Vinkännare: Konsumenterna borde få veta vad de betalar för

Den svenska journalisten och författaren Mats-Eric Nilsson utkom nyligen med en bok "Château vadå - det okända fusket med ditt vin". Där framkommer det bland annat att en stor del av det vin som säljs på Systembolaget i Sverige är "hittepåviner" industriellt tillverkade för att passa en nordisk smak.

Hur är det i Finland då? Precis likadant som i Sverige, säger Anna Bastin Löwgren som är inköpare på Altia som sköter tillverkning och distribution av bland annat vin- och spritdrycker i Finland och Norden:

Vissa av de här tillsatserna är, enligt Mats-Eric Nilsson, sådana som framställer smaker som annars inte skulle finnas i vinet.

Tillsatser har de allihopa

Andra är av mera praktisk art som till exempel sulfiter och jäst.

- Viner innehåller färre tillsatsämnen än många andra livsmedel, säger Bastin Löwgren. Man väljer att tillsätta sulfiter för att förhindra oxidering. Vin och druvmust är känsliga råvaror. Om vin kommer i kontakt med luft kan det oxidera och få en brunare färg och smaka lite surt. Man tillsätter sulfiter för att hålla vinet fräscht, helt enkelt.

Vinkännaren Linda Forssell från Grankulla inne på samma linje och säger att tillsatsämnen finns där av en anledning:

- Tillsatsämnen har funnits i vin i urminnes tider, det är inget konstigt med det, säger Forssell. Det viktiga är att konsumenterna skulle få veta vad det är de betalar för. Man antar att vin är gjort på ett visst sätt och det är det marknadsföringen bygger på. Men att sedan lura konsumenterna och tillsätta till exempel färgämne eller en massa socker till ett billigt vin för att ge sken av att det är fylligare och kraftigare än vad det verkligen är, det är lite fult.

Att man som konsument inte kan läsa om de här tillsatsämnena på flaskan eller lådan beror på att lagstiftningen inom EU tillåter upp till 63 tillsatsämnen för "vanliga" vinsorter och ett 40-tal för så kallade ekoviner, och de här behöver inte redovisas med en innehållsförteckning.

Så länge lagen tillåter det, kommer det fortsätta så, säger Bastin Löwgren.

- Det finns i dag inget regelverk som säger att det ska finnas innehållsdeklaration på viner. Det här diskuteras i branschen och EU och man håller på och utreder om det behövs och i så fall på vilket sätt man ska sätta ut innehållsdeklarationen.

Tillsatsämnen har funnits i vin i urminnes tider, det är inget konstigt med det. Det viktiga är att konsumenterna skulle få veta vad det är de betalar för.

Mats-Eric Nilsson menar i sin bok att alkohollobbyn är den som sett till att det är på det här sättet.

Naturvin är fint - men räcker inte till

Alternativet till att skippa tillsatserna är så kallat naturvin, som i all sin enkelhet är druvmust som får jäsa för egen maskin, utan hjälp. Det här är dock en tidskrävande process som inte nödvändigtvis funkar när det säljs enorma volymer av vin överallt, menar Bastin Löwgren:

- Vin och öl skulle kunna jäsa naturligt med hjälp av den jäst som finns i luften runt oss, men den processen är för osäker för vinindustrin. Den mängd naturvin som tillverkas i dag skulle inte räcka för alla konsumenter. När vi pratar om vin på större skala, som när det gäller de miljoner liter vin som säljs på Alko och Systembolaget, måste man ha en kontrollerad jäsning. Med en fabrikstillverkad jäst vet man när det börjar att jäsa.

Vem vill ha tillsatser?

En fråga som är värd att ställa i sammanhanget är då - varför är det så här? Varför har vi tillsatsämnen som ger smak av ektunna eller vanilj eller extra sötma?

Nå, till en viss del är det konsumenterna som gärna skulle vilja ha det, i alla fall smakerna.

Och de som står för inköpen och försäljningen av våra viner håller örat till marken för att se vad både konsumenter verkar vilja ha, och vad som verkar vara trendigt ute i den stora vinvärlden.

- Det som finns på hyllan på våra alkoholmonopol finns det ju ett kundbehov för. Om det inte säljer får det helt enkelt inte finnas kvar på hyllan.

Det görs även offertförfrågningar där bolagen söker vin med väldigt specifika kvaliteter, och både alkoholmonopolen och inköpare går på mässor och åker runt till olika instanser för att få intryck och tips på potentiella produkter.

Det goda livet och vinet

Trender nuförtiden gör gärna gällande att vår mat- och dryckkonsumtion ska vara något alldeles speciellt, och det här har höjt våra krav på det vi konsumerar. Det gäller allt från råvarorna i maten till ölen eller spriten eller vinet vi dricker.

Men vad är det som gör ett bra vin? Så här säger vinkännaren Linda Forssell:

- Jag tycker att man ska vara försiktigt med att dela in viner i bra och dåliga, det handlar ju i slutändan om folks personliga smak. För mig har ett bra vin en bra balans, det finns inte för mycket eller för lite av någonting, fruktighet, djup, syrlighet och så vidare.

Vår önskan att få välsmakande viner med en känsla av exklusivitet, kolliderar ofta med innehållet i plånboken.

- Visst är det ju ganska långt konsumenterna som har makten, säger Forssell. Många av de här billigare vinerna skräddarsys åt konsumenterna efter vad de vill ha. Folk vill ha billiga viner, men samtidigt vill de ha fylliga, ekiga, fruktiga viner som, om de skulle göras som man "borde" göra dem, skulle kosta en hel del mera.

Vin skräddarsys, säger Linda Forssell, något som även Mats-Eric Nilsson påpekar i sin bok. Så vad är det vi här i Norden vill ha?

Nordisk smak för den nordiska själen

- Jag tycker inte riktigt att vi har en nordisk smak, säger Bastin Löwgren utan jag skulle vilja påstå att vi har en del nationella skillnader. Vi ser att kunder gärna vill ha en generös, fruktig smak, men hur mycket fat man vill ha kan variera mellan länderna.

Om man ser på länder med alkoholmonopol som Sverige, Finland, och Norge, till exempel, så är det i Sverige mest populärt med Italien som ursprungsland för rödvin, berättar Bastin Löwgren. I Finland är det vin från Chile som är på topp. I Norge har man länge haft en fäbless för europeiska viner men man har börjat få upp ögonen för länder utanför Europa.

Billigt och bra ska det va'

Marknaden är ofta duktig på att hitta det konsumenterna skulle vilja lägga pengar på, och anpassa det därefter. Ett exempel på det här är lådviner, som tidigare haft en stämpel som det riktiga lågstatusvinet, men som på senare tid fått en statuscomeback:

- Vi är storkonsumenter av lådvin här i Norden, berättar Forssell. Förpackningarna har blivit bättre, och vinerna i sig själva har gått framåt, till exempel hur man får vinerna att hålla bättre i en plastförpackning, med hjälp av då just tillsatser.

Så den där romantiska bilden där att ditt vin lastas på flakbilar med retrokänsla, av leende människor i soldränkta länder, för att sedan fraktas upp till din lokala alkoholbutik, kanske inte riktigt håller. Vin, precis som de flesta konsumtionsvaror är just det - en konsumtionsvara.

Det handlar krasst om att den stora vindrickande massan gärna skulle vilja ha vardagslyx men till ett förmånligt pris, och marknaden förstår potentialen för vinst i det här. Resten är marknadsföring som tilltalar vårt behov av "äkthet" och "exklusivitet".

Men det här hemlighetsmakeriet med tillsatsämnena kan förstöra illusionen. Vi känner oss lurade som konsumenter. Huruvida det här kommer att ändras eller inte är upp till EU och lagstiftarna.

Vinets innehåll hemlighålls

Vinimportörer vill inte berätta vad allt vinet innehåller.