Jävlarna McCoy och Monroe gav dödsstöten åt min Landola

Knappast visste Pete Townshend från The Who vilken ny trend han skapade då han slog sönder Rickenbackergitarren efter en show 1965. Det blev ett av de starkaste attributen i rockmusiken. Men hur känns det då ens egen gitarr går ett sådant grymt öde till mötes?

Varje instrument har ju en historia att berätta. Min första gitarr köpte jag då jag var 12 år på postorder från Anttila för 50 mk. Den var som en fanerlåda med strängar på och med gitarren kom det ett häfte med de enklaste ackorden.

Gitarren var helt omöjlig att spela på för avståndet mellan greppbräda och strängar var så stort att det krävde enorma fingermuskler för att överhuvudtaget få dem nedtryckta.

En patinerad gitarr

Men 1974 köpte jag min första riktiga akustiska gitarr. En Texas Landola. Den var under årens lopp en ständig följeslagare som fick uppleva många midsomrar, då lådan patinerades med både rödvin och sand från Padvastranden i Bromarf.

Sedan fick den följa med till Spaningsbatteriet i Dragsvik där den fungerade som en föregångare till Spotify. Sjung så spelar jag.

Landolan blev också mitt instrument då jag litet senare frilansade som musiker på Skolteatern (Unga teatern idag). Vi åkte runt i Svenskfinland i en gammal Hanomag skåpbil och framförde pjäsen I vår by med musik av Erna Tauro och lyrik av Lars Huldén.

Låtarna var utmanande. Det var inte några enkla ackord som Tauro lekte med i sina låtar men jag kommer ihåg att Hbl gav oss en strålande recension. Citatet Kjell Ekholms välklingande gitarr kommer jag bra ihåg.

Utmanande turne´

Och turnélivet med Skolteatern var ibland mer utmanande än de år som jag senare upplevde med ett rockband. Skådespelaren Leif Granit, som körde den gamla skåpbilen, satt med hörselskydd på öronen för motorljudet inne var öronbedövande.

I klass med en motorsåg. Minst. Ändå hade han blivit van med höga volymer i rockbandet Sharks som han sjöng med på 60-talet.

Tillsammans med salig Margret von Martens, som var chef för Skolteatern, satt vi längst bak i bilen. Det var omöjligt att diskutera men vi klarade oss i alla fall utan öronproppar.

Kända gitarrer

För många gitarrister har arbetsverktyget blivit en så kär ägodel att de har döpt dem till speciella namn.

En av de kändaste akustikgitarrerna är Willie Nelsons nylonsträngade gitarr som han antagligen har haft på alla konserter sedan 1969. I alla fall ser den så ut. Den är så flitigt spelad att det med åren har blivit ett hål i locket strax under höga e-strängen.

Han hade fått en specialgjord gitarr av Baldwin Piano Company som var en elförstärkt nylonsträngad med inbyggd mikrofon, vilket var unikt på den tiden. Men i samband med en konsert i Texas så var det en berusad person som av misstag trampade sönder den nya gitarren.

Det visade sig var omöjligt att reparera den och i stället blev han erbjuden en Martin gitarr som var tillverkad av brasilianskt rosenträ. Den han har spelat på sedan dess och namnet Trigger kommer från skådespelaren Roy Rogers häst.

Och Nelson lär ha sagt att då Trigger ger upp så gör han det också.

LeMarc stämde om gitarren

Sedan fick Landolan följa med till Yle i Böle där den hängde på väggen i arbetsrummet. Trots tidigare utmanande irrfärder så hade den klarat sig någolunda helskinnad. Stora temperaturväxlingar och omild och vårdslös behandling, kunde inte ta kol på träet från skogarna utanför Jakobstad.

Alltid då det var en studiogäst som kunde spela så plockades den fram. Bäst minns jag Peter LeMarc som i X3M-studion stämde om den för att han som vänsterhänt skulle kunna spela på den. Han gjorde en härlig version av sin låt Ett av dom sätt.

Det var helt kutym att låna den från mitt rum och det var också många av rockjournalisterna på finska sidan som visste var den fanns. Många kända musiker spelade på den under åren.

Hanoi Rocksarna gav dödsstöten

Ända tills en dag i april 2005 då det var Bettina S TV-inspelning med Andy McCoy i soffan.

I slutet av programmet skulle han spela en låt tillsammans med Michael Monroe som saknade en gitarr. Robert Portman som var producent för programmet, kom ihåg Landolan som hängde på väggen i mitt rum.

I slutet av programmet spelar de en odefinierbar blues där Monroe byter mellan munspel och Landola-gitarren. Efter låten lägger han försiktigt bort den men då kamerorna släcktes, så var det antagligen en del överlopps energi som skulle ut.

Om det var McCoy eller Monroe som drämde den i golvet så den såg ut som om man lagt en granat i baken på den må vara osagt, men träbitarna spretade åt alla håll.

Då jag kom på jobb följande dag fanns gitarren på mitt arbetsbord med en liten gul lapp.

- Sorry det här hände igår.

Jag måste erkänna att det knep till litet extra i hjärtat på mig, då jag såg min Landola grymt skadad ligga på mitt arbetsbord. Jag hade varit med då turnétrötta medmusiker kastat unika gitarrer i golvet så att träflisorna strittade så jag visste vad det betydde.

En gitarr som får en sådan smäll blir aldrig sig lik igen.

Den fenomenala gitarrbyggaren Ruokangas gjorde vad han kunde för att fixa den, men smällen var så stor att det blev dödsstöten. Det blev omöjligt att få den rätt stämd och den fina klangen var helt försvunnen.

Minnena finns kvar

Det var alltså slutet på min gitarrs historia. Kanske det bästa minnet med den har jag dock från ett omklädningsrum, då jag spelade på samma konsert som Steve Gibbons.

Han tog gitarren och gjorde en härlig version av Dylans I shall be released och så skrev han namnet på gitarren. Det gjorde också Tomas Ledin i något skede, men hans namn har suddats ut med tiden.

Landola gitarrerna började byggas i Jakobstad i början av 40-talet. Många kända gitarrister spelade på dem under åren.

Nu efterlyser jag era egna historier om gitarrer. Det kan vara el- eller akustikgitarrer. Eller varför inte en bas! Ingen skillnad. Berätta historien. Hur kom ni över den. Vad hände med den? Vilka speciella händelser var du och gitarren med om. Skicka din historia och gärna en bild till kjell.ekholm@yle.fi