Bokrecension: Med musiken dundrade en ny tid in i den finlandssvenska småstaden – Lars Sund skriver om ungdomlig frihetslängtan i skuggan av jantelag och cellulosafabriken

Lotta Green var inte född under den tid som Lars Sund skildrar i sin nya roman - men låter sig imponeras av en berättelse som funkar, som handlar om vad det är att växa upp, drömma och låta musiken bli centrum för ens tillvaro.

"Jestas", hör jag mig själv säga, när jag har läst ut sista sidan. Att läsa Där musiken började, lära känna bokens romanfigurer och vara på besök i deras tankevärldar, är nämligen en upplevelse som skakar om en.

Jag ska erkänna att jag inte är bekant med Lars Sunds författarskap sedan tidigare, och vet till en början inte vad jag har att vänta.

Där musiken började är den andra delen i en fristående Jakobstadstrilogi.

I centrum står den blivande tonsättaren Alf Holm, hans familj, uppväxt och musikalitet.

Kring Alfs berättelse figurerar också familjen Schalin med döttrarna Hajje, Neppe och Bambi, samt den egendomlige Odin Sikström som dyker upp i både nu- som dåtid.

Det här är ett finlandssvenskt familjedrama av sin egen speciella sort

Berättelsen tar fäste i Jakobstad kring en räfflad betongpelare, då den symboliskt lyfts bort från ett hörn som på 60-80-talen utgjorde en betydelsefull samlingsplats för stadens ungdomar.

Det här knyter ihop romanen med verkliga händelser – Terrazzohörnet fanns på riktigt och en nostalgisk samling kring pelaren ordnades faktiskt år 2015 inför rivningen av Bankgården och Terrazzohörnet, något som också omnämns i romanen.

I slutet av bokens andra del, konstaterar Sund nonchalant att "det är nu musiken börjar, på allvar."

Det gör den, i och med att 70-talet dundrar in med en helt ny tidsanda.

Hittills har Alfs vaknande musikalitet varit mindre konkret, snarare funnits där som ett ouppfyllt löfte.

Nu träffar han Kenna, som delar intresset för musik vid sidan av topplistorna.

Tillsammans utforskar Kenna och Alf musikaliska landskap, upptäcker progressiv rock och jazz, pratar om musik intill morgonnatten.

Alf köper också, till sin mor Ulla-Majs stora förtret, en begagnad tenorsaxofon.

Ulla-Majs förnekande av sonens musikintresse är återkommande och alltid lika eggande välbeskrivet – hon vägrar lyssna på de musiklärare som hävdar att sonen är särskilt begåvad.

Hon skjuter undan det hon inte vill veta, eftersom hon redan har sonens framtid klart förutbestämd i sitt eget huvud.

Slitningen mellan generationer är en ständigt återkommande sak. Sunds Jakobstad är enkelt att känna igen sig i.

Smittsam långsamhet

Sunds skrivande är speciellt på många sätt.

Han låter texten styra, avbryter sig ibland, resonerar, till en början trevar sig fram till det som blir den drivande kraften i handlingen.

Detta självreflekterande skrivande gör att jag som läsare känner mig delaktig vid det kaffebord som utgör skrivandet, som om man fick dela en stund med Sund där han sitter med sina osorterade papperslappar som så småningom ordnas och slutligen tar formen av en berättelse.

Tanken på en roman som rör sig mellan flera olika tidsperioder samtidigt som den skrivs ner av en berättare i nutid – en berättare som dessutom emellanåt glider in på att reflektera över sitt eget liv, samt går på skrivhandledningsträffar med sin arbiskursledare – tja, det låter ju inte helt smidigt.

Otroligt nog, så behärskar Sund förmågan att röra sig på flera plan alldeles galant, och det är bara under de allra första sidorna som jag är aningen tveksam till hur väl boken ska arta sig.

Det tar inte länge förrän jag är fullständigt fängslad och fascinerad av romanfigurernas tankar och liv.

Pappersfabriken finns ständigt där

Sund är en mästare i stämningar. Skrivandet är ofta filmiskt, det är sättet att beskriva och föra läsaren till de platser som bokens karaktärer befinner sig på.

Ständigt närvarande finns "cellulosan", pappersfabriken – ibland stinkande, ibland endast som en vag aning i luften, ibland konkret avbildad som en kuliss med sina vita rökpelare.

Småstadsmentaliteten genomsyrar tillvaron.

Jantelagen, tvånget att passa in i den förutbestämda formen, grupptillhörigheten och fasan inför att vara annorlunda finns ständigt närvarande som en tigande vålnad.

Så klart finns upprorsmakarna där, de motsträviga barnen, de självförnekande föräldrarna.

Kort sagt, det här är en bok som trots sina många lager, lyckas överraska och hålla en trollbunden från början till slut.

Funkar på 80-talisten

Som den 80-talist jag själv råkar vara, känns boken även extra angelägen då jag läser om 60-70-talen.

Jag finner mig reflektera över min egen tid, generation och uppväxt, speciellt när Sund stannar upp berättelsen för att "föreläsa" om den nya tonåringen som dök upp på 70-talet.

Med det årtiondet kom också en helt ny industri som var redo att tillgodose den nya tonåringens behov.

Jag kan ana den hoppfullhet som låg i tiden, känner den pulserande framtidslust som knöts ihop med mängden av nyheter som mitt i allt fanns att tillgå:

farmarbyxor, Beatlesmössor, LP-skivor, transistorradioapparater, mopeder, filtercigaretter av märkena Colt och Marlboro, mellanöl

Mot detta väger jag nutiden och den uppgivenhet som jag allt oftare tycker mig ana, funderar var dagens eggande framtidstro finns, om vår tids ungdomar bland alla nylanserade appar också hittar någonting sprudlande?

Jag hoppas och tror det.

Lotta Green är frilansskribent