Tom Tiainen tror att män behöver få träffas i grupp, utan kvinnor: "Då vågar vi visa oss svaga utan att samtidigt förlora en bit av vår manlighet"
Tom Tiainen tror att många män behöver få träffas regelbundet i grupper där inga kvinnor är med. För att det är lättare att visa sig svag då, på ett sätt man ogärna gör inför kvinnor.
Därför startade han också en samtalsgrupp för män för 25 år sedan.
- Och den "karagruppen" träffas än, säger Tom.
- Om det är tio män som ses så finns det alltid någon som har något att ventilera.
I början av träffarna brukar samtalen vara ganska allmänna och handla om saker man kan prata om med vem som helst - som bilar, politik och trafikarrangemang.
- Men så småningom brukar vi försöka styra in vårt prat på mera riktiga saker.
För 25 år sedan, då männen i gruppen var yngre, handlade de riktiga sakerna ofta om förhållandena hemma, om arbetssituationer och om hur man ska orka med ett och annat.
Med åren har samtalen allt mer kommit att handla om ansvar för de egna föräldrarna, om barn man kan känna oro för och om tankar inför pensioneringen.
- Och så de här svagheterna, säger Tom. Det som behöver ventileras.
Det har gällt allt från tillkortakommanden i förhållanden till att man inte kan hantera ekonomi eller alkohol. Eller så att relationerna till barnen strulat till sig.
- Olika situationer där vi inte klarat av att leva upp till förväntningarna.
Situationer som ogärna ventileras när kvinnor är närvarande.
- Ja, säger Tom. Tydligen är det något i det här spelet mellan kvinnor och män som gör att vi män gärna vill vara sådana som är starka och klarar sig.
- När man diskuterar saker i en öppen miljö kommer svaren oftast i det man själv säger, tycker Tom och menar att den största behållningen med "karagruppen" är att man kan få förståelse utan att samtidigt förlora något av sin manlighet.
- Det är nog därför det är så viktigt för män att få spela ishockey tillsammans, eller volleyboll, eller att få fiska ihop, eller segla, eller vad som helst.
Var nära att drunkna
Tom har själv varit en flitig seglare genom åren och en gång, för cirka 30 år sen, gick det ordentligt på tok.
Trots sjövanan sjönk båten och Tom kunde känna masten med fötterna. Mörka moln rullade in och då ingen förbipasserande såg dem blev Tom och hans kompis snart både stela och kalla. Ändå ropade de aldrig ordet "hjälp".
- Nej, det är märkligt, säger Tom. Men det hade varit som att erkänna att vi var hjälplösa.
Istället visslade han, och hojtade, och när både kroppen och rösten svek bad han en stilla bön.
Och då kom hjälpen.
I efterhand har alla detaljer kring räddningen verkat så osannolika att Tom haft svårt att bortförklara dem med slumpen, fast han försökt.
Han upplever sig själv som en tvivlare och därför har han heller aldrig kunnat släppa tanken på olyckan. Tänk om det faktiskt var Gud som hjälpte honom?
Egentligen ledde olyckan också till att han startade sin samtalsgrupp, för det är en grupp där männen både ber och badar bastu.
- Bönen ger en till dimension, säger Tom.
- Vi är inte bara ett gäng gubbar som försöker komma underfund med saker, utan vi har någonstans att vända oss, tillsammans.
