När stjärnorna lyste över Broadway - Musikfabriken i The Brill Building

Dörren var förgylld. Många unga och ambitiösa låtskrivare gick in. I dag är några av dem berömda som upphovsmän till popmusikens odödliga klassiker.

Glen Miller, Duke Ellington och Cab Calloway uppträdde på andra våningens nattklubb, Burt Bacharach och Hal David träffades första gången här och år 1962 fanns det 165 musikrelaterade företagare som hyresgäster i byggnaden.

"The Brill Building Sound" dominerade listorna från slutet av 50-talet fram till den s.k. brittiska invasionen med The Beatles i spetsen på 60-talet.

Samtidigt började den del av musikbranschen som hade med populärmusik att göra att växa och fånga in tonåringarna som var en helt ny kategori av konsumenter.

En karriär som artist eller låtskrivare började ses som en glamorös och lockande väg ur de fattigare stadsdelarnas gråa liv med sina dåligt betalda och själadödande arbetsplatser.

För afroamerikanerna var och är fortfarande musik och proffsidrott de två klassiska biljetterna för en klassresa ut ur ghettot.

Skoputsarpojkens stora dröm

The Brill Building, eller Alan E. Lefcourt Building som den döptes till år 1931 då den blev färdig handlade från första början om drömmar och ambition.

Abraham E. Lefcourt (f. Abraham Elias Lefkowitz) inledde sin karriär i äkta amerikansk stil som skoputsare och tidningsförsäljare i Lower East Side på Manhattan i New York City.

Hans familj hörde till de otaliga invandrarna som kom till New York på flykt undan pogromer och antisemitism i östeuropa.

Efter att ha bytt ut skoputsarlådan och tidningsbuntarna mot jobb inom textilbranschen lyckades Abraham samla ihop ett startkapital.

År 1910 lät han bygga sitt första hus, en 12-våningsbyggnad på West 25th Street.

Med ett antal byggen under bältet meddelade han stolt år 1929 att världens högsta byggnad skulle uppföras på hörnet vid Broadway och 49th Street.

Lefcourt skrev ett arrendeavtal med markägarna Samuel, Max och Maurice Brill som drev klädbutiken Brill Brothers på tomten.

Tre veckor senare började allt gå åt skogen. Börsen i New York kraschade och Abraham Lefcourts ambitiösa planer fick skalas ner.

Budgeten på 30 miljoner dollar krympte till 1 miljon och i stället för världens högsta hus blev det en mera anspråkslös byggnad med 11 våningar.

Helt oglamoröst blev huset ändå inte. Det hade en stilig Art Deco-fasad och huvudingången pryddes av guldfärgade ramar med en byst av Alan Lefcourt.

Alan var Abrahams son och tänkta arvtagare till fastghetsimperiet Han dog plötsligt av anemi vid bara 17 års ålder i februari 1930.

Han fick aldrig se byggnaden som under en kort period bar hans namn färdigbyggd.

Sorgen och den ekonomiska depression som följde på börskraschen tog sakta men säkert kål på Abraham Lefcourts ekonomi.

Ett halvt år efter att Alan E. Lefcourt-byggnaden blev färdig klarade Abraham inte längre av att betala arrendeavgifterna åt bröderna Brill.

De tog över fastigheten och döpte om den till The Brill Building.

Ett år senare dog Abraham Lefcourt. Den officiella dödsorsaken var hjärtattack men det viskades om självmord. Av fastighetskejsarens förmögenhet på omkring 100 miljoner dollar återstod ett par futtiga tusenlappar.

Drömmen om att bli stjärna

The Brill Building blev tidigt förknippad med musik. 30- och 40-talens Big Bands uppträdde på andra våningens nattklubb och deras ledare hade sina kontor i byggnaden.

Musikförlag, låtskrivare, diverse PR-typer och utövare av andra stödfunktioner fyllde byggnaden så till den grad att en artist kunde gå in helt tomhänt genom dörren och komma ut med en färdig skiva och en marknadsföringsplan i handen.

Ett väloljat maskineri försåg konsumenter av den tidens populärmusik med låtar, artister, noter och skivor på löpande band.

De etablerade musikförläggarna höll till i de övre våningarna. Den som inte hade råd att betala hyra för ett kontor kunde hänga på bottenvåningens Turf Restaurant där det fanns ca. tjugo telefonbås och billig mat på menyn.

Det etablerade maskineriet hade ett stadigt grepp om musikbranschen. Det fanns visserligen också annan musik än den som dominerade försäljningslistorna men ekonomiskt sett var den ett marginellt fenomen.

Sångare som Andy Williams, Nat King Cole och Perry Como dominerade försäljningslistorna, men ute på vischan var en revolution på gång som skulle överrumpla storstädernas musikbransch och få den att tappa kontrollen under några år.

Rock'n'Roll

Ute på lantbruksutställingar, på små klubbar i städer som knappast en enda New York-hipster hade hört talas om och bland den afroamerikanska landsortsbefolkningen i sydstaterna tog en ny energifylld musikstil sina första stapplande steg på 50-talet.

Artisterna var unga och okända, skivbolagen var små och självständiga och värst av allt, många av artisterna skrev själv sina låtar.

Musiken var enkel, energisk och grundade sig på afro-amerikansk R&B.

Samtidigt började också en ny kategori av konsumenter växa fram. Tidigare hade det funnits barn och vuxna men nu började tonåringar bilda ett eget segment.

Tack vare den växande ekonomin hade de egna pengar och därmed möjligheten att göra självständiga ekonomiska beslut vilket kom att ha en stor betydelse för musik- och underhållningsbranschen.

Alla artister skrev inte låtar och vissa av de afro-amerikanska artisterna behövde litet hjälp för att få sin musik spelad på vita radiostationer för lyssnare som hade råd att köpa skivor.

Några unga entrepenörer utanför den etablerade musikbranschen såg sin chans.

Leiber & Stoller

Mike Stoller var en av passagerarna på olycksfartyget Andrea Doria som sjönk på väg till New York efter att ha kolliderat med ett annat skepp.

Ett par dagar efter olyckan anlände han till New Yorks hamn på det lastfartyg som hade räddat honom. Stollers låtskrivarpartner Jerry Leiber väntade på kajen med en ny kostym och en glädjande nyhet.

"Elvis Presley är etta på listan med vår låt Hound Dog!"

"Vem är Elvis?" svarade Stoller förbryllat.

Leiber och Stoller var båda från den amerikanska östkusten men hade flyttat till Kalifornien med sina föräldrar som unga.

Båda hade stiftat bekantskap med afro-amerikansk musik redan före de flyttade och kände sig mera hemma i den än i den tidens mainstreammusik.

I Los Angeles tillbringade Leiber och Stoller sin fritid i stadsdelen Watts som till stor del befolkades av nyinflyttade afro-amerikaner från sydstaterna.

Mike Stoller hade, i likhet med de flesta barn till första eller andra generationens judiska invandrare från östeuropa tagit pianolektioner som ung och var bekant med klassisk musik.

Jerry Leiber var verbalt begåvad och en mer intensiv typ än Stoller.

Efter att ha träffats via en gemensam bekant insåg de snabbt att de kunde skriva lika bra musik som de artister de brukade se på klubbarna i Watts.

En av deras första framgångar var Hound Dog som de skrev för Big Mama Thornton år 1952.

Hound Dog var också den första låten Leiber och Stoller producerade. De lärde sig genast vikten av diplomati i studion då Big Mama kunde vara en ganska skräckinjagande person om hon blev på dåligt humör.

White boy, don't you be tellin' me how to sing the blues

― Big Mama Thornton åt Jerry Leiber i studion.

Efter ett par mindre framgångar i Los Angeles blev Leiber och Stoller erbjudna ett kontrakt av Atlantic Records i New York.

Kontraktet som också lät dem jobba självständigt vid sidan om var så lockande att de packade väskorna och flyttade tillbaka till östkusten.

Hill and Range och Elvis

Före de grundade ett eget skivbolag och ett eget musikförlag skrev Leiber och Stoller ofta musik i Hill and Range-musikförlagets kontor i The Brill Building.

Hill and Range, som ägdes av de ursprungligen österrikiska bröderna Juilan och Jean Aberbach hade stort inflytande på Elvis Presleys karriär.

Presleys musikförlag Elvis Presley Music var i praktiken ett dotterbolag till Hill and Range och leddes av bröderna Aberbachs kusin Freddy Bienstock.

Julian Aberbach hjälpte också den mystiska figuren som kallade sig överste Tom Parker att bli Elvis manager.

Det var Freddy Bienstocks jobb att skaffa fram nytt material åt Elvis. Han hade ett antal låtskrivare på lager. Nu sällade sig Jerry Leiber och Mike Stoller till den skaran.

Doc Pomus och Mort Shuman

Doc Pomus (f. Jerome Solon Felder) och Mort Shuman var ett annat låtskrivarpar som skrev musik åt Elvis på beställning.

Pseudonymen Doc Pomus hittade Jerome Felder på för att hans respektabla judiska föräldrar som hade helt andra ambitioner för sitt barn inte skulle få reda på att han sjöng blues på afroamerikanska klubbar.

När han träffade den mera polerade pianisten Mort Shuman hittade han den rätta låtskrivarpartnern.

Pomus och Shuman skrev många låtar åt Elvis, bland andra Little Sister, Viva Las Vegas och His Latest Flame.

Under hela den här tiden träffade de aldrig Elvis. Det såg managern Tom Parker till. Ingen fick hota hans kontroll över gåsen som lade de gyllene äggen.

Imperiet slår tillbaka

När 50-talet närmade sig sitt slut såg det litet bedrövligt ut för rock'n'rollen. Elvis var i armén, Chuck Berry i fängelse, Little Richards i kyrkan och Jerry Lee Lewis i onåd efter att ha gift sig med sin 13 år gamla kusin.

Musikbranschen tog över och infogade de nya tongångarna i sitt maskineri. Snart var det Business as usual igen.

Med skillnaden att vissa av låtskrivarna nu var lika gamla som eller rent av yngre än artisterna.

1650 Broadway och Aldon Music

När man i dag talar om The Brill Building och "The Brill Building Sound" handlar det mest om perioden från slutet av 50-talet och den första halvan av 60-talet.

Många av de låtskrivare och musikindustrifigurer som förknippas med den här perioden jobbade i själva verket inte alls i The Brill Building utan i stället på adressen 1650 Broadway i nästa kvarter.

Byggnaden som saknade Brill Buildings glamour och ett eget namn kunde i stället locka med lägre hyror.

Låtskrivarna och förlagen i 1650 tenderade att vara yngre och ansåg åtminstone själva att deras tummar satt stadigare på dagens musikaliska puls.

1650 Broadways mest framgångsrika hyresgäst var musikförlaget Aldon Music grundat av den unga energiska hustlern Don Kirshner och musikindustriveteranen Al Nevins.

Låtskrivarteam som Goffin-King, Weil-Mann och Sedaka-Greenfield fanns på Aldons listor, medan Bacharach-David och Barry-Greenwich jobbade i The Brill Building.

Goffin-King

I dag är Carole King bättre känd som artist men i början av karriären var hon tillsammans med sin dåvarande man Gerry Goffin en låtskrivare för Aldon Music.

King komponerade musiken medan Goffin stod för lyriken. Enligt Carole King var Gerry Goffin speciellt bra på att skriva texter ur ett kvinnligt perspektiv.

Will You Still Love Me Tomorrow, (You make Me Feel Like) A Natural Woman och The Loco-Motion hör till deras mest berömda låtar.

Mann-Weil

Barry Mann och Cynthia Weil är ett annat gift par som jobbade för Aldon Music. Mann stod för musiken medan Weil stod för texterna.

Deras You've Lost That Lovin' Feeling som de skrev tillsammans med Phil Spector och som framfördes av The Righteous Brothers var det förra århundradets mest spelade låt på radio.

Bland deras andra låtar kan Walking in the Rain, We Gotta Get Out of This Place och On Broadway nämnas.

Cynthia Weil har också skrivit en roman, I'm Glad I Did vars handling utspelar sig i The Brill Building.

Barry-Greenwich

Jeff Barry (f. Joel Adelberg) och Ellie (Eleanor) Greenwich jobbade som låtskrivare på Leibers och Stollers kontor i The Brill Building.

De samarbetade ofta med Phil Spector som regelbundet brukade resa till New York för att skaffa fram nya låtar för sina artister i Los Angeles.

Jeff Barry och Ellie Greenwich gifte sig år 1962 och började skriva tillsammans ungefär samtidigt. De skiljde sig år 1965 och slutade jobba tillsammans några år senare.

Ellie Greenwich dog år 2009, 68 år gammal.

Bland deras låtar kan Da Doo Ron Ron, Leader of the Pack och River Deep-Mountain High nämnas.

Andra låtskrivare

Bland övriga låtskrivare verksamma i The Brill Building och 1650 Broadway under den här perioden bör Burt Bacharach och Hal Davis nämnas i likhet med Neil Sedaka och Howie Greenfield.

Båda de här låtskrivarparen var mindre flexibla än de tidigare nämnda, ibland sammanstrålade deras musik med den musikaliska zeitgeisten, ibland inte.

Det gick upp och ner kommersiellt, men både Bacharach-David och Sedaka-Greenfield skrev massor med odödliga låtar som gått till pophistorien.

Managers, producenter, artister, musikförläggare och låtskrivare - alla behövdes för att få maskineriet att rulla på

Musikförlagen anställde låtskrivare och delade under den här perioden royaltypengarna 50/50 med låtskrivarna.

Men för att låtarna skulle ge upphov till royalty skulle de först framföras av någon artist och ges ut på skiva.

Musikförläggarna anställde typer som försökte "sälja" låtarna åt artister och skivbolag och ibland fungerade det också tvärtom.

Skivbolagen kunde skicka en lista åt en musikförläggare med namn på artister och en kort beskrivning av vilken sorts låtar de var ute efter.

Låten kunde staplas upp på väggen i förlagets kontor och där kunde låtskrivarna kolla om någon passande artist kunde kopplas ihop med låten de hade skrivit.

Många av låtskrivarna jobbade också som skivproducenter och kunde vara förknippade med vissa artister. The Coasters repertoar bestod till stor del av låtar skrivna av Leiber och Stoller.

Skurkar och lurendrejare

Det finns knappast ett enda skivbolag som alltid har kommit 100% överens med artister och låtskrivare om hur mycket pengar de var skyldiga dem och när de borde betalas ut.

Men branschen plågades också av riktiga skurkar och några sådana hade också sina kontor i The Brill Building.

Radio-DJ:n Alan Freed som påstods ha myntat uttrycket Rock and Roll och som hade ett kontor i The Brill Building dömdes år 1959 för att ha tagit mutor för att spela vissa skivor.

Jerry Wexler från skivbolaget Atlantic berättar i sina memoarer hur han brukade inleda varje vecka med att föra upp en papperspåse innehållande 600 dollar till Freeds kontor.

Alan Freed, "Rock and Rollens fader" återhämtade sig aldrig från sin roll i den omfattande muthärvan och han dog år 1965 vid 43 års ålder.

Jerry Leiber och Mike Stoller grundade år 1964 skivbolaget Red Bird tillsammans med George Goldner, en industriveteran med erfarenhet av flera framgångsrika skivor och bolag.

Goldners problem var hasardspel. Han hade spelat bort stora summor och sett flera av sina skivbolag tas över av skurkar och skummisar.

Red Bird hade flera hits med grupper som The Dixie Cups och The Shangri-La's. Tyvärr lyckades Goldner igen spela bort sina pengar vilket ledde till att mörkare krafter lade klorna i bolaget.

Morris Levy var ett namn som ofta dök upp i de här sammanhangen. Han ägde skivbolaget Roulette som George Goldner hade varit med om att grunda.

Getting paid was like taking a bone from a doberman. It was not fun.

― Tommy James om livet som Roulette Records-artist

Levy samarbetade i kulisserna med kriminella från maffiafamiljen ledd av Vito Genovese, en av New Yorks "fem familjer".

Om någon behövde övertalas på Morris Levys kontor i The Brill Building kunde det ofta skötas av muskulösa typer med italienskt utseende.

New Jerseys DeCavalcante-familj var också med på ett hörn via underbossen Gaetano "Corky" Vastola som var djupt insyltad i musikbranschen. Han var i ett skede delägare i Roulette Records.

Både Levy och Vastola står antecknade som låtskrivare på ett antal skivor vilket knappast överensstämde med sanningen. Det här var ett vanligt sätt att lura pengar av riktiga låtskrivare.

Det här var inte nödvändigtvis kriminellt så länge låtskrivarna gav upp sina rättigheter frivilligt mot skälig kompensation.

Gjorde de däremot det stirrande in i pipan på en revolver, eller stirrande ner på Broadway hängande från ett fönster var det en annan sak.

Många av artisterna var minderåriga och från fattiga familjer som inte hade en aning om hur branschen fungerade.

Don't come down here anymore or I'll have to kill you or hurt you

― Morris Levy åt Herman Santiago som undrade varför Levys namn stod på skivetiketten som låtskrivare

Få skivbolagsägare och musikförläggare kunde till 100% motstå frestelsen att fiffla med bokföring och försäljningssiffror till sin egen förmån på bekostnad av artister och låtskrivare.

Ett sätt att förtjäna skumma pengar var att trycka skivor utanför bokföringen och sälja dem "svart". Här blev låtskrivare, artister och skattemyndigheter alla snuvade på pengar.

Den organiserade brottsligheten hade sina fingrar i många pajer. Att uppträda live i New York medförde ofta överlopps utgifter för artisterna.

Maffians kontroll över många fackföreningar innebar bl.a. att det kostade tusen dollar under bordet att lasta ut instrument och förstärkare vid bakdörren till många av stadens konserthallar.

Många klubbar och arenor ägdes av skumma figurer eftersom det rörde sig mycket kontanter i branschen som kunde tas ut utanför bokföringen.

The legendariska klubben Birdland ingick i Morris Levys imperium som omfattade dryga 90 företag som skivbolag, skivbutiker och ett skivtryckeri.

Levy dog år 1990 vid 62 års ålder, två månader före han skulle börja avtjäna ett längre fängelsestraff som en följd av en FBI-utredning av organiserad brottslighet inom musikbranschen.

Corky Vastola fängslades år 1987 för misshandel av en skivbolagschef som vägrade bli utpressad. I häktet fick Vastola dela cell med själva John Gotti som blev så irriterad på sin kollega att han senare försökte få honom mördad.

Corky Vastola är tydligen fortfarande vid liv och blev frigiven redan år 1998.

Den brittiska invasionen och slutet på guldåldern

Under början av 60-talet dominerade den New York-baserade musikindustrin dagens populärmusik.

När jag på måfå slog upp en amerikanska singellista från januari 1962 märkte jag att sju av låtarna på top ten hade någon form av koppling till The Brill Building.

När The Beatles år 1964 uppträdde på Ed Sullivan Show på amerikansk TV för första gången var det inledningen på en lika stor musikalisk revolution som den ursprungliga rock and rollens frammarsch tio år tidigare.

I The Brill Building och hos grannen 1650 Broadway hade det också skett förändringar. Don Kirshner och Al Nevins hade sålt Aldon Music åt filmbolaget Columbia Pictures.

Det betydde att deras låtskrivare oftare skrev sin musik för filmer och TV.

Don Kirshner var med om att skapa gruppen The Monkees som skulle komma att sysselsätta många av 1650 Broadways låtskrivare.

Goffin-King, Neil Sedaka, Barry-Greenwich och i synnerhet Neil Diamond skrev låtar åt The Monkees.

När typerna i The Monkees blev höga i korken och började bli besvärliga såg Kirshner till att hans nästa projekt, The Archies, bestod av animerade figurer.

Till skaran musiker och låtskrivare bakom Archie och Jughead och de andra tecknade figurerna hörde vissa bekanta namn, bl.a Jeff Barry och Ellie Greenwich.

Burt Bacharachs musik hamnade i likhet med många av hans amerikanska kolleger tillfälligt i skymundan av de brittiska artisterna.

Han bestämde sig för att vända på situationen och började tillbringa tid i England där han bl.a skrev låtar åt Dusty Springfield och Cilla Black.

Sommaren 2018 uppträdde den 90 år gamla Burt Bacharach inför en begeistrad publik på Pori Jazz och var fortfarande noga med att påpeka att han aldrig skrivit en rocklåt.

The Brill Building i dag

I dag har företag i video- och filmbranschen tagit över en del av kontoren i The Brill Building. Men det finns fortfarande kvar musikrelaterade hyresgäster på 1619 Broadway.

Vad var då byggnadens betydelse? Sällan har så många av musikbranschens tongivande personer koncentrerats på samma plats som i 1619 och 1650 Broadway under den s.k. Brill Building-eran.

Många av det dåvarande samhällets och den dåvarande musikbranschens gränser överskreds och oskrivna regler bröts då musikfabrikerna på Broadway var i full gång.

Afro-amerikanska artister fick tillgång till samma låtskrivare, producenter och skivbolag som vita artister.

Kvinnor började ta plats i musikbranschen som låtskrivare, producenter och skivbolagsägare på ett helt annat sätt än tidigare.

Brill Building-soundet skapades av en intressant blandning av amerikanska folkgrupper.

Låtskrivarna var nästan alla barn eller barnbarn till judiska invandrare från östeuropa. Artisterna var till stor del afro-amerikaner eller andra generationens invandrare från Italien.

Connie Francis (Concetta Franconero), Bobby Darin (Walden Robert Cassotto), Frankie Avalon (Francis Avallone) och Fabian (Fabiano Forte) hörde till artisterna med italienska rötter.

The Brill Building var också fönstret till Europa. De kontakter som knöts mellan den amerikanska musikbranschen och den europeiska gick oftast via 1619 Broadway.

Edit Piaf och Johnny Halliday hade knappast sjungit låtar av Leiber-Stoller eller Barry-Greenwich om inte Brill Building hade funnits.

I dag är musikbranschen i handen på multinationella bolag och mycket ser annorlunda ut än för 50 år sedan. Det ansågs länge att artister skulle skriva sitt material själv för att tas på allvar.

Så är det inte mera och man har delvis gått tillbaka till låtskrivarteam som skriver åt artisterna vars huvudsakliga uppgift är att se bra ut på TV.

Brill Building-modellen lever vidare trots att själva byggnaden har sett sina bästa dagar.

Det som inte har förändrats är att musikbranschen fortfarande är attraktiv för unga och ambitiösa typer som drömmer om ett liv bland stjärnorna.

Somliga av dem går omkring med melodisnuttar och textrader snurrande i huvudet som kommer att bli framtidens popklassiker.

They say the neon lights are bright on Broadway
They say there's always magic in the air

― On Broadway (Mann-Weil)