Bokrecension: Den som letar kan hitta vad som helst i Heidi von Wrights nya diktsamling

Det är verkligheten och det är inte verkligheten, och därför finns också allt man vill i det som bildar mellanblad, von Wrights sjunde diktsamling.

mellanblad är ljust röd, inte rosa, med vackra illustrationer av Ulla Donner. Här får naturen ta plats, och känner man till von Wrights stil från tidigare förstår man att blad i mellanblad har flera betydelser, bland annat just det blad du hittar i naturen.

von Wright har tidigare, med ganska jämna intervaller, gett ut sex diktsamlingar, och de som följt hennes produktion känner igen sig i den värld som hon skapat. I Heidi von Wrights poesivärld existerar inte versaler. Skiljetecken är sällsynta, och sidorna luftiga.

ansträng dig
ansträng mig
vi oss

― Ur <em>mellanblad</em>

På senare år har von Wright också tecknat mycket, små enrutingar med ofta underfundiga bildtexter (i enbart versaler!). Det underfundiga återfinns också i mellanblad, här och där finns en lek med ord som blivit något av von Wrights kännetecken.

Det är en lek med ord, ett utforskande, som om att orden och dess innebörd prövas, omprövas. Ibland återkommer en dikt, tänker jag först, men nej, det finns alltid en förskjutning, dikterna är spegeldikter där glaset buktar, formar om den andra, orden prövas på andra sätt.

Vad händer? Som läsare får man vara med på avsmakningen, själv lägga orden i mun, se vad som händer när orden serveras på andra sätt.

von Wrights estetik är utstuderad, tydlig, genomgående. Det gör det lätt att ta sig till det som står, orden, raderna, dikterna. Där ligger fokus.

Du bestämmer själv, läsare

De kan läsas sidvis, dikterna, eller som större helheter, det finns krokar som gärna får dem att fastna i varandra, det kan bli långa nät. Men de går också bra att ta styckvis, som små portioner. En sida här och en sida där.

Man smakar, man suger, känner hur något formar sig i munnen. Jag hittar allt möjligt när jag tar ut och tittar på vad som blivit.

När jag läser boken är det bara dagar kvar till valet i Sverige, och mitt sinne är färgat av det. Förlaget marknadsför mellanblad som ekokritisk, men jag hittar massor av politik här.

Drömmar om förnyelse som stannar vid just det, drömmar. För att det är svårt att göra om något redan inpräntat.

I en av tvåradingarna, de som kan ha så få som sex ord, de ord som verkligen behövs där, noggrant avvägda, säger förnuftet, känslan gör dem enkla, självklara, hittar jag något som mycket av den politiska debatten på senare år handlat om, fokus på avvikelser, fokus på de få procent som man kan störa sig på.

Det kan appliceras på mycket, till exempel högljudda internettroll, som inte är någon stor massa, men som ändå tar plats, tar energi.

Tänk, tänker jag, att de här sex orden kan rymma det och så mycket mer.

de som tar plats
syns verkligen

― Ur <em>mellanblad</em>

För alla dikter i mellanblad är möjliga att förankra i verkligheten, ge ett sammanhang där du som läsare hittar igenkänning, men de behöver inte hellre förankras, de får också sväva fritt. De får vara tankar som inte speglar något annat än tankar.

Dikterna inbjuder på det sättet till vilken läsning som helst, den enda läsinstruktion du får är de tomma mellanblad som återkommer då och då i boken.

alla talar om vattnet
om hur klart det var
när de var barn
utom barnen

― Ur <em>mellanblad</em>

Det är är ett privilegium att kunna applicera det man läser på det man vill, den verklighet eller overklighet som passar en själv.