Bokrecension: Jörn och Rafael Donners brevskrivande berör – när de inte står i vägen för sig själva

Mer manifestation än kommunikation när far och son Donner skriver till varandra i brevboken Innan du försvinner. Bokens paketering riskerar stå i vägen för dess innehåll.

Innan du försvinner (Förlaget 2018) är en brevväxling mellan Jörn Donner (f.1933), känd som bland annat författare, regissör, politiker och samhällsdebattör, och dennes yngste son Rafael Donner (f.1990), verksam som filmskapare, författare och chefredaktör för Studentbladet.

Det har knappt hunnit gå ett halvår sedan Donnrarna senast gav ut varsin bok (Rafael Donners debutessäsamling Människan är ett känsligt djur och Jörn Donners roman Blod är tjockare än vatten), och det väcker onekligen frågor om varför förlaget väljer att ge ut den här boken redan nu.

Orsaken, utöver den självklara att namnet Donner säljer, anges av bokens titel – det går inte att veta hur länge Jörn Donner kommer finnas kvar som skrivande människa i världen.

Dialog i obalans

Den litterära brevväxlingen är en genre med anor, till sitt uttryck ofta en hybrid mellan dagbok, essä och kommunikationsmedel. Den är samtidigt offentlig och privat, vilket passar Jörn och Rafael Donner som hand i handske, eftersom de i sitt skrivande arbetar med den dubbelheten.

I det här fallet ser breven ut så att Rafael Donner ställer frågor till sin pappa, om teman som han själv funderar på och lägger ut texten om. Det handlar om liv och uppväxt, om manlighet och maskulinitetsnormer, om #metoo, om att åldras och om att dö.

Jörn Donner associerar sedan hejvilt kring dessa frågor genom att berätta anekdoter och komma med påståenden som bemöter dem, men ställer sällan frågor tillbaka.

På det här viset uttrycker boken som sådan den maktobalans som Rafael Donner själv påtalar i sina brev – hur han alltid positioneras och positionerar sig gentemot sin pappa.

Rent litterärt ligger det ändå brevskrivningen i fatet, eftersom det aldrig uppstår verklig dialog.

Trots att båda Donners skriver på ett sätt som antyder självrannsakan handlar det oftare om självframställning på ett sätt som manifesterar snarare än öppnar upp.

Positioner och manifestationer

Rafael Donner lägger ner stort utrymme på att positionera sig själv och sina privilegier som man, vit, heterosexuell och ekonomiskt trygg, men på ett sätt som framstår mer som ett offentligt biktande än som verklig systemkritik.

Det leder till att det finns rätt lite utrymme kvar för att verkligen få något sagt – och det som sägs är till förvånande stor del kopierat in nästan ordagrant från debutboken, utan att tematiken desto mer fördjupas.

Det är synd, för många av de frågor han tar upp är viktiga, till exempel toxisk maskulinitet och utmattning, men texterna handlar inte så mycket om de teman de tar upp, utan mer om att vara personen som vill ta upp dessa teman – trots att Rafael Donner explicit säger sig vara ointresserad av att stå i centrum som person.

Jörn Donner, å andra sidan, manifesterar sig på nästan motsatt sätt, genom att helt enkelt bara säga saker – utan att ägna någon tanke åt vad det betyder att just han säger just det här just nu.

Det leder till en ojämn ström av anekdoter och uttalanden som är omväxlande klarsynta och plumpa, och även här förekommer lite onödigt många upprepningar. Det som är befriande med att läsa den äldre Donner – troligen något av nyckeln till hans popularitet – är att han är så uppenbart ointresserad av att huruvida jag som läsare håller med honom eller inte att texten saknar ängslighet och lämnar utrymme att andas.

Baksidan med detta är att texten innehåller en hel del uttalanden om andra människor (inte sällan kvinnor) som är så omänskliggörande att det blir svårt att orka ta resten av texten på allvar.

Bäst i det konkreta

Bäst är boken när Jörn och Rafael Donner håller sig till det konkreta. Då präglas boken av en intimitet som berör.

Det sker till exempel när sorgen över att ha en åldrande far uttrycks genom faktumet att vedhuggningen på stugan har upphört. Eller när en kärleksbetygelse till en orolig son uttrycks genom frasen “Du kan gärna resa, jag finns nog, någonstans.” Eller när Rafael Donner initierar en dialog kring Jörn Donners agerande runt halvsystern Susannas död, och skriver om sina egna tillkortakommanden samtidigt som han inte heller köper pappans beteende rakt av.

Helt enkelt när det uppstår glimtar av rannsakan som inte samtidigt blir moralistiska eller självrättfärdiga – det sistnämnda är nämligen ett dike som bägge ständigt löper risk att klafsa i, om än på motsatta sätt – den yngre genom att vara för intresserad av sina egna brister och den äldre genom att knappt se dem alls.

Jörn och Rafael Donners generationsskillnad utgör i sig en intressant premiss för skrivandet, och som dokument över hur olika tider formar och möjliggör olika sätt att tänka och uttrycka sig fungerar boken bra.

Dokumentär i textform

Frågan är om det inte är det produktivaste sättet är att läsa Innan du försvinner som en dokumentär, snarare än en brevbok i egentlig mening.

I Rafael Donners första brev skriver han om hur boken fick sin början av att han ville göra en dokumentär om sin pappa, men tvingades inse att det inte ville låta sig göras eftersom den Jörn Donner han skulle vilja fånga på film inte längre finns, trots att han ännu lever:

“Delar av dig har slocknat och din kärna kan inte fångas med kameror och mikrofoner, för den består av det skrivna ordet, av bläck.”

Rafael Donner, Innan du försvinner

Läser man boken genom detta filter, som en dokumentärfilm i textformat, blir det tydligare varför dynamiken i texten ser ut som den gör.

Mina invändningar mot envägskommunikationen hade blivit mindre relevanta om boken uttryckligen presenterats som ett verk där Jörn Donner utforskas ur Rafael Donners perspektiv, där den sistnämndas brev i första hand bör läsas som regianvisningar.

En sådan läsning skär sig emellertid mot hur boken presenteras nu, som en brevväxling på lika villkor. Det syns bland annat på att omslaget (signerat Ulla Donner) utgörs av ett porträtt där Jörn och Rafael Donners ansikten monterats ihop.

Bokens marknadsföringsstrategi är förståelig, men i sin opportunism riskerar den lägga krokben för innehållets egentliga förtjänster.