Unika a capella-gruppen FORK i Nästan unplugged: ”Att skapa är fruktansvärt”

I över 20 år har FORK fått publiken att sätta förvåningens finger i häpnadens mun, och kreativiteten verkar inte ha några gränser. A capella-kvartetten funderar i sitt avsnitt av Nästan unplugged på sina brister, styrkor och sin ålder.

Att se FORK på Alexandersteatern är att se dem på hemmaplan. De flesta av liveshowerna har ägt rum just här, på tsarens gamla favoritteater.

Men trots att Mia Hafrén, Jonte Ramsten, Anna Asunta och Kasper Ramström kanske är vanast med just Alexandersteatern är kvartetten mer bekväm än någonsin med att upptäcka och charma ny publik.

- FORKs styrka idag är fortfarande att jag inte har sett ett annat band som gör det vi gör – a capella till något annat än vad det vanligtvis är. Och att vi lyckas få med humor som verkar gå hem hos publiken, säger Mia Hafrén.

Hon får medhåll av Jonte Ramsten, som påpekar att formen trots allt ändras, fast konceptet är det samma.

- Man märker att det är ett ganska annat band nu än får tio år sedan, och ett annat band än vad det var för fem år sedan, bara med tanke på att vi gör mycket utomlands. Det ställer nya krav, man möter ny publik.

- Men man märker också att det mesta fungerar lika bra i Frankrike, Tyskland och Singapore som här.

Har lärt sig att skita i bråken

En av utmaningarna är att hållas fräscha, att fortsätta ha överraskningsmomentet i verktygslådan. Till det hör en skapandeprocess som kan vara frustrerande.

- Idéerna kommer rätt spontant. Någon har hört något på radio eller teve eller sett någon visuell grej. Sen diskuterar vi och vissa idéer går igenom och vissa inte, säger gruppens nyaste medlem, Anna Asunta.

Men det är inte alltid en dans på rosor, medger medlemmarna. Fyra personer betyder fyra viljor.

- Att skapa är nog fruktansvärt, säger Jonte med ett skratt.

- Det är ju nog den delen som är den svåraste. I och med att vi lever i någon slags demokrati så blir den skapande processen svårare för där kommer personliga preferenser och smak och tycke in, och då handlar det om vem som skriker hårdast. Och oftast är det jag.

Enligt Kasper Ramström, gruppens bas, är det ändå inte värt att ta fasta på små meningsskiljaktigheter.

- Det blir inte bättre att du blir och ältar det, utan då går man vidare och nästa vecka har man bytt åsikt eller så ger nån efter. Man har nog lärt sig med åren att skita i det och ta det och gå vidare, säger Kasper.

Efterfrågan på mer substans och innehåll

22 år efter starten ångar FORK-tåget på som aldrig förr. Farten är eventuellt lägre, men artisteriet söker nya vägar varje dag.

- Under årens lopp har man vuxit in i det här. Om man tänker var vi är nu så handlar det mycket om att inte vara för bekväma, att inse att man har kommit långt men att inte ha det som en begränsande faktor för framtiden, säger Kasper.

- Samtidigt är vi ju inte unga, om tio år kan vi väl inte göra det här? Eller kanske vi kan.

- Så sade vi för tio år sen också, flikar Jonte in.

- Vi har ju blivit äldre, och med det kommer det lite mer efterfrågan på substans och innehåll. Vi var lite som Duracell-batterier för tio-femton år sedan. Nu kan vi vara lite lugnare, vi är som urladdade batterier.

Vill skapa vau-upplevelse

Fortfarande älskar medlemmarna i FORK publikens reaktioner. Vare sig det handlar om publik som känner bandet eller helt ny publik finns det en faktor av positiv överraskning närvarande.

- Mest vau-upplevelse uppnår vi då vi är på ett ställe vi inte har varit på förr. Publiken kan ha lite referenspunkter och uppfattning om andra a capella-grupper som Rajaton eller Club for Five, och så kommer vi med vårt glitter och våra högklackade skor och det dundrar och brakar, säger Jonte.

- När publiken reagerar känns det fortfarande stort. Att kväll efter kväll få stående ovationer, det är fint. Värre skulle det kunna vara, konstaterar Kasper.

Text: Simon Karlsson

41 min

FORK - Spela upp på Arenan