Har du frågat dig själv om du trakasserar andra? - Åbo Akademi vill få studenter och personal att tänka till
I kampanjerna #metoo och #dammenbrister har tusentals kvinnor och män vittnat om sexuella trakasserier och krävt ett slut på dem.
Åbo Akademi har tagit #metoo-rörelsen på allvar. På onsdagen tog man ett stort steg genom att ordna ett seminarium för att få slut på trakasserier. Eller åtminstone en första start, en kickoff, för det är nu det egentliga arbetet börjar.
Och det blev ett välbesökt seminarium, som gav många aha-upplevelser och tankar.
Var och av vem får jag hjälp?
– Som studerande är det viktigt att veta hur du kan få hjälp, vem du kan ta kontakt med och vem du kan prata med. Det är ett viktigt steg mot att det ska ske något konkret, tyckte Karolina Junell.
– För oss i specialföreningar är det viktigt att fundera på att alla ska känna sig välkomna och att vi tar i beaktande hur folk behandlas, sade Victoria Kotkamaa.
Hon fick medhåll av Matias Martelin, som i sin specialförening varit med om att göra en jämlikhetsdeklaration.
– Vi har bland annat gjort mycket klart att man på alla evenemang ska kunna ha roligt utan att dricka alkohol, att försöka skapa en bra miljö där alla är välkomna, sade Martelin.
– Man kunde till exempel inleda evenemang med några ord om vad som gäller och vem man kan vända sig till, att ingen diskrimineras, alla är välkomna, vi godkänner inga slags trakasserier, föreslår Viktoria Bäckström.
Utsatta personer visste inte vad de borde ha gjort
Nadine Nousiainen tyckte det var fint med de konkreta tips som gavs om hur man gör anmälningar och vem som hjälper en om man vid ÅA blir utsatt för trakasserier.
– Det kändes jätteaktuellt. Jag har själv tänkt på hur man ska hantera trakasserier vid ÅA och i vardagen, och hur man ska ta itu med dem, sade Nousiainen.
Matilda Londen tyckte det borde ges tydligare information till nya studerande och till personalen. Nu blev många saker tydligare och konkreta.
– Tidigare har det mest varit en grej som funnits på papper. Jag vet till exempel personer som varit utsatta för sådant här och då i stunden inte visste vad de borde ha gjort. Nu vet jag vart man ska gå och vad man ska göra, sade Londen.
"Vi finlandssvenskar vill inte prata om obehagliga saker"
Diskussionen leddes av Mark Levengood. För honom var en av de viktigaste sakerna att ta med sig att man borde fråga sig själv när man trakasserar, att lära sig se mönster och lära sig när man beter sig klumpigt.
Enligt Levengood har vi finlandssvenskar ändå svårt för att ställa de frågorna.
– Det hör till vår natur. Vi tycker inte om när det blir obehagligt, vi tycker inte om när det blir pinsamt eller jobbigt överhuvudtaget.
– Det handlar inte bara om sexuella trakasserier, utan också om rasifiering, att döma folk utifrån deras religion, hudfärg, etnicitet - att pådyvla folk sin egen uppfattning om vem de förväntas vara, ansåg Levengood.
"#dammenbrister visar att vi är beredda att tänka om"
– Men visar inte #dammenbrister att vi är beredda att tänka om där, att vi vågar prata om obehagliga saker? Kanske Åbo Akademi istället är den platsen där man kan ta saker till tals i framtiden? funderade likabehandlingsexpert Malin Gustavsson från Ekvalita.
– En orsak är säkert att ÅA har minoritetsforskning väldigt stort uppslaget, och då faller det sig naturligt att man är ett universitet som tar saker på allvar, sade Petra Lindblad från Åbo Akademis Studentkår.
– Åbo Akademi är också en stor arbetsgivare, där både #dammenbrister och #övistoo är kopplade till studerande, elever och lärare vid ÅA. Det kanske faller sig naturligt att Åbo Akademi känner sig berörd, och att många är aktiva i uppropen, påpekade Gustavsson.
Många intresserade dök upp, men inte Hellstens studenter
Laura Hellsten hade flyttat en av sina föreläsningar så att studenterna skulle ha möjlighet att vara med om seminariet, men inte en enda av dem kom.
– Det är många som tänker att det inte berör dem, men det gör det ju. Alla kommer att vara på en arbetsplats där man måste veta hur man behandlar konflikter. Det är det som det handlar om i första hand.
Hellsten var ändå nöjd med dagen.
– Nu har jag en förhoppning att det finns en välvilja att göra något konkret, inte bara prata och skriva dokument som ser bra ut. Utan att vi kan lära folk hur man ska göra, hur vi kan ha en dialog och hur man kan handla, sade Laura Hellsten efter seminariet.
"Vi är alla en del av det och alla måste tänka efter"
Mats Lindfelt tyckte det var viktigt redan att det här seminariet ordnades, att folk fick berätta hur de känner och upplever trakasserier.
– Lagstiftning är en sak - kulturen en helt annan. Därför är det jätteviktigt att man vid ÅA lyfter fram de här frågorna, frågor som tycks pyra under ytan, sade Lindfelt.
Blanka Henriksson tycker det blev bra diskuterat om trakasserier, jämställdhet och rasism, fastän det kom fram saker hon gissat skulle dras fram.
– Kommentaren "Inte alla män" kommer alltid, att man alltid måste gå bort från ämnet genom att säga "Ja men, jag har ju inte gjort något sådant här" och "Alla är ju inte så här". Det är ju inte det det handlar om. Det handlar om att vi alla är en del av det här och att vi alla måste tänka efter.
Henriksson tyckte hon hade fått många saker att tänka på, men också många saker som hon vill diskutera med sina kolleger och som hon vill tänka på angående studenter.
Och sedan då?
– Jag tror att folk vågar mer nu. Folk har fått mod och ett helt annat stöd att prata om sakerna än de haft tidigare, sade Olivia Franck.
Seminariet var ett första steg i arbetet mot trakasserier. Franck hade ändå väntat sig konkretare tankar från styrelsen och rektor om hur arbetet ska fortsätta.
– Det här var bra, men vad är nästa steg? Kan jag hjälpa till? Hur kan jag hjälpa till? Vad kommer att göras? Det skulle jag ha velat ha svar på, sade Franck.
Petra Lindblad från Åbo Akademis Studentkår tyckte det var bra att Åbo Akademi så ambitiöst ville starta diskussionen och bjuda in folk.
– Jag hoppas att ledningen sätter budgetmedel på likabehandlingsfrågor, att det blir en del av den kontinuerliga verksamheten, sade Lindblad.