Lauri föddes på badrumsgolvet - 4 berättelser om början på ett föräldraskap

Anna Kuuteri födde sitt andra barn i badrummet. Max Virta överraskades av beskedet om att det kommer två barn. Inka-Maria Pulkkinens doula var ett stöd för båda föräldrarna men hann inte med till hennes andra förlossning. Och Jenny Helsing har varit trebarnsmamma i ett dygn.

Vi har blickat tillbaka på början av föräldraskapet tillsammans med några mer eller mindre nyblivna föräldrar inför Svenska Yles mödravårdssatsning som börjar imorgon (24.9). Här är deras tankar och berättelser.

Berättelse 1

Jenny Helsing, Vasa mamma till Alfons, 1 dygn gammal samt två äldre syskon

Jag upplever att det blir lättare ju fler barn man får.

Det är alltid en häftig upplevelse att föda barn, det är tredje barnet för mej. Vi fick en riktigt fin upplevelse.

Jag var inte rädd, visste lite vad det gick ut på och vet att jag är trygg då jag kommer hit. Det är fina människor som jobbar här, de brinner för sitt jobb.

Jag upplever att det blir lättare ju fler barn man får. Det går snabbare men blir intensivare också.

Berättelse 2

Anna Kuuteri, Esbo mamma till Veera 11 år och Lauri 8 år

Ganska fort märkte jag att det gjorde helt enkelt för ont, jag kunde inte ta mig ner för trappan och till bilen.

Det var en kall kväll i februari år 2010. Termometern visade på -15 grader då jag gick och lade mig på kvällen. Vid det laget hade jag gått fem dagar över beräknad tid och hade redan varit sjukledig en tid på grund av sammandragningar.

Vid tretiden på natten vaknade jag av att det plötsligt gjorde mycket ont i magen. Jag steg upp och i detsamma gick vattnet. Jag började få kraftiga sammandragningar som kom mycket tätt, med en minuts mellanrum.

Min man vaknade då jag av misstag tände på lampan samtidigt som jag lutade mot väggen. Jag berättade att nu måste vi till sjukhuset och det snabbt. Mellan värkarna ropade jag ut instruktioner till honom vad han skulle packa med sig och blev irriterad på honom för att han inte var tillräckligt snabb.

Ganska fort märkte jag att det gjorde helt enkelt för ont, jag kunde inte ta mig ner för trappan och till bilen.

Min man ringde till 112 och där ville personen som svarade i telefon också tala med mig.

Jag minns att jag var arg, jag ville inte prata med någon. Jag sa bara till dem att kom nu snabbt, jag föder NU.

I sovrummet låg vår två-åriga dotter Veera och sov. Hon vaknade av allt ståhej, men lyckligtvis kunde min svärmor komma mycket fort på plats och hon och Veera gick ner till källarvåningen och såg en film, lyckligt ovetande om det som föregicks ett par trappor upp.

45 minuter efter att vattnet hade gått hade vi en ambulans på gården, jag trodde att jag äntligen skulle komma iväg till sjukhuset.

- Ei rouva, tästä ei lähdetä minnekään, konstaterade förstavårdarna efter att ha märkt att min sons huvud redan syntes.

Efter den första ambulansen kom ytterligare en läkarambulans och en brandbil på plats.

I något skede stod det sju män omkring mig där jag låg på badrumsgolvet, plus min man förstås.

Läkaren konstaterade ändå att förstavårdarna klarade sig fint och väntade utanför medan jag födde min son.

Min man berättade efteråt att vårdarna hade varit mycket nervösa. Ena hade varit med om ett barns födsel under en arbetstur och båda hade varit med då deras egna barn hade fötts. Men annars hade de ingen erfarenhet av förlossningar.

Det är ju inte så vanligt att barn föds oplanerat hemma här i södra Finland, då det inte är så lång väg till sjukhusen här.

Någon smärtlindring hann jag inte få. Jag provade om en varm dusch kunde ha hjälpt mot smärtan, men konstaterade att det inte fungerade.

Jag hann inte tänka så mycket, men visst var jag rädd.

En och en halv timme efter att vattnet hade gått fick jag hålla min son i famnen för första gången. Läkaren kollade barnet och gav honom tio poäng, allt var bra.

Jag och bebisen fick åka till sjukhuset med ambulans, där han sattes i ett värmeskåp för en stund.

Jag var ganska förvirrad, det kändes som att huvudet och kroppen inte riktigt hade hunnit med och jag led också av babyblues en tid efter förlossningen.

Jag och min man hade alltid sett det som självklart att vi ville ha barn, men att få barn var inte lika självklart.

Före vår dotter Veera föddes hade vi försökt få barn i tre år.

Jag hade ett tidigt missfall och var också med om en utomkvädesgraviditet innan Veera kom till genom konstgjord befruktning.

Vi hade en stor rädsla att vi aldrig skulle lyckas få barn och tänkte igenom alla andra alternativ också, som adoption.

Efter de misslyckade graviditeterna var jag mycket nervös och rädd en stor del av graviditeten då jag äntligen väntade min dotter. Men då jag började känna hennes rörelser kändes det bättre.

Inte heller Veeras födsel gick helt utan drama.

Också den gången vaknade jag mitt i natten. Det var tio dagar före beräknad tid och jag märkte att jag blödde ganska mycket.

Jag var rädd för att moderkakan skulle ha lossnat och också den gången tillkallade vi ambulans.

Jag kommer ihåg hur jag låg på tamburgolvet och var säker på att mitt barn hade dött.

Förstavårdarna lyckades ändå lugna ner mig och det blev ambulansfärd till sjukhuset.

Veeras förlossning tog åtta timmar och allt gick fint.Och den gången hann jag ändå få epidural, vilket kändes bra. Varför jag hade börjat blöda fick vi aldrig någon förklaring till.

Nuförtiden, tacksam över mina två friska barn, ser jag på mina dramatiska förlossningar som helt enkelt en del av mitt liv.

Men Lauri, min son, tycker att det är en kul historia att berätta, om hur han hade så bråttom att komma till världen.

Berättelse 3

Max Virta, Helsingfors pappa till Edwin 4 år samt My och Enya, 1 år

Det var en ganska stor chock i början att ta emot beskedet om tvillingar.

Det var riktigt roligt och planerat att bli förälder, efterlängtat och också en stor förändring i livet. Men det var lite på tiden och kändes också som rätt tidpunkt.

Det var en ganska stor chock i början att ta emot beskedet om tvillingar. En total överraskning. Men en positiv och rolig sådan. Men vi visste att det skulle förändra ganska mycket.

Det gällde att förbereda sig genom att höra på kompisar som har tvillingar, få goda råd av dem så att vi lite skulle veta vad som kommer. Inte kan man helt och hållet förbereda sig men det hjälpte att ha Edwin från tidigare, vi kände till rutinerna med att ha barn. Det var nog en lättnad att inte få tvillingar första gången.

Mödrarådgivningen förberedde oss bra på att vi skulle bli tvillingföräldrar. Vi fick till och med mer råd än vad vi hade behövt, det var till hjälp. Men om man nu tänker tillbaka på Edwins tid på rådgivningen så fick vi kanske ändå mera råd då vi fick första barnet. Rådgivningen beaktade sedan bra att vi hade ett barn från tidigare.

Det har gått bra hittills. Nu är det första året över, det som många säger att är den jobbigaste perioden som tvillingförälder.

Berättelse 4

Inka-Maria Pulkkinen, Åbo mamma till Amos 3 år och Gabriel 1 år

Han var lika mycket en patient som jag, han kom dit som en vanlig människa och gick därifrån som en pappa.

Då vi kvinnor snackade om förlossningar var det någon som berättade om någon som hade haft en doula med. Jag tyckte konceptet lät fantastiskt. Varför inte ha en doula, var min tanke.

En orsak var också att jag gärna ville ha någon som är med under hela processen. Dessutom ville jag gärna ha någon svenskspråkig.

Jag hade också hört mardrömshistorierna om i synnerhet förstföderskor som är inne på bb flera dagar, försöker krysta ut en unge och det tar timme efter timme efter medan läkarna och barnmorskorna byts ut.

Då kändes det som en trygg tanke att det skulle finnas en människa som vet lite mera om mig och om hur min graviditet har gått, lite mer om mina tankar, min värld och min familj. Någon som skulle vara med och stöda mig helt enkelt.

En tanke var också att hjälpa min man. Han var lika mycket en patient som jag, han kom dit som en vanlig människa och gick därifrån som en pappa. Det var en väldigt stor förändring i hans liv också.

Jag upplever att man ofta tänker att pappan ska vara där och hjälpa mamman och vara det där stora stödet. Men vad kan han veta, inte har han heller varit med om en förlossning.

Han upplevde det också som en bra sak att han och doulan kunde turas om. Då det blev lite för mycket gick han ut och promenerade i korridoren, andades in och ut några gånger och kom sedan tillbaka. Han visste hela tiden att jag var i trygga händer och behövde inte känna sig dålig för att lämna mig ensam.

Inka-Maria Pulkkinen till höger, tillsammans med Liisa Jungar som är doulakoordinator på Folkhälsan Åbo.

Doulan hann aldrig med till den andra förlossningen. Andra barnet hade lite mera bråttom än det första. Vattnet gick sent på kvällen och värkarna kom igång på natten. Vi kom till sjukhuset fyra-femtiden på morgonen. Doulan var på väg efter att hon hade fört barnen till skolan, men lillebror var ute före det. Jag har någon vag minnesbild av att hon har hjälpt mig per telefon. Det var en naturlig förlossning som gick mycket smidigt, om det nu finns sådant som lätta och smidiga förlossningar.

Efteråt kändes det nog att det inte var så farligt ändå. Vi hade lärt oss så mycket av henne första gången. Vid den andra förlossningen har man också en helt annan inställning.

Du får träffa Alfons som är ett dygn gammal i Närbild på Arenan söndag klockan 20 eller i Yle Fem måndag klockan 20 med repris tisdag klockan 11.

Svenska Yle granskar också mödravården från och med imorgon (24.9).

Artikeln baserar sig på intervjuer för programmet Närbild. Intervjuerna gjordes av Barbro Westerberg, Mathias Gustafsson och Maud Stolpe. Anna Kuuteri intervjuades också av Merja Elonen.