Bo Kaspers Orkester i Nästan unplugged: ”Då vi spelar är det som att leka med en boll”

Snart tre decennier in i karriären har publikfavoriten Bo Kaspers Orkester varit med om både det fina och det fula med orkesterlivet. När kvartetten nu besöker Nästan unplugged blickar man framåt och tror att det ännu kommer att hända mycket.

- Vår plats i Musiksverige idag är kanske ett exempel på att man ska jobba med låtarna, jobba med repertoaren, jobba med turnéerna, jobba med publiken, för det betalar sig i längden, säger Bo Sundström, frontman i Bo Kaspers Orkester.

Han och hans tre kolleger i BKO – Fredrik Dahl, Mats Schubert och Michael Malmgren – vet vad de talar om. De är en av de mest meriterade orkestrarna i Svea rike och har i dag dessutom full fokus på livespelningar.

Trots att det är marknaden som skapat situationen klagar inte medlemmarna – att spela är deras största glädje.

- Eftersom vi har varit ganska duktiga med att turnera har förändringarna i branschen inte slagit så hårt mot oss. För oss ser det lite grann samma ut för oss nu som innan skivförsäljningen dök, men vi spelar mycket mer nu än vad vi gjorde förr, säger Bo.

- Och att hålla på i nästan trettio år tillsammans har nog att göra med att det är så roligt att spela live, och även att göra skivor och sådant. Spelglädjen finns där helt enkelt, säger basisten Michael.

Spelglädjen är något bandet gillar att tala om. Och varför skulle de inte det, orkestern spelar sådan musik som såväl musiker som publiken njuter bäst av live. Dessutom är det orsaken till att bandet ens finns.

Trubbel i paradiset hör till

Det hela började då pianisten Mats inkvarterade sig på kompisen Michaels soffa. Då nämnde han att han tänkte starta ett band med en viss Bo Sundström. Och resten är historia.

- Det var jävligt kul att spela direkt, vi liksom hakade i varandra. Och det är en känsla som håller i sig, varje gång vi spelar så är det som att leka med en boll, det är kul varje gång att träffa den där bollen, säger Michael.

Sedan dess har det gått upp och ner, men mest upp. 1998 vann de en Grammis för Bästa artist och nominerades 2007. Slutsålda turnéer avlöser varandra och i augusti i år förärades de en av de största ärorna för svenska artister, en helkväll på Skansen i Allsångsscenen är din.

Men såklart har det funnits svåra perioder.

- Det är ofrånkomligt att det har funnits slitningar i bandet. Det har varit hot om att sluta – nu lägger jag av, jag orkar inte mer – och lite sånt att vem ska få sin vilja fram och så, säger Michael och fortsätter.

- Vi är fyra personer och det är sällan en sådan grupp jobbar 27 år tillsammans. Så det har varit slitsamma perioder men vi har kommit över det och just nu måste jag säga att det känns väldigt bra.

- Man väljer sina fajter, annars skulle man inte orka. Man måste se det roliga och så går man på det, fast det samtidigt håller på en konflikt om framtiden eller något liknande, säger Mats.

Bandet har ändå hittat sin väg ut ur meningsskiljaktigheterna, och i dag vet de bättre hur de ska behandla svårigheter.

- Vi har lärt oss att förhandla med varann. Det tror jag att man måste göra för att hålla ihop. Det gäller speciellt sådana små företag som ska vara kreativa. Det är också som ett äktenskap, tror trummisen Fredrik.

- Evert Taube sade att arbetet må vara tungt men sinnet ska vara lätt. Och jag tror att vi har lärt oss de senaste femton åren att kom ihåg hur roligt ni har det, hur roligt det är att spela och hur privilegierat det är att få jobba med musik, att få spela egna låtar ute, säger Bo.

”Vi har folk som krattar gången åt oss”

Musiken gör bandet tillsammans. Någon kläcker en idé och sedan byggs den tillsammans upp. Bo jämför det med en streckgubbe som kläs på.

Resultaten kan låta olika beroende på arrangemangen och uppbyggnaden men kärnan i BKO:s musik är alltid den samma.

- Texterna avspeglar ju musiken men också hur vi mår och hur de omkring oss mår. Det är ju vardagliga betraktelser, konstaterar Fredrik.

- Vår musik är ett slags ett berättande med långa, djupa rötter i det nordiska låtsnickeriet, säger Mats.

I dag njuter bandet av den frihet som spelandet och turnerandet ger. Tre årtionden av hårt arbete ger frukt, och bekvämligheten är stor.

- Nu vet vi hur det gick med stora delar av vår karriär och det är ändå bra och kul. För mig är det som att allting har ramlat tillbaka på själva spelandet vilket är kul, säger Mats.

- Allting blir lättare, förstås. Vi har folk runt omkring oss som fixar det oss, som krattar gången åt oss, så vi behöver bara följa med och plocka russinen ur kakan, fyller Fredrik i.

”Vi har just börjat period tre”

Till de russinen hör att de inte behöver oroa sig för vad de ska spela.

- Vi har en ganska stor repertoar, så det ger oss en frihet att välja repertoar beroende på var vi spelar, förklarar Bo, och får medhåll av Fredrik.

- Vår första turné hade vi bara en skiva att spela från så halva spelningen var ju covers!

Vad framtiden bär med sig är oklart men bandet tror inte att slutet är nära.

- Vi är som en hockeymatch. Vi har spelat period ett och två, nu är vi i början av period tre. Allt kan hända fortfarande, och vi går som tåget just nu. Folk kommer och tittar på oss. Jag tror att om det skulle bli glesa led bland åskådarna, då skulle det vara svårare.

Text: Simon Karlsson

40 min

Bo Kaspers Orkester - Spela upp på Arenan