Norrena & Frantz: 40-åringar som förvandlas till truliga tonåringar - så här berättade ni om era föräldrarelationer i vuxen ålder
Inför veckans avsnitt av relationspodden Norrena & Frantz bad vi er berätta hur relationen till era föräldrar ser ut nu när ni alla är vuxna människor.
Än en gång fick vi in en mängd intressanta och ärliga berättelser.
En del av er berättar att relationen mår bättre än någonsin, att både förälder och barn har anpassat sig till sina nya roller och att allt löper smidigt.
Rätt många intygar att ni skäms över att det ligger så nära till hands att hamna i någon sorts försenat pubertalt tillstånd så fort ni kliver över mammas tröskel.
Några beskriver också en situation där rollerna har blivit ombytta, barnet tar numera hand om föräldern.
Tack till er som delat med er av era tankar och erfarenheter kring temat! Här följer ett urval av de berätelser ni skickade oss.
Efter berättelserna hittar du det senaste avsnittet av podden Norrena & Frantz.
Med pappa kan jag alltid vara mig själv
Jag och min syster har en nära relation med vår pappa. Även med vår mamma, men vi är båda två pappas flickor. När det händer någonting bra är pappa den jag först vill ringa, även om det händer något dåligt. Det känns som att pappa är min största supporter. Han vill alltid mitt och min systers bästa och är genuint intresserad av vårt liv. Man kan alltid vara sig själv med pappa och man vågar vara helt ärlig. Jag tror att vi har så bra relation med vår pappa eftersom han aldrig favoriserat någon av oss. Mamma kanske man inte vågar helt vara sig själv med. T.ex blir det storstädning innan hon kommer på besök. Kvinna, 27
I efterhand inser jag att mina föräldrar varit storartade
Mina relation till mina föräldrar kan sägas ha varit varierande, dock inte dålig. Men jag försöker inte vara negativ. Om jag hade egna barn så skulle jag antagligen vara världens sämsta förälder. Jag har efteråt funderat på hur mina föräldrar kunde sköta det som dom förutsattes sköta! Alltså jämfört med mig personligen var dom ju storartatade! Man, 60+
Negativ mamma
Jag blir lätt sur när jag pratar med min mor. Hon upprepar sig för det mesta: Oj,oj Hur orkar du jobba, säger hon. Är du aldrig ledig? När ska du i jobb nästa gång? Nåmen skönt om du är ledig i helgen, så får du ta igen dig...och så håller hon på. Inte precis upplyftande. Kvinna 45
Jag känner mig som förälder till mina egna föräldrar
Är 34 och har nu ett eget barn, men känner mig mer och mer som förälder till mina föräldrar också! Min mamma (60) är dendär ängsliga tonårstjejen man måste påminna om att äta ordentligt och mångsidigt och ge komplimanger åt för att hon ska känna sig självsäkrare, medan min pappa (62) är rebelltonåringen som gör helt vad han vill utan att lyssna och tänka på andra. Så här funkar det då vi är på distans eller på ”mitt revir”. Men då jag besöker dem och stiger in i mitt gamla flickrum vänder allt, då blir jag istället den där pubertala tonåringen som skriker o suckar. Spännande! Kvinna, 34
Ska aldrig mera resa med mina föräldrar
Jag blir hemsk när mina föräldrar kommer på besök. Första dagen kan gå bra men morgonen dag två undrar jag hur jag ska stå ut en enda sekund. Har rest en gång med dem och våra barn. Aldrig igen! Jag försöker dock bli bättre. Kvinna, 40+
Sedan mina egna barn blev tonåringar har jag börjat förstå mina föräldrar bättre
Relationen till mina föräldrar blir bara bättre med åren. Sedan mina egna ungar har nått tonåren har jag fått större förståelse för mina föräldrar. Jag är också mera rädd om dem, fastän de knappt är i pensionsåldern så vågar man inte ta något för givet. Jag vill också att mina kids ska ha en fin relation till mig och min man sedan, så då behöver jag föregå med gott exempel. Kvinna 37 år
Vi talade aldrig om sådant som var viktigt
Jag önskar förstås att jag kunde svara att vår relation är jättebra. Inte för att den någonsin varit dålig, men mer djup hade jag kanske velat ha ibland. Min far - död sedan flera år - var tystlåten, såden är även jag. Några riktiga diskussioner förekom aldrig och det låter rätt illa då man tänker på det i efterhand. Min mor var betydligt mer pratsam men ändå samma sak där, samtal om livet förekommer aldrig. Ibland kan jag tänka att jag som det yngsta och hittills barnlösa syskonet varit en besvikelse då mina systrar sedan länge bildat familj och varit framgångsrika. Kanske därför går jag snabbt i försvarsposition om kritik (troligen oftast inbillad) riktas mot mig. Kanske är det också därför jag på alla möjliga vis försökt visa mig duglig inför föräldrarna trots avsaknad av familj. Man, 38
När vänder det?
Jag är i mittemellanland. Vuxen, med egna barn. Min mamma och jag har en bra vuxen relation, mest via telefon då vi bor på en bra bits avstånd, men alltid lika kära återseende då vi träffas. Oftast när vi talas vid är det nog mamma som funderar kring mina problem och vill hjälpa mig. Men allt vanligare blir det, med tanke på att mina föräldrar inte är helt purunga längre, att jag börjar ha koll på deras vardag och försöker hjälpa med de problem de har. På något vis både skrämmer och fascinerar det. När vänder det? När är det jag som får tillgång till hennes konto (och inte tvärtom, som under de första studieåren) för att kolla att hon har pengar kvar i slutet av månaden? När är det jag som kommer hem till henne och tar fram fönstertvättstrasan och inte hon som byter gardiner hos mig? Egentligen är det som bäst nu, när vi båda ger och tar, bara önskar att tiden ska gå långsamt. Inte för att jag inte vill hjälpa, utan för att jag inte vill att mina föräldrar ska bli gamla så snabbt... Kvinna 36
Ibland måste min mamma få spela sin mammaroll, fast jag är vuxen nu
Jag har en väldigt bra relation till min mamma nu när jag är vuxen, bättre än när jag var barn eller tonåring. I min familj diskuterades saker inte hemskt mycket, vilket jag led av. Det här har jag förstått först i vuxen ålder och via terapin jag går i nu. I dag kan jag vara öppen med min mamma på ett helt annat sätt. Nu när jag är vuxen så kan jag ibland bli irriterad när min mamma tar mammarollen och ska sköta om mig, fixa åt mig eller betala åt mig. Visst är jag tacksam men det känns inte att jag just nu kan ge lika mycket tillbaka (småbarnsvardag you know). Hon ger och jag tar. Så jag måste ibland bara tänka att jag är ju faktiskt hennes barn fast jag är vuxen, jag skulle säkert vilja hjälpa och fixa för mina barn sen när de är vuxna. Jag hoppas ändå att jag någon dag ska kunna ge tillbaka, hjälpa henne när hon är äldre. Den dagen kommer väl när rollerna blir lite ombytta och jag får sköta om saker åt henne och se efter henne. Kvinna, 37
Jag orkar inte ta fighter med mamma
Jag har vanligtvis starka åsikter och tar en massa fighter och står upp för andra människor, men när jag är med min mamma låter jag allt (hon säger) bara passera, för jag ORKAR inte slåss med henne om saker jag vet att vi aldrig kommer att komma överens om. Jag tycker också att jag är smartare än min mamma, det skulle jag förstås aldrig säga till henne. Kvinna 37
Jag förväntar mig inte att mina föräldrar ska hjälpa till med barnbarnen
Jag inbillar mig att jag har en ganska jämställd relation med åtminstone min mamma. Ibland är det jag som frågar råd av henne, ibland hon som funderar på något och vill diskutera med mig. Jag hjälper till när jag hälsar på hos mina föräldrar och de brukar hjälpa till ibland hos oss. Pappa hjälper med renovering, kojbygge, reparerar lådbilar och sådant och mamma kan ta itu med disken på barnens kalas. Många gånger tycker t.ex. de på barnrådgivningen att mina föräldrar väl med jämna mellanrum kunde komma och laga mat, städa och sköta barnen, så att jag får vila. Men inte är det ju meningen att mina föräldrar ska sköta min familj och mitt hushåll. Dessutom har jag ingen rätt att förvänta mig att mina föräldrar kommer och hjälper till, så som man tyvärr ser att händer i många familjer. De får göra det de själva vill med sin tid! Någon gång per år brukar vi fråga om de kan sköta barnen medan jag och min man går på teater eller liknande, och någon gång kan de fråga om barnen stannar över natten hos dem. De blandar inte sig i vårt vardagliga liv, men särskilt pappa kan ha bestämda åsikter om hur vi borde göra vissa gånger. Kvinna 30+
