Musikalrecension: Suveräna musiknummer men fyrkantigt gestaltade konflikter i Svenska Teaterns nyversion av Chess

Alla har en uppfattning om hur Chess bör låta och de förväntningarna fyller Svenska Teaterns uppsättning med råge. Stötestenen är själva storyn, ett upplägg som snubblar både på sin egen anspråksfullhet och ett passerat bäst-före-datum.

Att personteckningen dessutom stannat på schablonstadiet gör inte uppgiften att skapa ett levande drama lättare.

Benny Anderssons och Björn Ulvaeus Chess, med text av Tim Rice, är ju en av de där musikalerna som blev begrepp innan de sattes upp på en scen ens. Startskottet för Chess var ett album som gavs ut år 1984 och när musikalen ett par år senare nådde teaterscenen hade en handfull av musiknumren redan gjort sitt segertåg på hitlistorna.

I dag lever de sitt eget liv och många vet kanske inte ens att musiknummer som inbördes är så olika som One night in Bangkok, I know him so welI eller Anthem allesammans är hämtade ur samma musikal.

Men som helhet har musikalens koncept inte överlevt lika bra och symptomatiskt nog har versionerna också blivit många under årens lopp.

På Svenska Teatern ges Chess nu i en svenskspråkig sättning som bygger på Lars Rudolfsson bearbetning.

Från stormaktspolitik till personliga konflikter

När musikalen fick sin urpremiär var järnridån fortfarande ett begrepp och kraftmätningen mellan de två stormakterna Sovjetunionen och USA ett kallt krig som syntes på alla fronter. Att musikalen utspelar sig i samband med ett världsmästerskap i schack beror inte bara på det svartvita spelets taktiska art.

Sammandrabbningarna vid schackbrädet var vid den här tiden också en det av det politiska spelet, en symbolisk kraftmätning helt i linje med den ömsesidiga kapprustningen eller rymdkapplöpningen.

Men ett av problemen med Chess är att den inte darrar på manschetten i sin kritik av den kommunistiska diktaturen samtidigt som den förhåller sig högst ambivalent till den så kallade fria världen.

Den ryska spelaren framställs som ett slags good guy i det korrupta systemets fångenskap medan den amerikanska spelarens vräkiga bad guy-framtoning ganska entydigt förankras i en trasig familjehistoria. Ofria bägge, jovisst, men av högst olika skäl.

Om musikalen hade skrivits i dag hade den tvingats tackla sin politiska dimension ur helt andra utgångslägen. I dag är det de svårgripbara gråzonerna som gäller.

Det har i och för sig både Rudolfsson och uppsättningens regissör Maria Sid insett.

Åttiotalsversionen av stormaktspolitik är inget man kan förbigå helt men tyngdpunkten kan förskjutas en aning.

I Chess på svenska ligger tonvikten på skildringen av de konflikter som uppstår när kärleken kommer med komplikationer i kölvattnet.

En vuxensaga utan lyckligt slut

Schackmästaren Anatolij (Alexander Lycke) åker till Merano för att representera Sovjetunionen. Äktenskapsproblemen stannar hemma men KGB-representanten Molokov (Kristofer Möller) följer honom tätt i hälarna.

Väl framme i Italien bevittnar Anatolij hur hans segervissa och provokativa motståndare Freddie (Glenn Edell) drar fram med flickvännen och rådgivaren Florence (Maria Ylipää) i släptåg.

Men Florence får snart nog av Freddies plumpa beteende. Och medan beslutet att lämna honom mognar möter hon Anatolij, en man som i dubbel bemärkelse är synonym med fienden.

Anatolij representerar inte bara fiendelägret vid schackbrädet utan också dem som bar ansvaret för att den ungerskfödda Florence förlorade sin far i samband med revolten år 1956.

Hat och kärlek förenas av att de sällan opererar rationellt. Florence och Anatolij faller handlöst för varandra.

Men Chess är inte någon vuxensaga med rosigt slut.

I Maria Sids regi torkar det fria valet in, men inte enbart på grund av de politiska påtryckningarna. Uppsättningen sätter indirekt också vårt ansvar för varandra under lupp.

Anatolij tvingas att välja ett liv han inte vill ha för att rädda sin familj. Men hur hade han handlat om han haft ett friare val? Finns det överhuvudtaget någon plats för kollektivt ansvar i ett samhälle där alla svär i individualismens namn?

Ungefär så kunde frågan lyda i dag.

Maktspelet dog inte med de ideologiska murarnas fall men det kalla kriget kommer i dag med nya förtecken.

Problemet är bara att Chess inte är något bra underlag för nyanserade frågeställningar. Det är schablonartade motsättningar och förutsägbara konflikter som gäller hela vägen.

Och med de tyngdpunktsförskjutningar som iscensättningarna genomgått har också en del av karaktärernas inbyggda personhistoria förvandlats till rätt överflödig rekvisita.

Men det största problemet med uppsättningen på Svenska Teatern är kanske nog ändå att all närvaro från skådespelarnas sida så ensidigt koncentreras till musiknumren.

Stiliserat och stramt

Maria Sids regi är lika stiliserad som Erik Salvesens scenografi. Rollernas inneboende turbulens låter sig avläsas i Joonas Tikkanens videoprojektioner och Teemu Muurimäkis dräkter men i karaktärernas samspel på scenen lyser de med sin frånvaro.

Och då är det kanske inte så konstigt att den uppflammande passionen mellan Anatolij och Florence här framstår som mindre sannolik än ett värmeslag i ett frysrum. Till och med färgen i deras privata universum är övervägande blå. Magiskt blå, visserligen, men dock.

Att det fysiska utspelet ibland går på sparlåga glömmer vi emellertid snabbt när musiknumren tar vid.

Musikalen ges i en nyorkestrering av Anders Eljas som anpassat den för en liten orkester och det hörs naturligtvis, bland annat i avsaknaden av den fyllighet som bara levande stråkar kan ge. Men i stora drag fungerar de nya arrangemangen utmärkt och uppsättningens solister och kör levererar starka insatser alltigenom.

Maria Ylipää och Alexander Lycke är lysande i sina tolkningar av Florences och Anatolijs solon men de är inte ensamma.

Glenn Edell som Freddie och Johanna Ström som Anatolijs hustru Svetlana kompletterar den här snåriga relationskvartetten med sina egna berörande insatser.

En uppsättning med utomstående krafter

Chess är den tredje i raden av musikaler på Svenska Teatern som bär Anderssons och Ulvaeus signatur. Gemensamt för dem alla är att det musikaliska utförandet fått högsta prioritet. Det har säkert gagnat produktionerna men inte nödvändigtvis teaterns egna skådespelare.

I den här uppsättningen har bara en medlem ur teaterns fasta skådespelarensemble rymts med på scenen.

Kristofer Möller gör Molokov, KGB-agenten i lite för trång kavaj och en ideologisk tvångströja som skaver.

Han gör det bra men på sitt sätt. Inte som den perfekta musikalartisten utan som den borne skådespelaren.

Förhoppningsvis finns det utrymme för mera kunskap också av det slaget när musikteatern dyker upp på agendan nästa gång.