängar. Pjäsen leker mycket med humor och element i 80-talsfilmsanda - allt från skogshuggarmontaget med Rocky-soundtrack till det klämkäcka slutet där jag nästan förväntar mig en high five i en freeze frame.

Pjäsens längd fungerar också förlåtande med tanke på ensemblens varierande skådespelarerfarenhet.

Att skådespelarna sitter runt bordet hela föreställningen framhäver dessutom monotonin och den klaustrofobiska väntan som karaktärerna befinner sig i - Ahmed som väntar på tillståndet, Anki och Rasmus som kämpar mot klockan med sin arbetsbörda.

Migrationsvardag utan "gott" och "ont"

Namnet Ahmed till trots avstår pjäsen uttalat från att specifikt behandla mellanösternflyktingskap eller islamofobi, vilket är en förtjänst eftersom Ahmed då inte bara blir en pjäs i en politisk fråga.

Det är befriande att se en föreställning på temat migration utan att den stora frågan är huruvida migration är "bra eller dåligt". Istället utforskas de situationer som såväl invandrare som lokalbefolkning lever med - där solidaritet, frustration och vänskap får finnas sida vid sida.

– Myndigheterna måste ta sitt ansvar, ni kan inte förvänta er att privatpersoner ska upplåta sitt hem medan han väntar, säger Rasmus.
– Ingen tvingar er att hjälpa honom, säger Arvid.

Fritt ur Tillståndet

Ahmed ska kunna vara vem som helst, och på många vis är det väldigt lyckat, samtidigt som hans totala brist på bakgrundshistoria gör honom till en projektionsyta snarare än en tredimensionell person.

Rollfigurens funktion blir att uppmärksamma publiken på hur kulturella och språkliga normer påverkar umgänget - Rasmus är skeptisk till Ahmeds matlagning, Arvid litar inte på att Ahmed kan låta bli att plocka giftiga svampar.

Vänner på arabiska

En av de mest slående scenerna är när Anki och Rasmus försöker introducera Ahmed till tv-serien Vänner. I ivern att utreda huruvida det är Rachel eller Monica som ska betraktas som seriens huvudkaraktär växlar Sneih och Kabbani över till att prata arabiska - vilket gör den språkliga utestängningen ännu effektivare, eftersom varken karaktären Ahmed eller skådespelaren Paul eller den icke-arabiskkunniga publiken förstår vad de säger.

Scenen illustrerar hur majoritetssamhället med små medel kan välja att utesluta människor, utan att det nödvändigtvis skulle handla om illvilja. Att Anki och Rasmus byter språk när de rycks med av sin diskussion är fullt förståeligt, precis som det är fullt förståeligt att Ahmed blir frustrerad av att inte förstå varför Joey kallas "the stupid friend".

Föreställningen som helhet vrider på språk och begriplighet genom att ingen skådespelare annars läser på sitt modersmål. Paul talar engelska, medan Sneih, Kabbani och Foy läser sina repliker på svenska - vilket kan ses som ett viktigt inlägg i den anrika finlandssvenska diskussionen om hurudan svenska som ska få höras på teaterscenerna.

Där Foy talar svenska även utanför scenen är språket ännu nytt för Kabbani och Sneih, men det är imponerande hur nyanserat och uttrycksfullt deras skådespeleri ändå är.

Skissad scenkonst

Som brobyggande verksamhet fungerar konceptet med gratisläsningar hemma hos privatpersoner väldigt bra. Under de två läsningar jag bevittnar är publiken väldigt olika (i ena fallet är majoriteten vita finlandssvenskar, andra gången har mer än hälften själv erfarenhet av migration), men diskussionerna blir i bägge fallen givande.

Däremot står det klart att folkbildningsaspekten fått väga tyngre än de konstnärliga ambitionerna, och det är synd eftersom det inte borde behöva vara antingen eller. Med blott fyra repetitioner, en nedkortad text och små resurser blir Tillståndet i den här formen snarast en skiss av vad den hade kunnat vara. En extremt väl genomförd skiss, men ändå.

Jag får intrycket att det här är en pjäs som - precis som personerna som den porträtterar - har behövt kämpa för sin existens. Vilket är beklagligt eftersom både skådespelarna och texten med lätthet hade kunnat axla större scener.

Något som inte borde ha varit omöjligt för en institutionsteater att erbjuda.

Tillståndet har uppförts kostnadsfritt i folks hem under slutet av augusti och början av september.