Teaterrecension: Den stora elden är ett mekaniskt mästerverk som borde beröra mer

Teater Viirus Finlandspremiär av Roland Schimmelpfennings sagospel Den stora elden lyfter frågor om miljökatastrofer och rättvisa. Samspelet mellan scenhelhet, teknik och skådespelare imponerar stort, men en viss distans bevaras.

Över scenen i Teater Viirus sal hänger en stor filmduk, som en ridå som aldrig lyfts.

Bakom den skymtar vi ett förindustriellt, idylliskt, tyskt miniatyrlandskap byggt på en plattform. Där kryper skådespelarna omkring som jättar bland pyttesmå dockor och hus.

Vi kan se det eftersom en kamerabom följer deras rörelser, och närbilden projiceras på duken i realtid. Vi följer alltså spelet extremt nära och långt borta på en gång, och nivåerna blir ännu fler när skådespelarna också börjar röra sig på scenen framför duken.

Det är en inramning som fungerar fulländat för Den stora eldens tematik, som handlar mycket om just perspektiv och gränser.

Idyll till katastrof

Den tyska dramatikern Roland Schimmelpfenning är bekant på finlandssvenska scener bl.a. från fjolårets hyllade uppsättning av Peggy Pickit ser Guds ansikte på Svenska Teatern i Helsingfors. Den var en satir över medelklassens hyckleri, med mycket narrativa klipp och kroppsvätskor på scenen.

Med Den stora elden, som hade sin urpremiär på Staatstheater Mannheim så sent som i januari 2017, och nu får sin Finlandspremiär i översättning av Ulf Peter Hallberg, har Schimmelpfenning skrivit en helt annan sorts pjäs. Till sin form en klassisk saga, med arkaiskt språk och troper.

Den handlar om två byar som ligger på varsin sida av en bäck. Byborna kommer överens och allt är frid och idyll, förutom ett stort bråk som en kväll bryter ut - utlöst av en bagatell - mellan den rika vinodlaren från ena sidan (Oskar Pöysti), och den rika djuruppfödaren från andra sidan (Maria Ahlroth). I tumultet märker ingen att ett barn samtidigt drunknar i bäcken.

Efter det börjar extrema väderförhållanden drabba den ena byn: hetta, torka, storm, blixtnedslag, översvämningar - med en feberepidemi i släptåg.

Ingen förstår varför, alla menar att det borde vara omöjligt, men det bara eskalerar.

I takt med den ena byns ökade olycka blir bäcken mellan byarna allt bredare, klockorna börjar slå olika tid, och misstron mellan de utsatta och de välburna blir allt större - medan den ena sidan bär sina döda till massgraven investerar den andra i en utsiktsterrass.

Undviker pekpinnen

Som synes är samtidskommentaren inte långt borta heller i denna Schimmelpfenningspjäs. Sommarens värmebölja och de svenska skogsbränderna ger den en kuslig aktualitet.

Däremot förs inga diskussioner om klimatångest och skuld – medan vi i Norden vet alltför väl att det är vi själva som varit med och orsakat klimatuppvärmingen, och att det inte är vi som drabbas värst av dess konsekvenser – har pjäsens bybor ingen aning om varför det drabbar den ena byn och inte den andra.

På så vis bryter Schimmelpfenning sagokonventionerna, här finns ingen tydlig moralisk pekpinne om varför det går som det går.

Är vädret är ett straff, och i så fall för vad – om det är för grälet i början, varför drabbar det då bara den ena byn? Eller ska splittringen ses som ett straff för båda sidor, eftersom ojämlikheten gör att de mister förmågan att relatera medmänskligt till varandra?

Den tolkningen blir i och för sig farligt relativistisk eftersom människorna på den ena sidan dör och inte den andra.

Byborna har inga teorier, de upprepar bara att det som händer är omöjligt, det borde inte kunna ske. De fångas i en förlamande naivitet, som passiviserar istället för att försöka skapa något nytt.

Pjäsen blottar också hur lite det egentligen spelar roll att veta varför jorden revolterar mot oss.

Brinner det så brinner det, då handlar det om liv och död, inte om orsaker.

Den här öppenheten är i sig en styrka snarare än ett problem, den hindrar pjäsen från att bli en övertydlig allegori till ett verk i egen rätt.

Tekniken har huvudrollen

Samtidigt är det någonting i detta grepp som också gör det svårt för mig att bli riktigt berörd. Trots att föreställningen öppnar för många intressanta frågor som man kunde sätta sig och diskutera i små grupper är det som om ytterligare en filmduk skulle ligga mellan mig och upplevelsen rent emotionellt.

Till viss del beror det på att det finns något mättande i sagospråket - att det reciteras föreställningen igenom – trots att Anders Carlssons regi arbetar med en bred skala av intensiteter och rörlighet.

Skådespelartruppen Maria Ahlroth, Martin Bahne, Iida Kuningas, Oskar Pöysti och Jessica Raita gör helgjutna och tekniskt imponerande prestationer, men eftersom rollfigurerna är sagans arketyper – det älskande paret som omständigheterna försöker skilja åt, den giriga rikemannen, den besatta prästen och så vidare – tar de inte riktigt steget ut ur den avancerade och otroligt välkoreograferade maskineri som kroppar + bild + rekvisita + scenografi + ljud + ljus skapar.

Visst görs små humoristiska brott mot formen, men de tillför inte särskilt mycket eget innehåll, utan blottar snarare att samarbetet mellan kroppar och teknik är föreställningens egentliga fokus.

Teamet bakom scenhelheten – Janne Vasamas scenografi och kostymer, Ville Kabrells ljudplanering, Lauri Lundahls ljusplanering, Jonathan Sundströms videoplanering, Andriana Seeckers koreografi och Maria Lundströms konceptplanering – förtjänar således en särskild eloge, trots att deras skicklighet både lyfter fram och till viss del överskuggar innehållet.

Jag tänker på föreställningen som en otroligt konstfärdigt tillverkad uppvridbar sagovärld, där jag berörs av visuella lösningar – t.ex. när en eldsvåda gestaltas genom otaliga tända stearinljus så att det ser ut som ett minnesmärke efter ett terrordåd, eller när vi första gången kan se igenom hela filmduken och på ett West World-aktigt sätt ser hela produktionens skelett: plattformen med miniatyrerna, skådespelarna och kamerateamet (Colin Thaa och Jodie Sinclair).

Slutresultatet blir en ekokritisk parabel, som likt katastroffilmer satsar mer krut på undergångseffekter än fördjupning.

Vilket är synd, för Den stora eldens tematik har minst sagt med oss alla att göra.