Filmrecension: Venom – vem orkar bry sig om ännu ett monster med taskig tandhygien och aggressionsproblem?

Marvelvärlden är het, Tom Hardy cool och Michelle Williams allt däremellan. Och trots det blir Venom varken det ena eller det andra.

Först kraschar en rymdfarkost. Sedan visar det sig att denna fraktat konstiga livsformer från en fjärran komet.

Kort senare möter vi Eddie Brock (Tom Hardy) - en man som har allt man kan drömma om. Snygg flickvän (Michelle Williams), trevlig lägenhet och snärtigt jobb i trendig bransch.

Som skjutjärnsjournalist i bloggvärlden har han rykte om sig att vara både omutbar och träffsäker.

All hans yrkeskunskap och integritet sätts på prov när han får i uppdrag att intervjua chefen (Riz Ahmed) för det bolag som ansvarat för den misslyckade rymdtransporten.

Och sedan dröjer det inte länge innan Eddie angrips av en aggressiv organism som tar hans kropp i besittning. En parasit som är smart, stark och inställd på en framtid i evig symbios med sin värd.

Djup suck

Visst är det synd om Eddie Brock som går detta hårda öde till mötes, men det är minst lika synd om åskådaren som tvingas ta del av eländet.

Efter en hyfsat intressant inledning under vilken karaktärerna presenteras och hotbilden etableras eskalerar det hela nämligen snabbt i riktning mot en förutsägbar räcka av biljakter och närkamper av olika slag.

Allt detta i en mer avslagen tappning än de biljakter och närkamper vi redan sett i ett flertal andra filmer av motsvarande slag.

Det finns helt enkelt en gräns för hur mycket adrenalin man kan mjölka ur scener där kurvor tas på två hjul, skott avlossas i frenetisk takt och slemmiga monstertentakler genomborrar människokroppar.

Frågan är om bristen på stringens har att göra med att det är sex olika namn som döljer sig bakom manuset?

Eller har regissören Ruben Fleischer försökt förverkliga alla sina actiondrömmar i en och samma film?

När människan leker Gud

Som så ofta i den här genren söker filmskaparna djup och ett intelletuellt berättigande via kopplingar till den moderna vetenskapen och människans eviga girighet.

En girighet som omfattar allt från ekonomisk vinst till makthunger och en cynisk exploatering av den egna planeten. Och andras.

I den här kontexten känns det mesta ändå alltför långsökt för att beröra, alltför konstruerat för att engagera. Såväl Tom Hardy som Riz Ahmed är karismatiska skådespelare, men inte ens deras kapacitet räcker till för att blåsa liv i de papperstunna karaktärerna.

Bättre blir det inte heller av att kvinnoporträtten är hopplöst endimensionella. Varken kärleksobjeket Anne eller doktor Dora Skirth (Jenny Slate) verkar ha ideal som överhuvudtaget sträcker sig bortom den egna bekvämlighetszonen.

Och de två övriga kvinnor som ges lite mera utrymme - en butiksinnehavare och en hemlös - är utpräglat hjälplösa offer

Mellan Alien och Deadpool

Det största problemet med Venom är ändå att den så tydligt landar mellan två stolar – mellan spänning och humor. Och i princip också mellan traditionell action och den övermänskliga dimension som scifielementet tillför.

Det är helt enkelt inte lätt att komma dragande men den här typen av innehåll i efterdyningarna av vare sig den senaste Alien-installationen eller de två Deadpoolfilmerna.

Här saknar utomjordingarna all verklig skrämselpotential medan antihjälten tar sig själv på alltför stort allvar.

Inte förrän i slutskedet glimmar det till av någon form av löfte om vad den symbiotiska relationen mellan Brock och Venom kunde tänkas innebära.

I form av både rolig dialog och vansinniga situationer.

Då är det dessvärre för sent. För den här filmen.

Men förtvivla icke - fler är på kommande.