Filmrecension: Hölmö nuori sydän – fucking jävla älskade tonår!

Nordiska tonårsskildringar har en tendens att fokusera på jobbiga känslor medan Hollywood gärna satsar på det tuttinuttiga. Historien om Lenni och Kiira är en kombination av bägge - både hård och varm.

Lenni (Jere Ristseppä) och Kiira (Rosa Honkonen) är femton år gamla och mitt uppe i högstadierumban med allt vad den innebär av lektioner man tar sig igenom halvsovande och en fritid som går på högvarv.

Det gäller att överleva allt från jobbiga föräldrar, kroppar som inte växer i samma takt som andras och känslor som löst ut en non-stop biljett till bergochdalbanan.

Det säger sig självt att det inte är enbart positivt när Kiiras graviditetstest visar sig vara positivt. Kompisarna tycker visserligen att det är coolt med en babymage i instaflödet, men mamma (Pihla Viitala) är måttligt road inför utsikten att bli mormor vid 33 års ålder.

Den förälskade Lenni försöker i sin tur ta det hela som en man – bland annat genom att träna fysiken med ett gäng vuxna män. Män som är villiga att slåss för få tillbaka det Finland som fanns innan invandrarna kom och förstörde allt.

Selma Vilhunen - de ungas röst

Regissören Selma Vilhunen verkar ha en speciell lyhördhet och hysa en stor kärlek till de unga - en grupp som i högre grad än någon annan formas och färgas av sin närmiljö.

En grupp individer som kan knäckas, men som också har en inneboende potential att slå sig fri.

I Vilhunens värld är de vuxna inte nödvändigtvis de mest vuxna. Och barnen sällan enbart barnsliga.

I långfilmsdebuten Tyttö nimeltä Varpu fick den 12-åriga Varpu (Linnea Skog) många gånger axla det vuxna ansvaret i relation till sin ensamstående mamma.

I dokumentären Hobbyhorse Revolution visade en hord av unga flickor kollektivt fingret åt alla dem som täcks ha fördomar mot en flickvärld som dikterar sina egna regler.

Hölmö nuori sydän känns på många sätt som ett naturligt led i denna kedja av skildringar. En berättelse om två unga människor med kapacitet och vilja att klara av mycket mer än deras ålder förutsätter.

Och en film vars motto kunde tänkas lyda: älska mig mest då jag förtjänar det minst - för då behöver jag det bäst.

Välspelat – men något för omfattande

Rosa Honkonen och Jere Ristseppä passar perfekt i sina roller och utstrålar en fin blandning av känslighet och styrka. Vilket gör att man har överseende med att det förekommer replikskiften som känns snäppet för konstruerade.

Samspelet mellan tonåringar och vuxna fungerar överlag sällsynt bra - speciellt fin är relationen mellan Lenni och den sympatiske grannen Janne som visar sig ha en svartvit syn på världen.

I samband med det intrigspår som målar upp en förortsverklighet med olika nivåer av rasism känns det ändå stundvis som om filmen försöker avhandla lite för mycket på en och samma gång.

En tonårsgraviditet med allt vad den kan innebära av identitetskris och krav hade räckt mer än väl - de ideologiska motsättningarna blir på något sätt ett sidospår.

Ett sidospår som Dome Karukoskis Leijonasydän (2013) avhandlade på ett mera helgjutet sätt.

Blandade känslor

Ur ett vuxet perspektiv är det alltid lite absurt att bänka sig inför en film vars huvudkaraktärer är tonåringar. Dels för att man kanske inte ens vill minnas exakt hur det var i den åldern, dels för att man blir plågsamt medveten om sin egen ålder.

Hur jag än försöker kan jag alltså inte känna med Lenni och Kiira – däremot känner jag starkt för dem.

I slutskedet är jag som vuxen filmkritiker djupt rörd, samtidigt som jag undrar hur jag som femtonåring hade tagit till exempel den utdragna förlossningsscenen som formligen vibrerar av smärta, rå styrka och panik.

Varit stolt å den tuffa tjejens vägnar eller tyckt att det där med att få barn verkar extremt jobbigt och obehagligt?

Men det kanske är just det som är poängen – att visa att livet finns till för att ge en blåmärken, men att dessa bleknar.

Bara man orkar hålla ut.