Bokrecension: Novellmagi när Sandström betraktar närfamiljen genom ett Twin Peaks-aktigt filter

Novellformatet i Mamma november får Peter Sandströms skruvade Twin Peaks-aktiga estetik att komma till sin rätt. Bäst är det när berättarjaget utmanas, trots att han rör sig i bekanta miljöer.

När jag läser Peter Sandströms novellsamling Mamma november (Schildts & Söderströms) går mina tankar – på ett på inga vis nedlåtande sätt – till ett citat ut tv-serien The Simpsons.

Det är när rymdvarelsen Kodos förvandlat sig till presidentkandidaten Bill Clinton, och håller ett tal inför en folksamling:

“As I young boy I dreamed of being a baseball. Tonight I say: We must move forwards not backwards, upwards not forwards, and always twirling, twirling, twirling towards freedom.“

The Simpsons, Treehouse of Horror VII

“Som ung pojke drömde jag om att bli en baseball. Ikväll säger jag: Vi måste framåt, inte bakåt, uppåt, inte framåt, och ständigt snurra, snurra, snurra mot friheten.”

Syftet är givetvis att driva med valfloskler, och att vilja utläsa en djupare innebörd ur enkel satir är inte alltid nödvändigtvis till gagn för vare sig skämtet eller djupet.

Ändå finns det något i Simpsons-citatet som talar med Sandströms poetik: det är nonsens och nostalgi, motsägelsefullt och megalomaniskt, och det snurrar runt runt runt på väg mot något oerhört som kanske kunde kallas frihet.

Författarskapande med nya maskor

Peter Sandström är i hög grad en författarskap-are, snarare än en författare. Alla som skriver mer än en bok bygger givetvis ett författarskap, men med Sandström är det extra påtagligt hur hans prosaböcker växt fram som ränder i samma väv, eller som maskor i en virkad spetsduk.

Inte så att alla ränder eller maskor skulle vara likadana, men deras färger och teknik framträder klarare och mer konstfärdiga när de betraktas i relation till varandra.

Sandström rör sig nämligen oftast mellan samma koordinater: vi har Nykarleby-Åbo, Finland-Världen, historien-nuet-evigheten, syster-mamma-pappa-fru-dotter-son, och framför allt har vi de möten som uppstår när Sandström placerar in sig själv – författarjaget Peter Sandström – på dessa axlar och skärningspunkter.

Det här hade inte behövt vara enbart positivt. Efter alla litterära framgångar som Sandström haft – i synnerhet med de tre senaste böckerna Till dig som saknas (2012), Transparente Blanche (2014) och Laudatur (2016), som nominerats till och vunnit diverse utmärkelser – finner jag mig själv, när jag får Mamma november i handen, lite orolig för att Sandström ska ha fallit för frestelsen att göra sin metod till ett maner. Att vi nu ska hänga här med Sandström, systern och mamman mest för att det har fungerat förr, inte för att det finns något nytt att säga.

Men det finns det. Och tack vare novellsamlingens både koncentrerade och pluralistiska format kommer Sandströms tillvridna - inte sällan Twin Peaks-iga - estetik till sin fulla rätt.

Mamma november visar enligt mig på högre litterär kvalitet än föregångaren (Finlandia-nominerade) Laudatur.

Gåvor som närhet och avstånd

Samlingens åtta noveller är uppdelade på tre ojämnt fördelade sektioner, där de fem första ägnas åt författarjagets interaktion med sin syster, sin son, sin mor, sin dotter och sin fru.

Vi har bland annat att göra med ett besök hos tandhygienisten med dottern, en poddinspelning med systern (en novell som bygger en metalitterär bro mellan Sandströms författarskap och Sandström-podden som Svenska Yle producerat) och minnet av en natt med dramatiska nyheter under en sommarstugvistelse med frun.

Novellerna förenas av tonen – den samtidigt disträa och hypernärvarande berättaren som har en förmåga att ge vikt åt märkliga detaljer. Katter, kråkor och mammans starka fötter.

En annan förenande faktor är att alla de här novellerna handlar om att Peter Sandström ska ge sin familjemedlem en gåva: en kattmålning åt systern, en skiva åt sin son, ett par nya, dyra skor (möjligen inte ens i rätt storlek) åt modern, en klocka åt frun, och något han ännu inte kunnat komma på till dotterns födelsedag.

Gåvorna (som sällan blir den hit författarjaget förväntat dig) befäster både närheten och avståndet mellan personerna, eller kanske snarare avståndet i närheten.

Något som jag uppfattar som ett av Sandströms primära intresseområden i sitt skrivande: Hur människor, och för all del också platser, som står en nära kan vara både självklara och vidunderligt främmande samtidigt.

Hisnande och obehaglig närhet

De två återstående delarna består av två respektive en novell, där fokus främst ligger på författarjagets föräldrar.

Rytmiskt är uppdelningen till bokens fördel, men innehållsmässigt upplever jag det lite freudianskt-förutsägbart att texten med pappan står ensam och sist. Det ger honom en särställning som jag inte uppfattar att novellsamlingen som helhet intresserar sig för att upprätta.

Däremot finns det en nerv och en skamlöshet i hur novellerna närmar sig pappan - och även mamman och systern - som inte riktigt blommar ut i skildringen av dottern, sonen och hustrun. Där fastnar perspektivet lätt på ett förundrat avstånd, som i sig rymmer flera vackra och ömma scener, men som helt enkelt känns för försiktigt för att bränna till. Snurrandet mellan punkterna blir helt enkelt lite tunt.

Med mamman och systern är det nästan tvärtom, det bränner både hisnande och obehagligt. Fascinationen i berättarens blick rör sig från beundran och idealisering till att gränsa till groteskeri och perversion:

“Hur många gånger hade jag inte använt mig av dem, låtit dem träda in i det jag skrivit, låtit dem klä av sig in på bara skinnet, sedan flått dem och tagit ur dem, lagt deras inälvor på tork under solen.”

Peter Sandström, Mamma november, s. 212

I ovanstående scen ser berättaren mamman och systern stå hålla i varsin ända av ett klädstreck, vilket artikulerar risken för att kvinnokropparna i texten bara används som en ställning över vilken författarjaget kan vädra sin smutstvätt. En risk som givetvis inte försvinner bara för att den påtalas.

Integritet som utmanar

Det som däremot håller exploateringskänslan på avstånd (och nu diskuterar jag inte det här i relation till mamman och systerns utomlitterära förlagor, utan helt enkelt hur karaktärerna fungerar i texten) är den orubbliga respekt som berättarjaget utstrålar gentemot dem.

De har en integritet som inte bygger på att de lämnas på avstånd, utan på att de gör precis som de vill, och ofta helt andra saker än berättarjaget trott och kanske önskat.

Den typen av handlingar – t.ex. när mamman vill ha en kyss framför altaret i Domkyrkan i den ljuvliga novellen “Singel” som skulle fungera perfekt i en Kaurismäki-aktig filmatisering – sätter också berättarjaget mer på spel än när han i andra fall bara lakoniskt upprepar hur lite han vet om sin fru eller sina barn.

Som de flesta välfungerande litterära metoder fungerar också Sandströms bäst när han hittar balansen mellan att fördjupa och förändra. När det sker ett snurrande mellan bekanta punkter, som får fler och fler nyanser för varje sväng, men där det också dyker upp stänk av något annat, något oväntat, som inte går att överblicka alla snurr till trots.

När det händer är det nämligen alldeles magiskt bra. Betydelsefullt utan att vara spikat, en aning av något som känns både bekant och fritt.

Som när en död gris agerar livboj i floden. Eller en mamma lagar mat åt kråkorna.