Analys: Tre orsaker till att det går så bra för SDP, trots gubbfeminism och barnfödartalko

Socialdemokraternas Antti Rinne körde först på mindre lyckade lanseringar som gubbfeminism och barnfödartalko. Nu vinner han ändå på både jämställdhet och löntagarnas rättigheter. Svenska Yles politiska kommentator Ingemo Lindroos listar tre orsaker till att SDP klarar sig så bra i opinionsmätningarna just nu.

I Yles partimätning som publicerades på torsdagen är Socialdemokraterna största parti och drar ifrån med ett stöd på nästan 23 procent.

Det är det högsta stödet på två och ett halvt år.

Senast stödet låg på motsvarande nivå var i mars år 2016, då många dåvarande sannfinländska väljare hade flyttat över till Socialdemokraterna, efter Sannfinländarnas misslyckade regeringsmedverkan.

Sedan dess har SDP hankat sig fram på ett stöd, som vissa perioder har legat nere på under 16 procent. Tre huvudsakliga orsaker ligger bakom den allra senaste tidens uppgång för Socialdemokraterna.

1. Gröna väljare flyttar över till SDP

I Yles opinionsmätningar syns det tydligt. Samtidigt som De grönas nedgång börjar i september för ett år sedan, börjar Socialdemokraterna vinna mark.

De övriga större partiernas stöd ligger samtidigt på ungefär samma nivå.

Även om Socialdemokraterna inte profilerar sig i gröna frågor kan både jämställdhetsfrågor och klassiska välfärdsfrågor locka gröna väljare till partiet.

Och det har sagts flera gånger. De gröna har haft svårt med profileringen under ordförande Touko Aalto, som för tillfället är sjukskriven på grund av utmattning.

Därtill har olyckliga skandaler om Jani Toivolas riksdagsförmåner bidragit till nedgången.

Vice ordföranden, fattigdomsforskare Maria Ohisalo, som i praktiken axlar Aaltos roll i nuläget, har inte ännu hunnit synas tillräckligt i offentligheten.

Hon har doktorerat om brödköerna i Helsingfors och kan ännu utmana Vänsterförbundets Li Andersson i kampen om vem som äger fattigdomsdiskussionen och lockar kvinnliga vänsterväljare.

2. SDP vinner på fackets protester, men hur länge?

Den stora uppmärksamheten kring försämringen av uppsägningsskyddet ser ut att gynna Socialdemokraterna, som traditionellt är fackrörelsens bästa vän.

Efter att löntagarna först gav avkall på förmåner i konkurrenskraftsavtalet har flera smällar kommit.

Aktiveringsmodellen för arbetslösa är impopulär bland vänsterväljare och därtill kommer förslaget om försämrat uppsägningsskydd för anställda inom små företag.

Ett tiotal fackförbund har utvidgat sina stridsåtgärder och hotar med mera kaos på arbetsmarknaden, om inte regeringen drar tillbaka förslaget.

På den andra sidan står småföretagare som å sin sida också befinner sig i en sårbar position - om en anställd av fem i ett företag vägrar samarbeta kan situationen blir ohållbar för företagaren.

Socialdemokraterna vinner på frågan just så länge som dess potentiella väljare sympatiserar med fackets aktioner.

Bland högerväljare finns en stark uppfattning om SDP som evig bromskloss av viktiga reformer på arbetsmarknaden. Det är inte självklart att SDP i den frågan lyckas övertyga de gröna liberala väljare som överväger att rösta på vänstern.

3. Vem vinner på jämställdhetsfrågan?

Under den här valperioden har jämställdheten haft en synligare roll i den offentliga debatten än kanske någonsin förr. Det är mest tack vare metoo-kampanjen.

Den debatten har regeringen inte lyckats haka på i nämnvärd grad.

Det som många, speciellt kvinnliga väljare, kommer att ha i färskt minne är utrikesminister Timo Soinis abortmotstånd och den efterföljande debatten där samlingspartiska kvinnor pressades att inte rösta mot förtroendet för Soini.

Å andra sidan syns inte frågan ännu i nämnvärt sänkt stöd för regeringspartierna.

Däremot kan det synas i ökat stöd för SDP, som gick hårt åt Soini i misstroendeomröstningen i riksdagen.

Socialdemokraterna framstod som det parti som försvarar kvinnors rättigheter, medan regeringen gjorde sitt bästa för att försöka styra om fokus från kvinnors rättigheter till en fråga om samarbetet inom regeringen.

När riksdagsvalet närmar sig blir det intressant att se om medelålderns före detta fackordförande Antti Rinne lyckas locka fler kvinnliga väljare.

Rinne har varit konsekvent i att tala för höjda löner för kvinnor. Det har han gjort ända sedan tiden som ordförande för flera fackförbund, som representerar många lägre betalda kvinnliga tjänstemän.

Också som SDP-ordförande har han talat för att till exempel barnträdgårdslärare borde få mer över på lönekontot.

Vissa lanseringar av nya politiska begrepp har varit mindre lyckade. Till dem hör gubbfeminismen (finska "äijäfeminismi") och barnfödartalko (finska "synnytystalkoot).

Bägge begreppen har varit ett försök från Antti Rinne till en jämställd och familjevänlig politik, men ett begrepp är aldrig lyckat om man blir tvungen att förklara det efteråt.

Trots det lyckas SDP tydligen locka fler kvinnor just nu. Det är kanske mer i brist på jämställdhetspolitik hos de andra stora partierna, än tack vare den egna jämställdhetslinjen.