Bada bastu i Finland, ta ett dopp i Sverige – landsgränsen går tvärs över fyrön Märket

Höghuset mitt i havet

Vid Märkets fyr kan man bada bastu i Finland och ta ett dopp i Sverige

Telefonen plingar till.

"Avfärden förflyttas åtminstone till lördag eftermiddag."
Meddelandet är från Fyrsällskapet.

Det är fredag. Alla grejer är klara för avfärd, vattentätt packade. Kollar väderleksappen på telefonen: Klart, sydlig vind 1,5 m/s.

Fast vädret ser bra ut här på åländska fastlandet kan allt vara annorlunda ute vid Märket. Men vi är förberedda på att resan till Finlands västligaste fyr kan skjutas upp.

Gränsen mellan länderna går tvärs över klippan - men ingen passkontroll, man kan fritt vandra mellan de båda länderna. Detta är unikt!

Christer Hallings tips till Egenland

Naturen bestämmer, inte vi.

Mats Sjöström

Lördag eftermiddag lämnar vi Eckerö gästhamn. Mats Sjöström styr sin båt i farleden. Snart ser vi bara öppet hav framför oss.

Det blåser knappt alls.

– Ibland får man vänta i flera dagar på att komma ut. Det är naturen som bestämmer, inte vi, säger Mats Sjöström.

Sjöström känner dessa kobbar och skär som sina egna fickor. Och han visste att då vinden legat på från norr i ett par dagar tidigare i veckan, då får man vänta ut dyningarna för att kunna ta i land vid Märket.

Fast just på den här resan har vi sällskap av en person med ännu mer erfarenhet av de här vattnen. Inne i kabinen sitter Karl-Erik "Kee" Eriksson, 78. Han är Märkets sista fyrvaktare.

En gång om året brukar han åka ut till fyren. Bland de aktiva inom Finlands fyrsällskap är han en levande legend.

Liten och randig

Små, runda huvuden sticker upp ur det stilla vattnet. Allt fler ploppar upp som små korkar här och där, plopp! plopp!

Några glider tillbaka ner under vattenytan bara för att dyka fram igen, litet närmare den här gången. Hundratals sälar trivs på den sista klipphällen före Märkets fyrö.

Efter en dryg halvtimmes båtfärd ser vi en fyrkant i fjärran. Det är fyren. Vad liten den är! Ensam mot havet.

Att ta i land vid Märket är ingen självklarhet

– Välkommen till Märket! Ta det försiktigt när ni hoppar i land!

Mari och Keijo Niemi, som är talkoarbetare för Fyrsällskapet, möter oss vid Märkets norra sida.

Den här gången blåser den svaga vinden till vår fördel: Vi behöver inte ta i land från sydsidan och ro gummibåt från bojen utan kan hoppa upp på klipporna på norra sidan.

Det lönar sig inte att bygga någon brygga här. En ordentlig storm och havet skulle sluka den. Och fastän bryggan skulle hålla finns det ingen lä för båtar.

För hundra år sedan fanns en lämplig lagun på sydsidan, där båtar kunde ta i land. Men på grund av landhöjningen ligger den lagunen nu en meter högre upp och går inte att nå med båt.

Kee Eriksson stiger vant i land, som otaliga gånger förut. Märkets sista fyrvaktare försvinner in i fyren innan vi andra ens förstått att vi är framme.

Vi bär våra resväskor samt några backar med mat och vattendunkar för en dryg vecka till den randiga stenbyggnaden. Här finns inget rinnande vatten, all proviant kommer hit vid skiftbytet som sker varje lördag, maj till september.

På Märket måste man alltid vara beredd på att ingen kan komma hit ut med påfyllning.

Kee Eriksson, en levande legend

En gammal teve, två fåtöljer i 1950-talsstil. Fnasiga, mörknade tapeter.

I tiderna var hela fyrens andra våning reserverad för fyrmästarens bruk: de övriga fyrvaktarna fick sova i våningssängar i de mindre rummen.

Mari Niemi och Kee Eriksson inspekterar fyrmästarens gamla kök. Finlands fyrsällskap har ägnat mer än tio år på att rusta upp fyren. Men dessa rum har man sparat i originalskick, som ett litet museum.

Bland de aktiva inom Fyrsällskapet är Eriksson en nästan mytisk figur, och Mari Niemi har länge väntat på att få träffa honom. Hon funderar på vad Eriksson tänker om föreningens arbete med upprustningen.

– När vi lämnade fyren gick det långsamt neråt och sen förföll fyren mer och mer. Det är trevligt att nån försöker göra något. Jag trodde inte att det skulle lyckas, säger Kee Eriksson.
– Du trodde det inte? frågar Mari Niemi.
– Nej.
– Tror du nu då?
– Jo, svarar Eriksson – och båda brister ut i skratt.

Fem veckors väntan och andra fyrberättelser

Senare slår sig Eriksson ner i en fåtölj i fyrens vardagsrum. Den gamle fyrvaktaren betraktar förstagångsbesökarnas bestyr ur ögonvrån. Hur många resor ut till ön det redan blivit för honom, det vet ingen, inte ens han själv.

Vår avresa förflyttades framåt med några timmar, men det är verkligen ingenting. Som längst väntade Kee Eriksson i fem veckor på att bli upplockad för avbyte på ön.

– Ja, då var det nära att behöva äta konserver, flinar han. Vi hade saltströmming som man lägger in om hösten, det åt vi hellre än konserver.

Den gången var det mitt i vintern, i januari eller februari. Det var menföre och sjöbevakningen kunde inte åka ut till Märket för att hämta hem fyrvaktarna. Både ute vid fyren och vid sjöbevakningsstationen satt det personer i ständig beredskap ifall vädret skulle slå om.

Andra gånger var havet så vilt att vågorna slog upp mot fönsterluckorna på fyren.

Fyrvaktaren som skulle ner i maskinrummet fick hålla hårt i en säkerhetslina för att inte sköljas bort. Den andra ändan av linan säkrades av den andre fyrvaktaren, som drog hem sin stormutsatta kollega.

– Ibland sköljdes saker iväg, ibland sådant man gärna hade behållit, ibland sådant man gärna blev av med, konstaterar Eriksson.

Man kan inte rymma från sig själv här. Trivs man inte med sig själv kan man inte vara någonstans alls, men åtminstone inte på ett så här ensamt ställe.

Kee Eriksson

Fyrvaktarfamiljen Eriksson

Kee var tonåring när han kom hit för första gången med sin far Ragnar, som var fyrmästare på Märket 1956-1970. Att arbeta på fyr var alltså ingen främmande tanke, trots att den unge Karl-Erik hade andra planer för sig.

Som 20-åring jobbade Kee på Märket i ett år. Han återvände 1965 då pappa Eriksson värvade sin son till tjänsten som yngre fyrvaktare.

– Min pappa var inte så intresserad av allt pappersarbete, men sådant kunde ju jag så det var tänkt att jag skulle fixa den biten. Men så blev det en hel del annat också.

En hel del, ja.

Förutom att se till att fyren lystes upp som den skulle var det underhåll av maskinrummet, oljebyte av dieselmotorerna efter varje 300 timmars gångtid, reparationer, och så gällde det att laga mat. På vintrarna jagade fyrvaktarna säl, när vattnet var öppet fiskade de.

Fyrvaktarna jobbade i skift i tolv timmar var: då en stod vakt sov den andra. Fast många uppgifter krävde ju två man, så fullt så simpelt var det inte. Ibland var de två, ibland tre ute på fyren.

De gjorde noteringar om vattenstånd och vindstyrka och såg till att allt fungerade på fyren. Pappa Ragnar var en baddare på maskiner.

En gång per år skulle två av fyrens fyra dieselmotorer totalrenoveras. Maskinerna plockades sönder till bara maskindelarna. Då var både far och son Eriksson täckta i svart olja när dagen var slut.

Eftersom fyren redan var automatiserad vid det här skedet behövde ingen sitta och vakta ljuset.

– Jag var här i rättan tid. Förr i tiden var fyrvaktarens jobb annorlunda. Jag har läst om hur det var, att sitta i tornet och vakta petromaxlågan hela natten, och det hade inte passat mig, säger Kee Eriksson.

Fritidssysslorna var inte så många. Friheten att åka i land kom efter två veckor ute på Märket: Då var de två veckorna i land som att leva ett fullständigt annat liv.

Märket är som Broadway

För att ha något att göra började Kee Eriksson syssla med amatörradio.

Radioamatörer världen över kommunicerar med varann med kortvågsradiosändare. En del bara lyssnar, men vill man sända behöver man ett tillstånd. Ett sådant skaffade Kee Eriksson år 1970 och började sända radio från Märket.

Inom amatörradiokretsar finns egna "radioländer", och Märket fick status som radioland och en egen anropssignal, OJOMA. Märket är radioamatörernas Broadway: så fort någon sänder därifrån vänder radioamatörer världen runt sina antenner mot Märket och försöker plocka upp signalen. Lyckas man kan man bocka av det sällsynta radiolandet Märket på sin lista.

Radioamatörer pratar inte om religion eller politik, då blir det strid, säger Kee Eriksson. Inte heller vad man jobbar med. Annat kan man snacka om, allt mellan himmel och jord, som vädret.

– Fast det var annorlunda med mig, då Märket är sitt eget radioland. Så till slut fick jag avslöja vad det är jag gör här, berättar han.

Det måste byggas en fyr just här

Just den här dagen är havet lugnt. Det är sällsynt.

När det stormar sköljer havet över hela skäret. I havets botten ligger flera vrak, som det brittiska ångfartyget Belliver som sjönk 1911 efter att ha åkt på grund vid Märket.

Märket byggdes av nödtvång. Så många skepp hade förlist på den här ensliga kobben mitt i det oberäkneliga Ålands hav, att sjömän krävde att det skulle finnas en fyr just här, mittemellan Åland och Sverige, vid ingången till Bottenviken.

Att bygga fyren var ingen enkel operation. Många såg det som fullständig galenskap.

Den poängen bekräftades då allt byggnadsmaterial åkte i sjön då en storm svepte över ön mitt i byggarbetet i maj 1885. En del av byggarbetarna klarade sig genom att rädda sig upp i en skötbåt som hissats upp i ett sjömärke.

Byggmästaren vägrade arbeta ute på Märket, så den unge arkitekten som ritat fyren, Georg Schreck, ledde byggnadsarbetet själv. Och mot alla odds blev fyren klar att användas före vintern. Där har den stått, på kobbens högsta punkt, i 133 år.

Flera fartyg har åkt på grund här också efter det. Havet känner ingen nåd här. Men hur många som däremot räddats tack vare den randiga fyren kan ju ingen veta.

Där borta ligger Sverige.

Bada bastu i Finland, simma i Sverige

En promenad på kobben gör en förvirrad. Fyrsällskapet har märkt ut gränsen litet här och var: S för Sverige, F för Finland. Men plötsligt är det inte så uppenbart att veta när man är i Finland och när man gått över till Sverige.

Märket är Finlands västligaste punkt och ön delas av Finlands och Sveriges riksgräns. Så har det varit sedan freden i Fredrikshamn 1809 då Finland och Åland blev en del av Ryssland.

Vid en gränsinspektion på 1980-talet insåg man att den finska fyren ligger på svenska sidan av gränsen. Då fick Sverige en motsvarande stor del av finsk mark, och nu ser gränsen ut som ett spegelvänt S eller en rosett.

Därför ligger bastun i Finland, medan den lilla lagunliknande klippskreva som lämpar sig för ett dopp ligger på svenska sidan av gränsen.

Finlands Alcatraz?

Havet är i oändlig rörelse. Och silvertärnorna slutar aldrig väsnas.

Vi går ut till en udde för att få syn på det ställe på havsbotten där en sovjetisk u-båt ligger. Vrakdykare kommer hit regelbundet, men på grund av gravfriden får ingen dyka här.

Det finns de som kallar Märket för Alcatraz, som den kända fängelseön i USA som bara ytterst få lyckats rymma ifrån.

Men Kee Eriksson har aldrig känt behovet att rymma från Märket. Den gamle fyrvaktaren verkar ha en chosefri inställning till det ensliga livet mitt ute i havet.

– Man kan inte rymma från sig själv här. Trivs man inte med sig själv kan man inte vara någonstans alls, men åtminstone inte på ett så här ensamt ställe.

Eriksson drar på munnen, ögonen glittrar till.

Fyrvaktarna rodde i land oberoende av väder. De hade en tung ekstock, och ofta gick vågtopparna högre än kanten på ekan. Men den tog aldrig in vatten då den var så tung och tryckte vågorna utåt, berättar Eriksson.

– Det var spännande, men aldrig skrämmande.

Kee Eriksson stannade på Märket tills fyren automatiserades 1976. Siste man på fyren var Kees pappa Ragnar som lämnade Märket för sista gången i egenskap av fyrmästare i januari 1977.

Mot slutet av tiden på Märket förändrades livet på den lilla ön. Alla fick ha ett eget rum och kunde ha sina egna saker framme. Det fanns utrymme att vara för sig själv om man kände för det.

Man undrar ju hur det känns för honom att komma ut hit. Om han saknar tiden här.

– På sätt och vis… det känns ju, inte som att komma hem, men hemvant att komma hit.

Under de 30 år då fyren bara stod obemannad kom Eriksson hit en gång per år och bevittnade nedgången. Det var en period som hjälpte mot saknaden.

– Jag har alltid trivts här, men jag hade nog inte velat arbeta här då, det hade varit hårt jobb att få fyren i beboeligt skick.

Häckande fåglar.

Upprustningen har gjorts med talkokrafter

Silvertärnorna grälar ute på klippan.

– Visst är det märkligt att de ska envisas med att bygga bo här ute! I maj i fjol var här en så hård storm att alla fågelbon åkte i havet och häckningen gick om intet, berättar Mari Niemi.

Mari och Keijo är talkoarbetare från Österbotten. Maris dröm att få sova en natt i en fyr fick dem att gå med i Fyrsällskapet.

Nu har de diskat klart och hissat upp kärlen med en skottkärra. Det är kul att följa med: Skottkärran är fäst vid en vinsch och med den hissar man disk, vattendunkar eller som nu, målpytsar, upp till fyren eller ner till klippan.

Nästa uppgift på deras arbetslista är nämligen att måla: metallräcken och kompassmålningarna på klippan ska få mer vit färg på sig.

Talkoarbetarna får inventera noggrant och se till att följande veckas frivilliga tar med sig det som behövs i båten.

– Det är inte sådär bara att åka till järnhandeln härifrån! utbrister Mari.

Men innan målararbetet tar vid måste vi laga mat. Mari och Keijo står ute på den lilla uteplatsen intill fyrens ytterdörr och skalar potatis.

Om fyrarna förstörs försvinner ju berättelserna med dem.

Mari Niemi

Det är tack vare talkoarbetarna som Märket rustats upp. År 2007 hyrde Finlands fyrsällskap Märket av finska staten i utbyte mot att den illa medfarna fyren repareras.

– För mig är fyrarna och bevarandet av dem viktigt på grund av deras kulturhistoriska värde, säger Mari. Jag var chockad och till och med arg när jag insåg att staten lämnat fyrarna helt åt sitt öde, och att de kommer att förstöras.

Märket hade fallit sönder totalt ifall inte Fyrsällskapet hade börjat restaurera fyren. Vintrarna är kalla och fuktiga och att värma upp fyren året om vore dyrt. Därför måste underhållsarbetet fortsätta.

– Det är ju en kamp mot tiden på så vis.

Talkoarbete är ett sätt att kunna komma ut till Märket. Medlemmar i Fyrsällskapet kan anmäla sig som frivilliga.

Det finns många sorters arbetsuppgifter att utföra: Elarbete, målararbete, renovering och underhåll av byggnaden. Kan man laga mat eller tänka sig skriva fyrens virtuella dagbok finns det också arbete här.

På kvällen badar vi bastu. I Finland. Och doppar oss i Sverige. I solnedgången lyssnar vi på vinden och vågorna. De bjäbbande tärnorna har tystnat. Ingen säger något.

Ett tankfartyg förflyttar sig långsamt förbi Märket mot horisonten.

Följande morgon berättar Mari Niemi att hon varit ute i ottan.

– Där hoppade jag omkring på klipporna och fotade soluppgången!

Det doftar kardemumma i fyren. Niemi slamrar i fyrköket och svär litet: gasugnen har ett eget själsliv. I den temperamentsfulla ugnen gräddas en ålandspannkaka. Det är första gången den matintresserade Niemi tillreder en sådan i hela sitt liv.

Paret Niemi har redan sovit flera nätter i fyren. De har hunnit ut hit till Märket redan flera gånger. Man kan bli fyrberoende, och det här är orsaken:

– Havet. Vinden. Lugnet. Tystnaden. Att kunna stänga av telefonen och yttervärlden. Historien: det arbete som fyrarna utfört, liksom fyrvaktarna: Räddat tusentals människor. Alla berättelser som fyrarna ruvar på. Om fyrarna förstörs försvinner ju berättelserna med dem.

Mats Sjöströms båt syns redan i horisonten. Han ska föra oss tillbaka till Eckerö. Fastän tiden har stannat här ute på Märket, gick ett dygn alldeles för fort.

Silvertärnorna gör djupdykningar mot oss och vår packning ute på den norra klippan.

Hit måste man komma igen.

Källor:

Intervju med Pekka Väisänen, Finlands fyrsällskap rf.
Jan Andersson: Märket - Havsfyr och gränsland (2015)
Svenska fyrsällskapets infosida Fyrwiki
Finlands Radioamatörförbund: Market Radio kutsuu
Lauri Silvander, IL: Karl-Erik, 78, on Märketin viimeinen majakan­vartija – Suomen läntisin piste oli armoton ja arvaamaton paikka elää

8 min

Märkets fyr, Hammarland - Spela upp på Arenan

Ändring 21.11.2018: Fisktärna utbytt mot silvertärna.