Jens Berg: Församlingarna skapar den offentliga bilden av kyrkan

Snart går tiden ut för att nominera kandidaterna till höstens församlingsval. För att lyckas vända det låga valdeltagandet uppåt och för att få till stånd ett större engagemang kring valet krävs en betydligt större mångfald av kandidater, skriver Jens Berg i en kolumn.

Drygt 70 procent av finländarna hör till den evangelisk-lutherska kyrkan. I fjol döptes 67 procent av alla nyfödda finländska barn och varje år deltar cirka 80 procent av den aktuella årskullen i konfirmandundervisningen.

Det är höga siffror. Det handlar uttryckt på politiskt språk om både en absolut och en kvalificerad majoritet, med över två tredjedelar av finländarna som på något plan är aktiva medlemmar i kyrkan.

När det senast ordnades församlingsval år 2014 var det endast 15,5 procent av de röstberättigade som deltog i valet. I jämförelse med föregående val år 2010 innebar det en nedgång med en och en halv procentenhet.

Endast var sjunde röstberättigad finländare röstade i förra församlingsvalet

Det är låga siffror. Det betyder att endast var sjunde röstberättigad finländare röstade i valet. Jag ser att orsakerna till det här mycket svaga valdeltagandet handlar om två större saker.

Uppgivenhet och ointresse

För det första är det många som inte vet vad de förtroendevalda sysslar med. Och de som vet kanske anser att det inte spelar någon roll om man röstar eller inte. Kyrkan fortsätter som den alltid har gjort och den verkliga makten finns trots allt någon annanstans än i den lokala församlingen.

Medelåldern i de nuvarande församlingsråden ligger på cirka 60 år

För det andra handlar det för många om att det är svårt att hitta en kandidat som man känner och som man kan identifiera sig med. Speciellt de yngre generationerna och de som har sina nätverk utanför den hårda kärnan i församlingarna har helt enkelt svårt att hitta någon som kunde representera en. De förtroendevaldas medelålder ligger på cirka 60 år.

När man börjar bena ut de här två möjliga orsakerna till det ljumma intresset för det stundande valet så ser man snabbt att de hänger ihop.

Uppfattningen blir att det är samma lilla grupp av kyrkligt aktiva som sitter kvar i sina slutna kretsar och sysslar med de saker de alltid har sysslat med och ingenting förändras. Och i och med att man inte har en direkt koppling till någon kandidat så låter man bli att rösta. Det blir ett cirkelargument som leder till antingen en uppgivenhet eller ett direkt ointresse.

Det är direkt missvisande att man inte skulle kunna påverka

Och visst är det så att det enskilda församlingsrådet inte kan ändra kurs för hela vår folkkyrka. Det är inte på de mötena som man exempelvis bestämmer om samkönade äktenskap eller andra stora kursändringar.

Det är inte heller här man i första hand utnämner de tyngsta innehavarna av toppjobben inom kyrkan. Men det som är direkt missvisande är att man inte skulle kunna påverka alls.

Makt och pengar

Kyrkans förtroendevalda har de facto en ganska stor makt i våra lokalsamhällen. Det är i de här organen som de förtroendevalda beslutar om hur församlingens pengar ska användas.

Hur stor del ska gå till verksamhet inom den tredje sektorn? Vilken roll ska församlingarna spela inom familjerådgivningen, äldreomsorgen eller skolan? Hur kan samarbetet mellan kommun, stat och kyrka utvecklas inom de här områdena?

Hur vill vi att kyrkans kulturhistoriskt värdefulla platser sköts om och används? Vad allt kan till exempel lägerområden och kyrkobyggnaderna användas till?

De förtroendevalda är även helt centrala i beslut om anställningar i församlingarna. Dessutom väljer de lekmannaombuden till kyrkomötet och stiftsfullmäktige, personer som bland annat kommer att utse en ny biskop för Borgå stift nästa år.

I förlängningen påverkar förtroendevalda valen av våra biskopar

Det handlar alltså om att fördela eller omfördela ganska stora summor pengar och att anställa de centrala personerna som ska jobba i församlingen. I förlängningen påverkar förtroendevalda också valen av våra biskopar. Inga små beslut med andra ord.

Tillsammans skapar de här besluten bilden av vår kyrka i offentligheten. Vem anger tonen, vem ger färgen och vem lägger agendan?

Vill kyrkan vara liberal eller konservativ? Vill vi att kyrkan ska vara en betydande aktör i att hjälpa de utsatta i samhället? Vill vi att kyrkan ska fortsätta som förut eller ändra kurs?

Vilken roll vill vi helt enkelt tillskriva kyrkan i vårt samhälle och närsamhälle under de kommande åren? Det här avgör vi i valet i november.

Bryt cirkeln!

Men för att bryta cirkelresonemanget om det låga valdeltagandet så kräver det här en större mångfald av kandidater i valet. Det här är givetvis lättare sagt än gjort.

I alla val är det svårt att få folk att ställa upp. I så gott som alla föreningar och sammanhang är det svårt att få folk att ge av sin tid, speciellt när du är mitt i livet och hemmet känns som ett logistikcentrum.

Tänk om vi, som inte tillhör den innersta och hårda kärnan skulle göra ett försök?

Jag tror att den här utmaningen är extra stor för kyrkan i och med att det första steget att engagera sig kan uppfattas som synnerligen långt när man inte känner någon annan som är aktiv i de här kretsarna.

Men tänk om vi, som inte hör till den innersta och hårda kärnan i kyrkan, skulle göra ett försök? I stället för att tiga eller träda ut ur så skulle vi försöka påverka hela institutionen inifrån?

För det är först när vi får kandidater som representerar olika synsätt, nätverk, generationer, kön, sexuella identiteter och bakgrund som det här kan lyckas.

Först då skapas ett brett engagemang som lockar fler än 15 procent av de röstberättigade till vallokalerna i medlet av november.

Detta är den andra av tre fristående kolumner av Jens Berg där han diskuterar de utmaningar och frågeställningar vår kyrka står inför med tanke på höstens församlingsval. Den första hittar du här: Jens Berg: Ärkebiskopens och min kyrka. Den tredje kommer att publiceras söndagen den 4 november.