En kulturmans uppgång och fall - Kulturprofilen Jean-Claude Arnaults många år av sexuella övergrepp

I nära 30 år drev kulturprofilen Jean-Claude Arnault en av Sveriges mest exklusiva scener, klubben Forum i Stockholm, där en elit av svenska författare, musiker och filosofer framträdde. Flera nödrop om tafsanden ignoreras.

Men hösten 2017 förändrades allt. I ett reportage i Dagens Nyheter anklagades Jean-Claude Arnault av 18 kvinnor för olika sexuella övergrepp. För en dryg vecka sedan dömde Stockholms tingsrätt honom till 2 års fängelse för våldtäkt.

Det här är historien bakom historien. Berättelsen om Jean-Claude Arnaults uppgång och fall.

t

Det börjar 1969. En 23-årig fransman dyker upp i Stockholm. Han kallar sig Jean-Claude Arnault och söker sig till Fotoskolan. Som fotograf utmärker sig Arnault inte, men han har lätt att få vänner trots sin dåliga svenska.

Det vilar en air av förfining och världsvana kring den unge mannen. Och han ser bra ut! Med mörka uttrycksfulla ögon, vågigt bakåtkammat hår och en cigarett i mungipan liknar han en fransk filmstjärna.

– Jag tyckte om honom. Han var sökande och vänlig. Generös och lite full i fan, säger Anders Petersén, då lärare i reportagefotografi på Fotoskolan.

– Men om jag ska vara uppriktig: Jag såg aldrig några bilder av honom.

Han närmast klättrade på mig

― Ebba Witt-Brattström

1972 skriver Jean-Claude Arnault in sig på Filmvetenskap. Kursen hålls på nybyggda Filmhuset på Gärdet i Stockholm. Han får godkänt i filmhistoria men missar en delkurs och får inte läsa vidare på våren.

Men Arnault fortsätter ändå att hänga på Filmhuset, som har bar och kafé och är något av ett vattenhål för Stockholms unga avantgarde.

Ebba Witt-Brattström, idag litteraturprofessor i Helsingfors, minns ett möte med Jean-Claude Arnault i början av 70-talet.

– Han satt där i en bar i Filmhuset. Hela dagarna, verkade det som. Jag minns att han satte sig nära, tog på mig – närmast klättrade på mig – han skröt om att han var en regissör på väg upp, försökte få mig att tro att jag skulle "tjäna" på att hänga med honom hem. Jag tyckte han var löjlig, urfånig, säger Brattström.

Hon var då 18 år gammal.

Han gick alltid omkring med en stor filmburk under armen

― Agneta Elers-Jarleman

På Filmhuset finns också en annan utbildning: Dramatiska Institutets prestigefyllda kurser i filmregi och TV-produktion. Agneta Elers-Jarleman gick där - och hon kommer ihåg Jean-Claude Arnault för en sak: filmburken! Han gick alltid omkring med en stor filmburk under armen.

– Han ville väl tala om att han också var filmarbetare, att han hörde till, säger hon.

– Han var speciell, en särpräglad person, han ville vara Någon, det var viktigt för honom.

Även om Jean-Claude Arnault inte går på Dramatiska Institutets filmlinje, lyckas han få ihop en dokumentär. Den vinner pris på en kortfilmsfestival och får visas på SVT. Filmen handlar om en cykeltävling i Södertälje.

Åren går och Jean-Claude Arnault rör sig i konstnärliga kretsar, testar det ena och det andra. Startar en tidskrift, är med och sätter upp en opera i en skola i förorten Sollentuna, pysslar med elektronisk musik, fotografi och teater.

"Jean Kladd", "Janne Kladd" och "Klådan"

Det är tidigt 80-tal och Jean-Claude Arnault dyker upp i ett helt nytt sammanhang: världen kring den högintellektuella tidskriften Kris. Här lär han känna Horace Engdahl, kritiker och akademiker på väg upp.

I de litterära kretsarna har också Jean Claude Arnaults egen sambo, poeten Katarina Frostenson, en självklar plats. Hon är en starkt lysande stjärna i sin generation av poeter.

Själv har Arnault inte slagit igenom som konstnär, men han känner folk, han är en nätverkare – det är på den vägen han nu börjar klättra mot toppskiktet i den svenska kulturvärlden. Genom sin sociala förmåga.

Det är också nu han får sina öknamn: "Jean Kladd", "Janne Kladd" och "Klådan". I Stockholms nattliv är han redan nu en bekant figur, ökänd bland somliga för sitt aggressiva tafsande på unga kvinnor.

Jean-Claude Arnault blir Någon

År 1989 köper Jean-Claude Arnault en källare. En ruffig lokal på Sigtunagatan 14 i Vasastan. De råa cementväggarna målas vita. Han har storartade planer. Det ska bli en scen för musik, filosofi och litteratur – och han blir själv konstnärlig ledare. Hans fru poeten Katarina Frostenson – dom har gift sig – håller i det litterära programmet.

"Forum är en lång linje i våra liv", skriver hon senare, när hon blivit ledamot i Svenska Akademien.

I källaren skapar de ett kraftfält i den kulturella offentligheten. Det blir succé – här får det höga och det djupa plats. Heidegger och Webern. Nabokov och Nietzsche. Hit kommer några av Sveriges främsta akademiker och författare, framstående musiker och konstnärer – för att delta i Jean-Claude Arnaults kulturella program. Nu blir han Någon.

Och 1992 kommer ännu en framgång för paret bakom Forum. Katarina Frostenson väljs oväntat in som ledamot i Svenska Akademien. På stol nummer 18. Invalet hyllas i pressen. Hon är den yngste ledamoten någonsin. Och den femte kvinnan.

Nödropen till Akademien ignoreras

Parallellt med framgångarna, växer ryktesfloran om Jean-Claude Arnaults framfart bland unga kvinnor.

Den här fine mannen måste ju lyssna, han måste ju förstå allvaret

― Anna-Karin Bylund

Den 17 november 1996 skriver en konstnär, Anna-Karin Bylund, till de institutioner som finansierar Jean-Claude Arnaults kulturklubb. Ett av breven går till Svenska Akademien.

Konstnären Anna-Karin Bylund skriver att hon utsatts för sexuella övergrepp av Forums chef Arnault. Och att flera andra unga kvinnor utnyttjats och förnedrats av honom. Hon vädjar om att bidragen skall frysas.

– Jag minns att jag tittade på kuvertet, på namnet Sture Allén. Den ständige sekreteraren i Svenska Akademien. Jag tänkte "den här fine mannen måste ju lyssna, han måste ju förstå allvaret”, säger hon och fortsätter:

– Men jag var naiv.

Sture Allén får mycket riktigt brevet, men avfärdar det som "oviktigt" och gör inget åt saken.

När Anna-Karin Bylund inte får någon respons lämnar hon i tysthet Stockholms kulturliv. Hon vill inte vara med längre.

"Sexterror i kultureliten"

Bylund är inte ensam om att slå larm. Två unga tjejer som skickats som praktikanter till Forum av Arbetsförmedlingen står inte ut mer än två veckor innan de fått nog.

– Flickorna var väldigt upprörda när de kom, de tyckte det var obehagligt på Forum, säger arbetsförmedlaren Helene Hellström.

– De sa att Jean-Claude Arnault tafsade på dem. Att han tvingade dem att servera vin på kvällarna till hans privata vänner. Jag svarade att det var oacceptabelt.

Helene Hellström skaffar en annan praktikplats åt kvinnorna. Hon kontaktar också Kulturförvaltningen och försöker stoppa bidragen till Forum. Förgäves. Det visar sig nämligen att Jean-Claude Arnault är vän med den högt placerade tjänsteman som betalar ut kulturstöd.

Anklagelserna når pressen. "Sexterror i kultureliten. Nödrop från ung kvinna till Svenska Akademien" är rubriken i Expressen 5 april 1997. Men ingen annan tidning följer upp avslöjandet och snart är det glömt.

Vredesutbrott och generositet

På kulturklubben Forum är det ”business as usual” med allt finare gäster: operasångerskan Barbara Hendricks och blivande Nobelpristagare som Tomas Tranströmer och Svetlana Aleksievitj.

Källaren ses som Svenska Akademiens egen scen. Och många som framträder här blir senare ledamöter: Horace Engdahl, Anders Olsson, Kristina Lugn, Jayne Svenungsson och Sara Danius.

Som chef för Forum blir Jean-Claude Arnault alltså en maktfaktor i den svenska kulturvärlden.

Somliga vittnar om vredesutbrott och sexuella trakasserier, andra menar tvärtom att han är generös, vänlig och lyssnande – kanske impulsiv och "osvensk"

90-talet övergår till nollnolltal och Forum blir en slags institution, som genom åren lyfter miljoner i offentliga kulturstöd.

Mycket av arbetet på kulturklubben sköts av assistenter och praktikanter, de flesta tjejer i 20-årsåldern. De serverar vin, skriver utskick och sköter bokföring. De berättar om svarta löner och chefens ibland gränslösa beteende – men bilden är komplicerad.

Somliga vittnar om vredesutbrott och sexuella trakasserier, andra menar tvärtom att han är generös, vänlig och lyssnande – kanske impulsiv och "osvensk" – men säger sig aldrig har sett honom göra något mot någons vilja. Åter andra talar om konstnärliga upplevelser de inte hade velat vara utan.

Han vet ibland vem som får nästa Nobelpris

Alla är dock överens om en sak: Forum är ingen vanlig arbetsplats och Arnault ingen vanlig chef.

Han brukar glida in först på eftermiddagen, tar taxi fast det bara tar tio minuter att gå från paradvåningen i Vasastan där han och Katarina Frostenson bor.

Han klär sig i svart skinnjacka eller Armani-kavaj, har en Mont Blanc penna i bröstfickan. Han vet ibland vem som får nästa Nobelpris, säger han och antyder att det blir Le Clezio. Det visar sig också stämma.

20 november 2006 samlas en utvald skara på Villa Bergsgården på Djurgården, efter den så kallade Högtidsceremonin i Börshuset, då Jean-Claude Arnaults vän Kristina Lugn valts in som ny ledamot i Akademien. Med på plats är Sveriges kung Carl Gustaf och kronprinsessan Victoria, minns Ebba Witt-Brattström, litteraturprofessor.

– Då ser jag hur Jean-Claude Arnault glider upp bakom ryggen på Victoria och börjar smeka henne... från nacken och neråt mot ryggslutet. Som på en sekund kastar sig hennes adjutant, en blond kvinnlig marinofficer, och rycker bort honom med en enorm kraft. Och sen blir han ledsagad ut.

Horace Engdahl blir upprörd

Att Arnault tafsade på kronprinsessan bekräftas av ytterligare två ögonvittnen, hovet varken bekräftar eller dementerar. Ebba Witt- Brattström, återger sin version av hur hennes dåvarande man, Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl, kommenterade händelsen:

– Han väser mellan tänderna: "Nu har han ändå gått för långt."

Horace Engdahl har inte sett något

Jag har aldrig sett Jean-Claude Arnault göra något otillständigt. Rykten om motsatsen förtjänar ingen tilltro

― Horace Engdahl

Ebba Witt-Brattström är idag känd för sin kritik mot Svenska Akademien och vittnesmålen går isär. Horace Engdahl skriver i ett mejl att han aldrig sett Jean-Claude Arnault göra något otillständigt. "Rykten om motsatsen förtjänar ingen tilltro", skriver han.

Åren går och Arnault närmar sig 70-årsåldern. Han ser lite trött ut, noterar hans medarbetare. "När faller han ihop", kan de undra när han släntrar in på kontoret. På Forum blir publiken allt äldre, det är gråa kalufser, käppar och någon rollator, det är långtifrån fullsatt alla kvällar.

Men ruljansen fortsätter och 2015 får Kulturprofilen en av Sveriges allra finaste utmärkelser. Han blir riddare av den den kungliga Nordstjärneorden, första klassen.

Hösten 2017 exploderar #metoo på sociala medier. Jean-Claude Arnault hängs ut och 23 november är det dags för journalisten Matilda Gustavsson att publicera sitt stora avslöjande i Dagens Nyheter, en artikel där 18 kvinnor berättar om olika former av sexuella övergrepp.

Bland kvinnorna finns allt från assistenter som jobbat på Forum till uppburna författare. Många är anonyma, men några framträder under eget namn, bland dem den respekterade författaren Gabriella Håkansson.

Publiceringen får konsekvenser. Forum stängs och åtta kvinnor polisanmäler Arnault för trakasserier och våldtäkter.

Dömd

I juni 2018 åtalas Jean-Claude Arnault i Stockholms tingsrätt och i oktober döms han till 2 års fängelse för våldtäkt på en kvinna.

Arnault har överklagat domen och meddelar via sin advokat Björn Hurtig att han avvisar alla anklagelser.

Text: Jesper Huor

Kulturprofilen, kvinnorna och Akademien

Programmet är inte längre tillgängligt