Tiinas son David åkte från Joensuu till kriget i Syrien - “Han ringde och sa att han skulle avrättas”
Tiinas son David åkte till Syrien för att delta i motståndet mot Bashar al-Assads regim. Idag har han fru och barn i Syrien. I Finland misstänks han för terroristbrott.
Vi träffar Tiina en förmiddag i början av september i Joensuu. Hon är ledig från jobbet och efter intervjun tänker hon gå till svampskogen. Där hinner hon tänka och samla krafter. Det är tungt för henne att tala om David och misstankarna mot honom.
- Nästan ingen har vetat om det här, ingen av grannarna. Min familj visste, men jag måste fundera noggrant för vilka av mina släktingar och vänner jag kunde berätta. Väldigt få känner till hela historien. Det var lättare att låta bli att berätta, men sen fanns det människor som man måste berätta för.
Plötsligt var sonen misstänkt för terrorism
I oktober 2014 fyllde David 24 år. Samma dag häktades han i sin frånvaro. Centralkriminalpolisen i Finland misstänkte honom för mord i terroristiskt syfte och för att ha utbildat terrorister.
David befann sig i Turkiet. Han var nygift och hans hustru var höggravid. Han hade tänkt återvända med henne till Finland, men av rädsla för vad som skulle hända henne om han blev gripen, återvände de till Syrien.
- Jag trodde inte att det var sant, i början visste jag inte vad jag skulle tänka, säger Tiina.
Plötsligt var hennes son misstänkt för terrorism. Tiina var utom sig av oro. Ovissheten var det värsta.
I tidningarna kunde hon läsa om sin son och tre andra finländare som hade häktats.
Inbördeskriget i Syrien var inte så svartvitt som de trott
Tiina kände till sonens planer
För Tiina kom det inte som en överraskning att David åkte till Syrien. Han hade allt oftare talat om det fruktansvärda lidande som syrierna utsattes för av Bashar al-Assads regim.
Ett år innan han åkte började han tillbringa allt mer tid med Ari. Ari var en bekant från Helsingfors muslimska sällskap och de besökte samma moské i Kasberget i Helsingfors.
David och Ari hade mycket gemensamt, de var bägge muslimer och bägge hade en finsk mamma och en utländsk pappa.
Davids pappa var från USA och Aris från Nordafrika.
De gillade att vandra i naturen och gjorde flera utflykter till bland annat Noux. De reste också till Georgien tillsammans. På vägen hem från Georgien beslöt de sig för att åka till Syrien för att hälsa på deras gemensamma vän Ahmad, som ibland hade följt med på utflykterna till Noux. Det blev Davids första besök i Syrien.
Ahmad mötte dem vid gränsen mellan Syrien och Turkiet. Han visade David och Ari runt i trakten. De insåg att kriget inte var så svartvitt som de hade trott. Det fanns flera olika grupperingar som stred mot Bashar al-Assad.
Ahmad hade gått med i en av dem. Katibat al-Muhajireen hette gruppen. Den var ganska ny och medlemmarna kom till största delen från Kaukasien och Europa. Senare skulle gruppen klassas som en terrororganisation och sedan splittras. En del av gruppen skulle gå med i IS.
Om morgnarna önskar de varandra god morgon och om kvällarna säger de god natt
Mamma och son håller kontakt dagligen
Hemma i Joensuu kollar Tiina sin Whatsapp med jämna mellanrum. Hon kan se när David senast har varit aktiv och det ger henne tröst. Hon är orolig för honom.
Det är farligt att leva i Syrien. Byn Atmeh där David och hans familj bor ligger i provinsen Idlib som är det sista rebellfästet. Bashar al-Assad befaras förbereda en blodig slutstrid i Davids hemtrakter.
David och Tiina håller kontakt dagligen. Om morgnarna önskar de varandra god morgon och om kvällarna säger de god natt.
Däremellan ringer de videosamtal.
- Hej mitt barn, säger Tiina när David dyker upp på skärmen. David berättar att han just har fyllt vattentankarna på taket. Det är brist på vatten och elektricitet i byn där han bor.
En liten pojke kryper upp i hans famn och ler brett. Det är Tiinas barnbarn som snart ska fylla fyra år. Tiina ber pojken säga hej åt henne på finska. Pojken skrattar.
David berättar att han snart ska gå och simma med pojken. De planerar att ta ett gammalt bildäck som simring och Tiina säger att det funkar bra. Så gjorde man också i Finland förr i tiden.
I bakgrunden sätter sig Davids hustru. David träffade henne fem månader efter att han reste till Syrien. Hustrun kommer från fattiga förhållanden från en by utanför Aleppo.
David träffade först hennes pappa och de kom överens om att han kunde bekanta sig med dottern. Hustrun vet inte exakt hur gammal hon är, det finns inga dokument med hennes födelsetid. Enligt David var hon sannolikt 15 eller 16 då de gifte sig.
- Det är helt normalt här. Kvinnorna eller flickorna gifter sig ganska unga. Många av mina vänner har gift sig med 14-åringar. Det är nog lite väl ungt men kulturen, sederna och normerna är väldigt annorlunda här.
Hustrun vet inte exakt hur gammal hon är, det finns inga dokument med hennes födelsetid. Enligt David var hon sannolikt 15 eller 16 då de gifte sig
David ville leva i ett muslimskt land
När David och Ari återvände hem till Finland efter den första resan till Syrien bestämde de sig för att åka tillbaka till Syrien. David ville bo i ett muslimskt land, i ett land där ingen tittar snett på en som är muslim. Och så ville han hjälpa det syriska folket.
David började allt oftare tala om lidandet i Syrien när han besökte sin mamma.
- När han sett hur mycket folket led i Syrien började han fundera på om det fanns något han kunde göra för att hjälpa, säger Tiina
Tillsammans med Ari och några andra finländare, som gick i samma moské, började de förbereda en ny resa till Syrien.
Enligt polisens förundersökning finansierade de sin resa genom ekonomisk brottslighet. David och de andra grundade flera bolag och begick bedrägerier.
De köpte terrängbilar, kamouflagedräkter, nattkikare och annan utrustning. Var och en hade på sitt ansvar att fixa fram pengar. En del av utrustningen köpte de på avbetalning och tänkte att de kanske aldrig återvänder hem igen. De var väl medvetna om att det är farligt i Syrien och att de kan dö där.
- David berättade inte så detaljerat om sina planer, han visste att jag som mamma skulle bli orolig. Jag kände inte till vad de hade skaffat men galet skulle det ju ha varit att åka utan utrustning. Det är väl naturligt att man funderar på hur man kan försvara sig själv. Om jag skulle åka skulle jag i alla fall ta med mig en skottsäker väst.
Även om jag har fött och uppfostrat honom så är han en självständig människa som fattar egna beslut i frågor som berör hans liv
Tiina
Mamman litade på att sonen fattar rätt beslut
Tiina litade på att allt går bra, att David fattar rätt beslut.
- Även om jag har fött och uppfostrat honom så är han en självständig människa som fattar egna beslut i frågor som berör hans liv. Jag ansåg mig inte berättigad att kritisera eller förhindra honom från att åka om det var viktigt för honom. Det var så jag tänkte om saken, säger Tiina.
Så en dag i slutet av maj 2013 packade David bilen och åkte iväg. Ari och de andra skulle komma några dagar senare.
När David kom fram bodde han med Ahmad och andra medlemmar från Katibat al-Muhajireen. Att delta i striderna var inte uteslutet för honom.
- När man åker till ett land där kaos råder och där det inte finns en fungerande regering måste man vara öppen för allt. Jag var medveten om att vad som helst kan hända och att jag kan hamna i hurudana situationer som helst.
Men bara några dagar efter att David anlänt dog Ahmad i striderna. David tog avstånd från gruppen. Han säger sig ha haft andra tankar om hur man kunde utöva jihad.
- Alla utlänningar här har kommit hit för att hjälpa. En del har kommit för att strida. En del som läkare, andra som humanitära hjälparbetare.
Min granne säger att hans jihad är att han tar hand om sin familj när landet är i krig
David
- Här talar lokalbefolkningen om jihad, men vad är jihad? Min granne säger att hans jihad är att han tar hand om sin familj när landet är i krig. För mig betyder jihad att jag hjälper andra muslimer. Det är min Jihad.
David berättar att han livnär sig och sin familj på att undervisa hjälparbetare och privatpersoner i engelska.
Dessutom är han projektledare för Northern Relief, en hjälporganisation som Ari och han grundade efter att de hade varit i Syrien första gången.
Enligt polisens förundersökning var organisationen en täckmantel och de verkliga avsikterna var att delta i terroristisk verksamhet. Det förnekar David. Han säger att organisationen hade svårt att komma igång i början men att det nu finns flera syriska familjer ute i byarna som får hjälp och att brödutdelningen har kommit igång igen.
Syrien blev en besvikelse
Livet i Syrien blev ändå inte som David hade tänkt sig. Lögner och bedrägerier är vardag. Människorna är inte alls lika ärliga som i Finland, tycker David.
- Jag hade fel bild av Syrien på många sätt. Men det är klart att man kan utöva islam här utan att bli kritiserad eller att någon ser snett på en.
David har varit muslim ända sedan han var tio år gammal. Hans pappa som är afroamerikan från New York hade konverterat redan tidigare. Islam blev tidigt en naturlig del av både Davids och hans systers liv, säger mamma Tiina.
- Min mamma går i kyrkan och mina barn i moskén. Själv går jag ingenstans. Min dotter och hennes döttrar bär huvudduk, det är okej för mig. Varför skulle de inte få göra det om det är en del av deras identitet?
Då kunde de till och med hota oss till livet.
Livet i Joensuu var inte alltid lätt då barnen var små. Det fanns inte andra mörkhyade barn i deras skola eller i Joensuu, säger Tiina. Barnen stack ut och på 90-talet fanns det många rasistiska skinnskallar i trakten.
- Om jag rörde mig på stan och en av dem kom emot så sade han ingenting. Men om de vara flera vågade de hota mig och mina två barn. Då kunde de till och med hota oss till livet. Det var sorgligt.
- Det är klart att det formade hans identitet. Vart än han gick måste han bevisa att han är likadan som alla andra. Om det är hundra människor och du är den enda mörkhyade så sticker du ut.
Tiina tror ändå inte att det var orsaken till att han åkte iväg härifrån.
- David är en väldigt social person. Han hade också goda vänner bland purfinnar. Jag tror inte han upplevde den typen av diskriminering som skulle ha fått honom att vilja lämna landet.
De flesta har vapen hemma. De säljs öppet i Atmeh
David
I Davids hemtrakter fruktar folket blodbad
I Idlib där David och hans familj bor går man nu som på nålar. När som helst väntas Assad-regimen gå till attack för att ta tillbaka de sista områdena som kontrolleras av rebellerna.
I provinsen finns tre miljoner civila som inte har någonstans att ta vägen efter att Turkiet har stängt gränsen. Där har också krigare från olika rebellgrupper, bland annat från IS, samlats. De har hamnat här efter att de har körts ut från andra områden som kontrollerats av rebellerna, som bland annat Aleppo och Raqqa.
Rebellgruppernas ledare försöker värva mer folk inför al-Assads väntade offensiv.
- Många civila säger att om de inte har något annat val så är de beredda att ta till vapen. De är redo att försvara sig själv och sin familj, om de så är civila eller inte. Hittills har jag inte sett att någon skulle ha tagit till vapen, säger David
Hittills har David inte använt sig av sitt vapen, säger han.
De flesta har vapen hemma, berättar David. De säljs öppet i Atmeh. En pistol kostar i affären bara tjugo dollar och en rysk Kalashnikov kostar 50-200 dollar beroende på modellen. Också David har en pistol hemma.
- Den är för självförsvar, det är helt normalt här. Själv bär jag aldrig vapen på mig även om jag har blivit rekommenderad att göra det. Men hemma måste man ha något som man kan försvara sig med, om någonting hemskt händer. Här finns ingen auktoritet, polis eller annan, som man kan vända sig till.
Hittills har David inte använt sig av sitt vapen, säger han. Inte ens då han blev tillfångatagen bara ett halvt år efter att han hade flyttat till Syrien.
David blev nästan avrättad
Den dagen för fyra år sedan i januari var kanske den värsta i Tiinas liv. Det var söndag och telefonen ringde klockan 9:35.
Det var David som ringde. Han sade att han hade blivit tillfångatagen och snart skulle avrättas.
Samtalet blev kort. David måste gå. Han hann bara berätta att han satt i en bil och att han snart skulle tvingas gå längs med gatan och att hans bödlar skulle skjuta honom i ryggen.
David sa att han blivit tillfångatagen och snart skulle bli avrättad
- Hans två yngsta bröder och min man stod bredvid mig och lyssnade på samtalet. Vi kunde inte annat än be för honom och hoppas det skulle gå snabbt om de tänkte avrätta honom. Det värsta skulle ha varit om de torterat honom.
Tiina och hennes familj fick krishjälp dagarna efter Davids samtal. De visste inte hur det hade gått för honom.
En vecka senare fick de ett samtal. Det var David. Han var vid liv.
När samtalet kom hölls David fortfarande fången. Tiina samlade ihop en lösensumma, och Davids svåger reste iväg med pengarna till den syriska gränsen. När han kom fram hade David redan släppts fri.
Saker och ting går som det är tänkt att de ska gå. Mitt underbara barnbarn skulle inte ha fötts om David inte hade åkt till Syrien
Tiina
Kaffekalas efter friande domar
I jämförelse med 2014 har 2018 varit betydligt bättre. I januari bullade Tiina upp med tårta och ordnade en liten fest hemma i familjens kök i Joensuu.
Efter en tre år lång rättsprocess hade domen fallit. Davids vänner friades i tingsrätten. Det fanns inte bevis för att de skulle ha begått några terroristbrott. För de ekonomiska brott männen begått fick de fällande domar.
David är inte heller längre häktad i sin frånvaro. Han är ändå fortfarande misstänkt för såväl terroristbrott som ekonomiska brott. Polisen har inte kunnat förhöra honom eftersom han inte har varit i Finland sedan utredningen började.
Trots det är Tiina lättad på de andras vägnar.
- Det var det enda rätta beslutet. Det är inte lätt att återgå till ett normalt liv efter allt det som de har varit med om.
Efteråt har Tiina undrat om hon kunde ha gjort något annorlunda. Något som skulle ha fått David att nöja sig med livet här hemma?
- Det känns lättare om man tänker att allt har en mening. Att saker och ting går som det är tänkt att de ska gå. Mitt underbara barnbarn skulle inte ha fötts om David inte hade åkt till Syrien.
Det har varit tungt för Tiina att prata om något som hon så länge hållit tyst om. Hon hoppas att det hon har berättat kan hjälpa andra att förstå att det inte är så svart vitt. Det finns de som åker till Syrien med goda avsikter, säger hon.
Efter intervjun går hon till svampskogen. Hon plockar åtta liter svart trumpetsvamp, meddelar hon i efterhand och undrar om hon berättade hur mycket hon saknar sin son och sitt barnbarn.
- Vissa dagar är värre, då bara gråter jag men andra dagar går bättre och det kan gå stunder att jag inte tänker på dem.
Artikeln är producerad av Spotlight och MOT. Den ingår som en del i ett samarbete med Docventures. Här kan du läsa artikeln på finska.
Reporter: Jessica Stolzmann, visuell utformning: Riikka Kurki, videoeditering: Martin Huldin, fotografer: Harri Säynevirta, Ari Tauslahti och David, producent: Hasse Sundquist