Johannes Häger och Anders Eklund bildade en egen bubbla i högstadiet: "Det var humor, gitarrsolon och tungotal"
Två udda figurer. Så beskriver de sig själva då de tänker tillbaka på högstadiet, tiden då Anders Eklund och Johannes Häger lärde känna varann och bildade en egen bubbla fylld av skämt, gitarrsolon och tungotal.
- Det var målet med hela högstadieutbildningen, säger Johannes. Att få varandra att skratta.
Och det lyckades också.
- För nu har vi skämtat om det mesta i nästan trettio år.
När de träffades var Anders en typisk, liten nörd, enligt honom själv.
Jag är ful och förblir singel
Anders självbild i högstadiet. Idag är han gift med Maria och pappa till tre barn.
- Å ena sidan tyckte vi om att vara udda och inte passa in, säger Johannes. Men samtidigt var det viktigt att bli omtyckta av alla.
Därför bjöd de till och skrev och uppträdde med egna sketcher när de fick chansen, lärde sig spela gitarr och grundade hårdrocksbandet Vivid Vains.
Eftersom de umgicks nästan hela tiden - och när de inte umgicks pratade de i telefon - så blev de snabbt involverade i varandras familjer också.
För Anders innebar det här en omställning på ett större plan, eftersom Johannes familj var så aktivt kristen.
Anders hade en barnatro, men hos familjen Häger innebar det kristna livet mycket mer än så.
- Där jobbade de på Inremissionshemmet i Larsmo och så gick de på förbönskvällar där folk både föll och talade i tungor.
- Det var frälsning och nådegåvor och hela den biten.
Johannes som vuxit upp med dessa möten hade nästan hunnit tröttna på församlingslivet.
Han ville helst spela hårdrock och kunde tycka att den kristna världen var lite torr och trög ibland. Speciellt i de lutherska kretsarna.
- Det kändes tungrott och konservativt, kommer han i håg.
Men för Anders som precis stigit in i sammanhangen verkade det annorlunda. Han minns speciellt en kvällssamling med förbön, där många ramlade omkull.
- Då blev jag livrädd till först. Att ska jag också ramla omkull nu? Men det gjorde jag ju inte. Så då började jag undra om jag borde få dåligt samvete för att inget hände? Men det fick jag inte heller.
För Anders blev den skrämmande och lite obehagliga känslan ändå inte bestående, tack vare den öppna stämningen i Johannes familj, där det gick att prata och skämta om allt.
Enligt Anders är det viktigt att den kristna tron kan kritiseras och ifrågasättas och att man slipper lita blint på allt som händer i församlingssalarna.
- Och vid Hägers var det så mycket värme och trygghet och humor i luften att hela tron kändes äkta och på riktigt. Och när man vet vad som känns äkta så vet man ju också vad som känns falskt.
- Det är trots allt rätt mycket vi framställer på egen hand, för att nå till nästa nivå eller något, säger Anders som fortfarande kallar sig kristen.
- Men jag har ingen nådegåva vad jag vet, säger han.
Det har däremot Johannes, även om han inte hade överdrivet intresse för saken i ungdomen.
- Jag började tala i tungor som tjugoåring, säger han.
Johannes beskriver processen som något smygande. Det var ingen stor eller känslomässig reaktion.
- Visst kan man undra om det är jag eller Gud som pratar och då är väl svaret att det är både och.
Han ser tungotalet som ett språk utan ord, som kan ta över när hans vanliga ord tar slut.
Det händer inte så ofta, men om han till exempel ber för någon som har det svårt, så känns det som ett hjälpmedel att tala i tungor.
- Då får Gud ta över. Jag blir liten och Gud blir stor, i den situationen.
Se Anders och Johannes i Himlaliv: "Får man skämta om allt? Måndagen den 12 november klockan 18.30 i Yle Teema Fem eller på Arenan:
