Där musiken började - tondöva Lars Sund återvänder till ungdomens Österbotten

Lars Sunds hittills största litterära bedrift, Siklaxtrilogin, håller på att få en ny, lika brett upplagd men kanske mera urbaniserad romantrilogi vid sin sida, Jakobstadstrilogin. Del två, Där musiken började, tar vid där Tre systrar och en berättare (2014) slutar.

Delarna kan läsas separat eftersom avgörande fakta upprepas i den nya delen. Men en bredare bild av de tre ”systrarna” får man givetvis om man tar del av deras ungdomstid i del ett.

- På många sätt står jag rätt långt från Alf. Det finns ju ett drag av blyghet och tillbakadragenhet hos honom, som jag nog har svårt att hitta hos mig själv, säger Lars Sund.

Han talar om sin samtida, romanfiguren Alf Holm, son till Ulla-Maj och Elis Holm i Där musiken började. Ulla-Maj är en av de tre ”systrarna” Ulla-Maj, Maggi och Iris, som redan i trilogins första del, Tre systrar och en berättare, lärde känna varandra i samband med en amatöruppsättning av Tjechovs berömda pjäs.

Meningen var att de då 1948 skulle spela titelrollerna Olga, Masja och Irina, men en dramatisk händelse satte stopp för det. Kanske är det bland annat denna händelse som sammanbinder de tre och får dem att mötas genom åren.

Drömmen om att kunna musicera i ett band

I del två har Lars Sund kommit till 1960-och -70-talen samt aningen nutid. Om teatern spelade en central roll i Tre systrar och en berättare, gör musiken det nu i Där musiken började.

Jakobstad är åter skådeplatsen för det stora persongalleriet. Staden kallas nordens Liverpool, för i så gott som varje garage och källarhål spelas det rockmusik.

De som inte spelar själva, drömmer om att kunna spela. Det gör bland andra berättaren i boken och det gjorde också Lars Sund när det begav sig. Nu säger han småskrattande:

- Jag har ju faktiskt blivit mordhotad när jag försökte sjunga... På en Svenska dagen fest när jag satte igång och skrålade modersmålets sång blev jag ganska bestämt tillsagd att jag skulle hålla käft. Jag kan inte hålla ton.

Men den som skulle kunna vara med och musicera i Där musiken började är Alf. Han har rentav absolut gehör och förmågan att bli ett med musiken.

Det kommer fram i samband med hans pianolektioner, där bland annat Erik Saties stycken får vingar under hans fingrar. Som lite äldre börjar också rockare som Frank Zappa och minimalister som Philip Glass höra till hans husgudar.

Samtidigt svarar Alf alltid nekande när han får frågan om han inte skulle vilja vara med i ett rockband. Blygheten, tillbakadragenheten ger sig tillkänna.

Såret som uppstår då vi inte ser vårt barns jag

Men kanske blygheten inte uppstått ur ingenting… Alfs föräldrar, i synnerhet hans mor Ulla-Maj, lyssnar nämligen inte på honom och hämmar honom genom att inte låta honom vara den han är.

Det gör hon i all välmening, för hon kan inte tänka sig att musiken skulle kunna vara något annat än en hobby för honom. Hon drömmer om en lärarbana för sin son.

- Och det allra värsta är att det ju inte finns någon illvilja bakom, utan det är liksom omtanken om Alf. Men det blir så fel, säger Lars Sund med eftertryck.

Ulla-Maj själv har gjort en klassresa. Från att ha vuxit upp som dottern till en kokerska tar hon sig ända upp i riksdagen bara för att finna att de manliga riksdagsledamöterna inte riktigt tar henne på allvar, en tematik som Sund är förtrogen med i och med att hans egen mor var politiskt aktiv.

Men mellan Ulla-Maj och Alf uppstår en spricka… en spricka som kanske inte hade behövt uppstå om de hade kommunicerat kring detta i dag… Också om det fortfarande tyvärr säkert händer att folk resonerar som Ulla-Maj och då inte ser sitt barn.

Bipolaritet en skam för släkten

Ett annat tankesätt som förhoppningsvis börjar höra till det förgångna är Maggis reaktion på dottern Hajjes bipolaritet. I likhet med Alfs specialbegåvning, är Hajjes mentala olikhet någonting som hennes mor inte vill veta av. Om läget i dag säger Sund:

- Man talar ju om det mycket mera öppet än man tidigare kunde göra. Även om jag undrar ibland om inte någon slags urgammal, atavistisk rädsla för sinnessjukdomen finns kvar.

I Maggis generation är det många som känner skam över mentala problem i familjen. Så också Maggi, som själv dessutom största delen av sitt gifta liv håller uppe en sorts skenäktenskap, ett societetsliv där hon exempelvis under Segelsällskapets trettondagsbal låtsaslycklig skrider fram i glansig aftonklänning vid sin otrogne mans sida.

Den tredje ”systern” Iris är barnlös. Hon möter sin stora kärlek i Simone, en kärlek som ännu under dessa årtionden ”måste” gömmas undan.

Ulla-Maj, Maggi och Iris lever alltså alla på olika sätt fångna i en bild av hur livet bör levas. Och också på ett större plan, rent språkligt är invånarna i staden tudelade - Sund skriver om en osynlig Berlinmur byggd av okunnighet, fördomar och misstänksamhet, durabla material de också, inflikar romanens berättare.

Till Lars Sunds projekt som författare hör att gestalta inre skeenden som dessa. Så här säger han om sitt val av genre:

- Romanen kan kanske bättre än konventionell historieskrivning fånga mentalitets- och attitydhistoria. Hur tänkte vi och hur fungerade vi, hur samspelade vi med tiden?

Den så kallade fria sexualiteten

Ytterligare ett tidsfenomen är -60-talets sexuella revolution som i Där musiken började når också bland andra Alf under 70-talet. För att vara sin mor till lags åker han iväg för språkstudier i Åbo, men av dem blir det inte så mycket medan han däremot blir utslängd av någon tjej han alkoholpåverkad sårat.

Lars Sund säger att han kunde fylla en hel bok med minnesvärda fester från sin egen studietid i Åbo. Jag frågar om han har blivit utslängd så som Alf.

- Inte riktigt lika tydligt som Alf, men visst, konstaterar Sund. Det var nog ett och annat.

Han säger att det då nästan var påbjudet att ha mycket sexuella kontakter och ja, vi var nog ganska olyckliga också, fortsätter han. Den så kallade fria sexualiteten var inte särskilt jämställd, Sund har en känsla av att den i huvudsak skedde på killarnas villkor.

Att det var väldigt långt kvar till rättvisa relationer det visar inte minst #metoo debatten också, med inläggen som Astra Nova samlade in, påpekar Sund. När han läste en del av dem, blev han skrämd och började fundera:

- Vad gjorde jag själv? Har jag tvingat på min vilja? Det tror jag vi alla får fråga oss!

Bort från den instängda uppväxtmiljön

Lars Sund, född 1953, längtade som ung i likhet med flera av sina fiktiva gestalter kraftigt ut och iväg från sin hemstad. Längtan bort tror han att ofta har präglat österbottningarna för att de står där på slätten och ser horisonten långt borta och då vill ta sig till den för att se vad som finns där bakom, samtidigt som hans Österbotten...:

- Det är ljuset, det är himlarna, det är havet, det är det som betyder oerhört mycket - och den särskilda mentalitet som är så svår att beskriva, men som jag genast känner igen mig i, säger Sund.

I sitt skrivande upplever han att det väldigt starkt handlar om att han rekonstruerar ett Österbotten. Det Österbotten han har lämnat, men som han ändå på något sätt har en självklar hemhörighet i.

Samtidigt tror han inte att han hade skrivit de böcker han har skrivit ifall han hade bott kvar i Österbotten. Han tror nämligen att romankonsten behöver ha distans både i tid och rum.

Sund har märkt att litteratur om specifika platser och specifika tider ofta är skriven av författare som befunnit sig långt borta från den plats de skildrar. En av hans stora favoritförfattare och litterära påverkare är Gabriel García Márquez.

Nobelpristagaren García Márquez var en av den magiska realismens mästare. Hans Hundra år av ensamhet (1967) skrev han långt från sitt fiktiva Macondo, modellerad på den colombianska by han växte upp i.

- Men vem vet, jag kanske hade skrivit noveller om jag hade bott kvar i Österbotten, jag skulle nämligen väldigt, väldigt gärna skriva noveller, men jag kommer liksom inte på några, beklagar Sund.

Om noveller säger han att det är en väldigt svår genre, själv har han skrivit ett par tre stycken. Men alla hans idéer går liksom in i romanerna, ja de slukar allting, småskrattar han.

Om sina egna rötter säger Sund att han i dag, efter fyrtio år i Uppsala, väldigt starkt känner dem i den österbottniska myllan och att det också i honom finns det drag av hetsighet som sägs finnas bland österbottningarna. Och även han är mycket förtjust i den steniga, österbottniska skärgården.

Han kan tycka att det numera rentav kunde gå att bo i Jakobstad. Staden har i dag ett starkt kulturutbud och kommunikationerna är helt förändrade med bland annat hela världen ett klick ifrån.

Inför del tre i trilogin

Mot slutet i Där musiken började har Sund tagit med flyktingpojken i den röda tröjan som ligger död på stranden, honom som många av oss har sett i verklighetens media. Sund ville göra det eftersom flyktingkrisen på ett avgörande sätt sätter sin prägel på vår tid.

- Det finns faktiskt en avsikt med att jag tog med den bilden också, för den är tänkt att peka framåt, förtydligar Sund.

Lars Sund har ännu inte börjat skriva på den tredje delen. Men den känns väldigt angelägen, säger han och berättar att han har en struktur som han funderar på.

I den är det Alfs och systrarna Schalins barn som får ta över berättelsen.

- Och det ska bli väldigt, väldigt utmanande därför att jag undrar då hur mycket jag, alltså en sextiofem årig gubbe, egentligen vet om hur det är att vara ung i dag… Men jag får göra research och jag tror att det är mycket svårare att vara ung i dag, än när vi var unga, avslutar Lars Sund.