"Som en boj som lossat från sina förtöjningar" - Kjell Westö, Li Andersson, Jontti Granbacka och Ellen Strömberg berättar om sin ensamhet

Ensamma hotellrum i novembernatten, ansvarstyngda uppdrag, känsla av att ingen förstår. Många bekanta men få vänner. Också de som vi förknippar med framgång och därmed eftertraktade personligheter i sociala sammanhang, känner ensamhet.

Ensamhet är en helt och hållet subjektiv känsla som drabbar vem som helst oavsett en till synes social och framgångsrik yta.

Det kan handla om social ensamhet, alltså känslan av att inte ha så många vänner som man önskar.

I den känslomässiga ensamheten saknar man en djupare relation med någon.

Läs här om hur vanligt ensamhet är och hur det påverkar vårt välbefinnande.

Den existentiella ensamheten har ett djup och ett mörker som ingen kommer undan: vi föds och dör ensamma och ingen annan indvid kan förstå oss fullt ut.

Oavsett vilken slags ensamhet det är fråga om, har vi alla känt den i perioder. För vissa personer är känslan konstant och smärtsam, för andra dyker den upp ibland.

Men oavsett vilka vi är, vet vi hur ensamheten känns, i större eller mindre utsträckning.

Här berättar några av våra kända profiler hur de upplever ensamhet.

Författaren Kjell Westö:

Jag har egentligen alltid känt mig ensam, men under olika faser i livet på väldigt olika sätt

"Under de senaste tio-tjugo åren har jag dels rest väldigt mycket på grund av mitt jobb, dels dragit mig undan eftersom jag behöver ensamhet för att skriva.

Jag har visserligen valt min livsstil själv, men i resandet ingår en ensamhet. Då man uppträder som författare och möter sina läsare möter man en värme och stark gemenskap.

Men då framträdandet är över och alla går hem till sitt, då går jag, som befinner mig på främmande ort och ofta också i främmande land, till mitt hotellrum.

Där sitter man sedan och tittar ut i november- eller januarimörkret. I det finns en stor ensamhet.

Då man lever ett sådant här nomadliv kan man få en känsla av att man är en som en boj som lossat från sina förtöjningar. Det är något slags förankring som saknas.

Men jag har själv valt detta nomadiska liv, och det här en av sidorna med yrket."

Riksdagsledamoten och partiordföranden Li Andersson:

Mitt jobb är sådant att man ganska ofta känner sig ensam trots att man befinner sig bland folk

"När jag började jobba i riksdagen var jag förvånad över hur ensamma riksdagsledamöterna är i sitt dagliga arbete.

Speciellt om man är den enda representanten från den egna riksdagsgruppen som sitter i ett utskott.

Så vi går runt enligt vår egen tidtabell.

Jag är oftast den enda representanten från mitt eget parti på olika möten.

Det känns väldigt ensamt då man på egen hand skall sitta och fundera på vad man skall ha för ställningstagande och åsikter i olika frågor.

Eftersom jag dessutom är partiordförande finns det mycket förväntningar på en och också mycket jobb som är enbart på ditt eget ansvar.

Jag tror att det mest handlar om en känsla av att man är ensam med sina tankar och sitt ansvar, och att ingen annan därför riktigt kan förstå dig."

Programledaren Jonathan Jontti Granbacka:

Då jag är ofrivilligt ensam så får jag ofta magknip, känner mig rastlös och svag

"Jag kollar konstant min telefon, för jag måste ju ringa någon. Berätta för någon vad jag just nu tänker på eller gjorde för fem minuter sedan.

Många tänker säkert att jag är den där sociala, glada typen och programledaren, säkert har tusen vänner, att det bara är att välja och vraka.

Jag har kanske tusen bekanta, men inte ens en handfull vänner.

Lite som ordspråket om att alla känner apan, men apan känner ingen.

Förut var jag livrädd för att vara ensam. Om jag visste om att jag skulle vara ensam ett par dagar om några veckor såg jag till att boka in så många träffar och möten som möjligt.

Allt för att vara så lite ensam som möjligt, för jag var så rädd för ensamheten.

Nu har jag lärt mig vara ensam, och kan nästan se fram emot en ensam stund."

Författaren Ellen Strömberg:

Jag upplever ganska ofta och regelbundet en ensamhet

"Visserligen har jag alltid haft människor runt omkring mig, men en del av den ångest jag bär på och som ofta drabbar mig, är känslan av en helt förlamande ensamhet.

En stark känsla av att jag inte har någon att vända mig till även om jag har vänner.

Jag känner mig väldigt ensam då jag egentligen inte alls är ensam, utan bland folk. Typ sociala tillställningar eller fester.

Jag känner kanske ingen där, ingen vet vem jag är, jag kunde lika gärna vara någon annanstans.

Kanske det är för att dessa sociala sammanhang blir en sådan stor kontrast till vad man känner och upplever inom sig.

Jag skulle våga påstå att jag är en god lyssnare, att vänner ofta kommer till just mig om de vill prata med någon.

Det är en ynnest. Men om jag vill prata eller behöver råd, är det inte någon självklarhet vem jag vänder mig till.

Men det här är i mitt eget huvud, för ingen av mina vänner skulle tycka det var konstigt om jag ville prata.

Men jag har svårt att ta det steget, att be om det. I de stunderna känner jag mig som allra mest ensam."

Var tjugonde av oss är så ensam att det definierar hela personen: "Ensamhet är det som försämrar vår hälsa mest"

Ensamhet isolerar, kuvar och osynliggör.