Teaterrecension: Människovärde och tolerans i fokus i Teater Taimines turnépjäs Skolans Kung

När skolans tuffa kille tvingas förhålla sig till ett par ”nördar” håller han på att gå upp i limningarna. Men också de mindre populära eleverna har mycket att ge. Det visar Teater Taimines nya pjäs Skolans kung.

Det är fullt ös från början i Teater Taimines nyskrivna pjäs Skolans kung. Det är ljuseffekter och musik när den coola killen Cheese äntrar scenen iklädd keps och med breakdance-steg. Selfie-kameran är hans självklara följeslagare.

Men vem ska han, som utropat sig till skolans kung, ta sina selfies med?

De som finns tillhands står inte högt i kurs i Cheeses värld. Här finns Pernilla som tycker om att läsa och som går med näsan i en bok. Och här finns Måsse som dansar balett i tajta, randiga trikåer.

Cheese ser ner på dem. Retas med dem. De duger inte som vänner åt honom. Han säger fula saker om dem och åt dem. Det måste till rena rama trollkonsterna för att få ändring på det.

Sagans fe jobbar hårt med Cheese

Oskar Silén gör rollen som Cheese, medan CG Wentzel gör alla andra roller.

Det blir att växla mellan fyra olika roller för Wentzel: Pernilla med hårspännen och flätor, Måsse som vill vara som Cheese, skolans rektor och så en Toleransfe.

Toleransfen har ett digert arbete med Cheese för att få honom att sluta retas och bli en medmänniska också för Pernilla och Måsse.

I Mikael Strömbergs dynamiska regi är fen förresten inget skirt kvinnligt sagoväsen, utan allt annat. Men hur det är löst får bli en överraskning för dem som ska se pjäsen.

Rollbyten i snabb takt

En stor skärm står mitt på scenen, som en tilldragande färgklick. Gul-orange graffiti upptill och en grå mur målad nertill. I mitten av skärmen ett tyg som fungerar som in- och utgång.

Bakom skärmen sker rollbytena. Peruker, mössor och attribut åker av och på där bakom, så att teatermagin aldrig bryts framför skärmen.

I Monica Vikström-Jokelas nyskrivna pjäs finns fem roller sammanlagt. Det är precis lagom för en berättelse som ska ta en lektion att framföra.

Även om Vikström-Jokela inte skrivit särskilt mycket för teaterscenen, så märks det att hon är van att skriva tv-drama och böcker för barn. Berättelsen stampar aldrig på stället utan flyter på.

En del av energin kommer från rollbytena och det faktum att Wentzel med jämna mellanrum dyker upp som någon annan.

Hjärtevarma skådespelare

Berättelsen håller och har både roliga och underfundiga inslag. Den är sympatisk.

Kanske rentav aningen för sympatisk, för när Cheese vändpunkt kommer vill publiken inte riktigt släppa greppet om att han är bäst. Men Silén övertygar och gör en slagen hjälte lika trovärdigt som han gjorde den coola killen.

Över huvud taget spelar Silén och Wentzel just så varmt och enkelt och rättframt att de får publiken med sig på ett kraftfullt sätt.

Det sympatiska i pjäsen handlar också om att Pernilla inte själv upplever sig som riktigt fel eller töntig. Hon är inget offer för mobbning på det sättet. Måsse försöker däremot febrilt efterlikna Cheese, men också Måsse får sin stund i solen.

Pjäsen är tänkt för barn i årskurs 1–6. Det är möjligt att sjätteklassarna börjar vara lite väl gamla för pjäsen, å andra sidan hejade också de stora killarna vilt på Cheese under generalrepetitionen i Nordsjö lågstadieskola.

Gensvaret från publiken varierar antagligen från skola till skola, men i alla fall flödade energin starkt mellan scen och salong i Nordsjö.

Människor har lika värde

Värdediskussioner är viktiga och det skulle utan tvekan behövas en global Toleransfe. Men i väntan på en sådan får man hoppas att så många elever som möjligt får tillfälle att se Skolans kung och ta del av det pedagogiska material kring människovärde och tolerans som hör till uppsättningen.

Maria Lindh-Hindsberg