Stödperson i livets slutskede: "Alla kan vända en dyna och hålla handen"

Marina Lönnquist i Kronoby har varit en palliativ stödperson i snart fem år. Hon har följt flera människor i livets slutskede och säger att det varken är farligt eller svårt att finnas där för en döende människa, men otroligt givande.

För fem år sedan kände Marina Lönnqvist i Kronoby att hon både hade tiden och viljan att göra något gott för någon annan.

En tidningsartikel fick upp hennes ögon för uppgiften som palliativ stödperson. Hon ringde upp Österbottens Cancerförening och samtalet ledde till att Marina Lönnquist fick sin första klient.

- Jag kände direkt att det här var precis vad jag sökte, säger Marina som är utbildad sjukskötare och även har arbetat som diakonissa.

Viktigt att vara lyhörd och inkännande

Men hur känns det då att göra ett första besök hos en helt främmande människa som man vet är obotligt sjuk? Det finns inget universellt svar på den frågan säger Marina, alla människor är olika.

- Men det är vanliga människor som har fått en svår diagnos som leder till döden, det är ett faktum. De vet inte hur lång tid de har kvar.

Man närmar sig ändå inte en svårt sjuk människa hur som helst, säger Marina. Det viktigaste är att vara lyhörd och inkännande.

- Men är man ensam och vill ha en person som håller en i handen, då är det inte svårt, man hittar varandra. Det är inte farligt och det är inte svårt heller. Även om det kan vara utmanande.

Men inte är döden någonsin välkommen. Man mognar ändå fram till insikten om att nu håller mitt liv på att rinna ut. Jag tycker inte att jag mött någon bitterhet.

Vill man bli palliativ stödperson är det viktigaste att man har viljan att hjälpa, säger Marina Heikkilä-Nyman som är rådgivningsskötare på Österbottens Cancerförening i Karleby.

- Viljan att hjälpa och stöda är grunden, och har man den får man gärna ta kontakt med oss för att diskutera. Vi hjälper till med utbildning och finns alltid där för att hjälpa och stöda.

Men man behöver ha sitt eget liv i någorlunda balans.

- Annars kan det bli för tungt att orka, säger Maria Heikkilä-Nyman.

Livet ska levas till slutet

Men livet ska levas ända till slutet –också om man fått en obotlig sjukdom. Och där kommer den palliativa stödpersonen in säger Marina Lönnquist.

- Där kan vi tillföra lite liv genom att vara nära, och allt utgår från den sjukas önskemål. Man tränger sig inte på med sina egna funderingar.

Vill den sjuka att man läser så gör man det, vill den att man sjunger så sjunger man, säger Marina. Ibland vill den som ligger på sjukbädden höra om vad Marina gör till vardags och vad som händer i världen runtomkring.

- Vissa säger rakt ut, att berätta nu vad som händer i Krombi.

Marina Lönnquist säger att de medmänniskor som hon fått förmånen att följa har accepterat att deras liv håller på att rinna ut. Alla vet vi ju att vi en gång ska dö.

- Men inte är döden någonsin välkommen. Man mognar ändå fram till insikten om att nu håller mitt liv på att rinna ut. Jag tycker inte att jag mött någon bitterhet.

Går inte att göra på rutin

Marina säger att eftersom alla människor är olika, blir inte heller två fall likadana. Man kan aldrig fungera som stödperson på rutin, det är alltid fråga om en ny relation och nya omständigheter.

Men du har gjort det här i snart fem år, det måste ju vara givande?

- Absolut, det ger mera än det tar. Även om det tar energi för att man är så otroligt närvarande, så ger det också otroligt mycket. En sjuk människa slutar inte ge, hon kommer emot och ger hela tiden.

Marina säger att man som stödperson känner sig behövd och får mycket tacksamhet från den sjuka och de anhöriga.

- Tänk att du kommer, tänk att du ger tid åt mig. Det blir ett ömsesidigt givande och tagande och man lär sig också mycket om sig själv och utvecklas i sitt uppdrag.

Får ofta en nära relation till de anhöriga

Som stödperson får man ofta också en nära relation till de anhöriga och stödpersonen fungerar ofta som en avlastning till familjen.

När stödpersonen finns vid den sjukas sida kan de anhöriga ta en paus, åka för att handla eller gå en promenad i skogen. De får vila sig en liten stund.

Stödpersonen kan besöka den sjuka både hemma eller på vårdinrättningar. Maria Heikkilä-Nyman säger att de anhöriga ofta är mycket tacksamma för det stöd och den avlastning de får.

Man behöver inte ens vara bra på att prata. Det viktiga är att den sjuka får prata, det är det lyssnande örat man behöver utveckla.

Mot slutet av den sjukas liv blir besöken allt tätare. I flera fall har Marina gjort upp ett schema med de anhöriga om vem som sitter vid sjukbädden under alla dygnets timmar.

Kontakten till de anhöriga blir då mycket stark.

- Det blir intensivt mot slutet och man har svårt att hålla sig borta. Man känner sig känslomässigt bunden och känner ett ansvar, det blir så nära. Ibland får man säga till sig själv att hålla sig borta, säger Marina.

Men då blir det säkert också en stor sorg när den sjuka dör?

- Ja, när man har följt en person ett helt år blir det ett tomrum. Man har blivit en vän och det tar ett tag att hitta tillbaka till den vanliga vardagen igen efter ett dödsfall, säger Marina.

Kurs på svenska efter nyår

I höst ordnas en kurs för palliativa stödpersoner på finska och efter nyår ordnas en kurs på svenska.

Marina är den enda svenskspråkiga palliativa stödpersonen i Karlebynejden och hon hoppas att den som är intresserad ska våga prova på.

- Vi ser fram emot att få flera stödpersoner för behovet är stort, säger Maria Heikkilä- Nyman.

Även om många palliativa stödpersoner har en bakgrund inom vården är det inget krav. Man ska ju inte vara en vårdare utan en medmänniska, säger Marina.

- Alla kan vända en dyna och alla kan hålla handen. Man behöver inte ens vara bra på att prata. Det viktiga är att den sjuka får prata, det är det lyssnande örat man behöver utveckla, säger Marina Lönnquist.