“Mannen skulle gifta sig på eftermiddagen, men dog på morgonen” - Gitta har fått uppleva både glädje och sorg som frivillig inom vården i livets slutskede

När man stiger in i korridorerna på Villa Glims vid Esbo sjukhus finns det inget som direkt antyder att detta skulle vara en plats för sorg och sjukdom.

Korridorerna är varmt upplysta, på väggarna hänger konstverk och foajén är dekorerad med färgglada blommor.

I ett av sidorummen finns det ett bord med leksaker och en stor balkong med vacker utsikt över skogen sträcker sig längs med en stor del av väggen.

Avdelningen för vård i livets slutskede har verkat sedan Esbo sjukhus invigdes.

Här finns plats för 15 patienter som har obotliga sjukdomar och vården som ges är för att göra den sista tiden i livet så bekväm som möjligt.

"Jag var rädd för döden, men nu är jag inte rädd längre"

Under hösten har man sökt efter privatpersoner som kan komma och hjälpa till med vården.

- Det som de frivilliga gör är att ge det lilla extra som vi sjukskötare inte hinner med att göra. Det kan vara allt från att läsa för patienten, tala med de anhöriga eller bara finnas till som ett extra stöd, säger Kristiina Erikoinen som har jobbat på Villa Glims ända sedan avdelningen öppnade.

I samband med öppningen utbildade man ett 20-tal frivilliga och av dem har omkring tio personer fortsatt att komma för att hjälpa till.

- Människor har väldigt olika förutsättningar med hur mycket tid de har möjlighet att ge så vi har inga önskemål om ett speciellt antal frivilliga vi hoppas att ska börja, säger Kirsi Suutari som är avdelningsansvarig på Villa Glims.

Hon säger att de frivilliga tillför mycket till verksamheten, både för patienterna och för de anhöriga.

Värmen är starkare än sorgen

Gitta Niemioja har varit frivillig på Terhohemmet i Helsingfors i fyra år.

För henne var det ett stort steg att börja som frivillig eftersom hon upplevde en rädsla för döden.

- Jag hade varit frivillig på Röda korset under många år när en av de andra där föreslog att jag skulle komma till Terhohemmet. Min första reaktion var att säga nej, att jag aldrig skulle klara av att vara på ett sådant ställe. Men när också en kollega tyckte att jag skulle börja så bestämde jag mig för att åtminstone gå en kurs.

"Vi kommer alla att dö och det är en naturlig del av livet"

Vändpunkten kom när kursen gjorde ett besök på Terhohemmet och Niemioja fick träffa en av patienterna.

- Det var en kvinna som hade cancer, men hon var påklädd och satt och pratade med sin man. Då insåg jag att det inte alls var så farligt.

Enligt Niemioja lärde man sig på kursen att handskas med tanken på döden.

- Vi kommer alla att dö och det är en naturlig del av livet.

Terhohemmet var bland de första Hospicehemmen i Finland och firade nyligen 30-års jubileum med en konsert på Finlandiahuset.

Bland de varmaste minnena är när hon har hjälpt de anhöriga som kommer på besök. Om patienterna är unga och har barn så har hon läst läxor med barnen eller gått ut på gården för att spela fotboll.

Samtidigt finns det sorgefyllda stunder hon kommer att bära med sig resten av sitt liv.

- En gång var den en man som hade bestämt sig för att han ville gifta sig innan han dog. Vi hade beställt mat till Terhohemmet och ordnat musik och prästen skulle komma klockan ett på eftermiddagen. Han dog klockan sju på morgonen. Det var hemskt och något som jag aldrig kommer att glömma.

"Jag vet att jag kan hjälpa"

Kristiina Erikoinen säger att hon oftast får samma respons när andra får veta vad hon jobbar med.

- Många funderar hur jag orkar jobba med det här, men det är något jag verkligen brinner för. Också de dagar när det är tungt så lär man sig att inte bära med sig allting hem.

Värdefullt för de som saknar anhöriga

Gitta Niemioja har inte upplevt många som helt saknat anhöriga men hon har sett hur viktig roll hon spelar för dem.

- För många är det viktigt att ha någon som kan lyssna när de berättar om sina liv och då kan det till och med vara bra att det är någon okänd person. För andra är det bra att ha någon där som lite låtsas vara släkting eller som personen har träffat några gånger tidigare.

För Gitta Niemioja så känns det inte alls tungt att gå till Terhohemmet varje torsdag, trots de sorgliga minnen hon tar med sig.

- Jag går dit med glädje för att jag vet att jag kan hjälpa. Alla som jobbar där är ljuvliga, man kan knappt komma in där utan att någon kramar om en. Jag vågade först inte börja för att jag var rädd för döden, men nu är jag inte rädd längre.