Från urskog till trädåker - superorganismen vi lever mitt i

En mörk skog med mossa på marken och granar som skuggar solen både lockar och skrämmer. Vad gömmer sig där som vi inte ser?

En skogsägare ser förutom skönheten även ekonomisk vinning bland stammarna. Enligt Naturresursinstitutet var det sammanlagda värdet av privatskogarna i Finland ifjol 45,5 miljarder euro.

Men vi har kommit en lång väg för att kunna se på skogen på det viset.

För finländare i allmänhet är skogen en plats för rekreation och naturupplevelser. Vår allemansrätt är den mest omfattande i världen och Yle firar den med kampanjen Vi drar till skogs.

Det som för dagens människor är ett nöje var i förhistorisk tid en fråga om överlevnad.

Under jägar- och samlartiden innehöll skogen makter som regerade över liv och död. Forntidens jägare trodde inte att det fanns rådare i skogen som avgjorde om han lyckades fånga ett byte eller inte: han visste att de fanns.

Skogens själ

I fångstkulturer är det typiskt att det heliga personifieras. Inom forskningen kallas det här för animism, en tro på att naturen är besjälad. Till exempel skogen uppfattas då som ett personligt naturelement, i den fornfinska religionen är skogsguden och rådarna exempel på detta. Skogsguden Tapio och hans gemål Mielikki skulle blidkas för god fångstlycka.

På samma sätt ansågs djuren ha en själ som skulle respekteras genom olika rituella metoder i samband med jakten. Tanken var att djuren lät sig fångas om de var vänligt inställda.

Skogar är superorganismer, alltså skapelser i stil med en myrstack.

Peter Wolleben: Trädens hemliga liv

Småningom minskade fångstnäringens beskyddare i betydelse, an eftersom människorna lärde sig bruka jorden och stannade på samma plats. Hemmets rådare (tomtarna) och rådare över andra kulturområden tog så småningom över naturgudomarnas och fångstrådarnas centrala ställning i kulturen, men eftersom fångstkulturen fortsättningsvis utgjorde en bisyssla i samhället levde dyrkan av naturgudomarna i alla fall kvar väldigt länge.

Olika gudar sida vid sida

Inom magin och folktron överlag kämpade de gamla gudarna uthålligt vidare i sina roller, men från och med medeltiden fick de sällskap av kristna helgon vars namn ofta förvrängdes näst intill oigenkännlighet i folkmun. Helgonens uppgifter smälte så småningom samman med de tidigare gudomarnas ansvarsområden.

Nuförtiden är många intresserade av den fornfinska religionen och folktron för att de tror att dessa kan lära oss ett mer ekologiskt hållbart och etiskt sätt att leva – i relation till våra ”medlevande”, djuren och hela den övriga biosfären, att leva i världen och att vara en del av den.

Den här tanken saknar inte belägg. Till exempel i djurrättsrörelsen har animismen, det vill säga tron på att allt levande har en viss subjektivitet, återvänt i en ny skepnad som samtidigt är bekant från den fornfinska religionen.

Det som däremot inte är vidskepelse är de upptäckter som gjorts kring trädens sätt att kommunicera med varandra. De är sociala varelser som kommunicerar med varandra med hjälp av dofter, ljus och smak. De kan knyta ihop sina rötter och med hjälp av svampar utbyta näringsämnen.

Vinsten är att tillsammans är de starkare än om de stod ensamma utsatta för väder och vind.

Den som vet att träd känner smärta och kan minnas, och att trädföräldrar lever tillsammans med sina barn, har inte längre så lätt att fälla träd och dundra fram genom skogen med sina maskiner.

― Peter Wohlleben: Trädens hemliga liv

Finland är Europas skogstätaste land. 78% av landet är täckt av skog och cirka en miljon finländare äger skog.

Men hur mycket skog finns det kvar som kan väcka dessa känslor av helighet hos oss? Mindre än fem procent av Finlands skogar är i dag urskog. Det vill säga orörd skog som fått växa i fred utan mänskliga ingrepp i till och med hundratals år.

En urskog är en gammal skog i naturligt tillstånd. Den kännetecknas av träd i olika åldrar, rikligt med murkna träd och ständiga småskaliga förändringar. Oftast finns där också gamla lövträd.

Finnish Forrests open daily

― Naturresursrinstitutets informationsvideo

Urskogarna har dominerat Finland tidigare och stormar och blixtnedslag har format dem. Men numera finns det bara små arealer urskog kvar. De största arealerna av gammal skog finns i norra och östra Finland. Men också i skärgården kan man hitta mindre områden av urskog.

I den här bilden kan du se hur mängden gammal skog har minskat isynnerhet i norr och hur skog som är yngre än 40 år blir vanligare både i norr och söder.

När det gäller urskog rör det sig främst om tall och granskog i Finland. Björken blir ungefär 100 år gammal så en urskog som består av björk har ett betydligt kortare livsspann än barrskogen.

Risken med homogena skogar

I synnerhet i södra Finland finns det bara ett fåtal gamla skogar i naturtillstånd. Det mesta är så kallade ekonomiskogar. Det är skogar som inte är bra för arternas mångfald.

Av de arter som är kända i vårt land är var tionde hotad. Nästan hälften av dessa arter är hotade på grund av skogsbruket. Det stora antalet hotade skogslevande arter berättar för oss att det är viktigt att skydda de återstående urskogarna för att trygga ekosystemens funktion och mångfalden i naturen.

Det finns 88 skyddsområden för gamla skogar på statens marker och deras sammanlagda areal är ungefär 100 km2.Skyddsområden förverkligas genom köp, markbyte eller ekonomisk ersättning.

På skyddsområden för gamla skogar får man röra sig med stöd av allemansrätten, men enligt fredningsbestämmelserna är det förbjudet att slå läger och göra upp eld.

Vad skogen ger

Skogen har livnärt finländare i tusentals år. Fram till 1600-talet handlade det om svedjebränning och ved. När Finland började bebos tillhörde naturen var och en. Svedjebränning var en form av allemansrätt. Det område som röjts genom svedjebränning tillhörde den som bränt det, men när det åter blev skog återgick det på samma gång till att vara allmän egendom.

Innan Storskiftet som inleddes på 1700-talet var skogen i praktiken gemensam egendom för alla som bodde här.

"Jag väntar vid min mila..."

Följande steg i vårt utnyttjande av skogen var tjärbränningen. Uppsvinget för den västeuropeiska sjöfarten i början av 1600-talet medförde en starkt stegrad efterfrågan på tjära och beck (som framställdes genom sammankokning av tjära), som användes till att skydda träfartygens skrov och rigg mot röta.

Tjäran, som framställdes med hjälp av kolmilor där ved sakta brann till tjära, blev en viktig näring för bönderna i vissa delar av det skogrika Finland. Den gav pengar till att betala skatter eller leja en ersättare i de många soldatutskrivningarna under 1600-talet.

Behovet av tjära minskade under senare delen av 1800-talet som en följd av den tekniska utvecklingen inom skeppsbyggeriet.

Men skogen behövdes också för ved och virke och i slutet av 1800-talet uppstod sedan cellulosa- och pappersindustrin.

Träd fälldes för husbehov

De tidiga skogshuggarna arbetade med bågsåg, yxa och häst. Arbetskraften var så billig att det inte fanns intresse för att skaffa maskiner. Skogen var också en viktig inkomstkälla för jordbrukarna under vintrarna. När åkrarna inte krävde arbete fällde man träd i skogen.

För 100-200 år sedan fällde man bara sådana träd som behövdes för till exempel byggande och bränsle. Resten lämnades kvar i skogen. Efterfrågan på trä var inte så stor.

Industrins krav krävde mera träd

Men när skogsindustrin utvecklades ökade efterfrågan och skogsforskare konstaterade att det gamla bondesamhällets sätt att använda skog inte producerar sådana mängder trä som behövs och det krävdes en ny metod. Då blev kalhyggen ett enkelt sätt att administrera både skog och skogsägare.

Åren 1950–55 slog motorsågen igenom. Skogsindustrin var för Finland motorn som skulle bygga upp välfärden. Men då skulle kostnaderna fås ned och avverkningen göras mer effektivt.

Längs med vattenlederna flottades virket och de flesta sågverk grundades vid älvar och flodmynningar. Skogsindustrins exportdominans minskade mot 1980-talet, men ännu in på början av 2000-talet finansierade den vår finländska välfärd. Numera fälls skog med jättelika skogsavverkningsmaskiner.

Miljörörelsen uppstår

År 1979 inträffade en vändpunkt i vårt förhållande till skogen. I och med Koijärvi-rörelsen ändrades den allmänna attityden som hittills präglats av nyttotänkande till tankar om att skogen och miljön har ett värde i sig. Då kämpade naturvänner för att vattennivån i fågelsjön Koijärvi i Tavastland skulle bevaras på sin dåvarande nivå.

Det anses ha varit startskottet för den gröna rörelsen som senare blev det politiska partiet De Gröna. Partiets huvudsakliga fokus ligger inte på skogsvården i Finland som anses vara av en ganska hög standard även om ekonomiskogarna inte befrämjar artrikedom.

Därför har miljörörelser nu börjat tala för en skogsvård som inte lämnar efter sig skövlade så kallade ”föryngringsytor” där trädrötter slitits upp ur marken och jorden luckrats så att djuren tvingats bort. Medborgarinitiativet för att förhindra kalavverkning på statens marker har redan samlat in över 50 000 namn.

Skogens reserver av koldioxid frigörs när alla träd huggs ned samtidigt, hävdar forskarna, och marken fortsätter avge koldioxid ännu ett tjugotal år efter det ända tills det nya trädbeståndet börjar binda koldioxid.

Kontinuitet istället

Inom det kalhyggesfria jordbruket är det höggallring som gäller. Det innebär att skogen glesas ut genom att en del av de större träden avverkas med 10–20 års intervaller. Då får små trädplantor och medelstora träd mera rum och ljus, vilket ökar deras tillväxt och skogens förnyelse.

Inom konventionellt skogsbruk gallras mindre träd bort (låggallring) för att gynna enbart de större träden. Det leder till att skogarna tenderar att innehålla träd av bara en storleksklass. De stora träden slutavverkas ofta alla samtidigt, och då måste förnyelsen i regel ske genom plantering eller sådd.

Att alla träd är i ungefär samma ålder är också en risk i samband med klimatförändringen när vindarna blir häftigare och nya trädsjukdomar och insektarter vandrar norrut till Finlands skogar.

Forskare har visat att kontinuitetsskogsbruk, som det också kallas, kan vara minst lika lönsamt som kalavverkningsskogsbruk. En bidragande orsak är att utgifterna för skogsförnyelse är minimala inom det kalhyggesfria skogsbruket, medan gallrings- och planteringsutgifter drar ned på lönsamheten inom kalavverkningskogsbruket. Det kalhyggesfria skogsbruket ger också markägaren en jämnare ström av intäkter.

Skogen minskar inte

Den årliga tillväxten av trädbeståndet i Finland överskrider avverkningarna och den naturliga avgången med drygt 20 miljoner kubikmeter.

I våra skogar avverkades 2017 sammanlagt 63 miljoner kubikmeter stamved för skogsindustrin och nio miljoner kubikmeter som skogsflis eller brännved. Enligt Naturresursinstitutet översteg mängden avverkningsmängden året innan med två miljoner kubikmeter och var större än någonsin tidigare.

Min skog, din skog, allas skog

Vår generösa allemansrätt ger oss möjligheter att utnyttja skogen för egen njutning. Den här hösten har bjudit på exceptionellt mycket svamp, speciellt soppar.

Och om det känns skönt att strosa bland träden så finns det också möjligheter att göra det till sitt yrke. Förutom skogstekniker, skogsvaktare och jägare kan man också blir en så kallad skogsterapeut som erbjuder skogsterapi.

Skogsbad för sinnena

På japanska kallas termen Shinrin-Yoku (森林浴) vilket betyder att ”ta in skogsatmosfären med alla sinnen” eller bokstavligen att ”skogsbada”. Den har fått sin utveckling i USA genom ”Nature and Forest Therapy” som på svenska kallas Natur och Skogsterapi eller bara Skogsterapi.

Det är en kombination av mycket långsam vandring på mjuka stigar i park eller skog, med guidade förslag och aktiviteter som kan öppna sinnena för att uppleva naturen på ett nytt vis.

När vi ”skogsbadar” tillbringar vi alltså en tid i skogen på ett särskilt närvarande sätt, med våra sinnen i en fördjupande kontakt med den omgivande miljön.

Det ligger inget religiöst i skogsterapi, men visst kan vi känna en viss bävan inför dessa varelser som lever så mycket längre än vi och som vi bara har ytliga kunskaper om. Deras sällskap gör gott för oss och ger perspektiv på tillvaron. Allting blir liksom lite lättare när man tillbringat en tid bland träd.

De stora växter vi kallar träd har ingen hjärna, kan bara röra sig mycket långsamt, är intresserade av helt andra saker än vi och upplever sin vardag i extrem snigelfart. Inte att undra på att träd behandlas som ting, trots att varje skolbarn vet att de är levande väsen.

― Peter Wohlleben: Trädens hemliga liv

Källor: De många religionernas och åskådningarnas Finland Ruth Illman, Kimmo Ketola, Riitta Latvio & Jussi Sohlberg (red.) Kyrkans forskningscentrals webbpublikationer 51.

Artikelns huvudbild är tagen av Markku Sipi.

Peter Wohlleben: Träden hemliga liv
Orginalets titel: Das geheime Leben der Bäume. Was sie fühlen, wie sie kommunizieren - die Entdeckung einer verborgenen Welt 2015