Bokrecension: Mer estetik än essens i Déa Solins rusiga debut

Med En spellista för sömnlösa nätter skapar Déa Solin ett litterärt universum som förkroppsligar en tid av ungdom, begär, rastlöshet och förvirring. Det kunde ha blivit brännande, men når inte riktigt förbi den estetiska ytan.

Déa Solin, född 1995, har redan hunnit utmärka sig på det litterära fältet genom segern i Arvid Mörne-tävlingen 2017.

Vinnarnovellen “som en tonårsfilm på netflix med 2 av 5 stjärnor i betyg” bestod av korta nedslag i en författarstuderandes vardag och (mest) fest på Möllevången i Malmö. Den utmärkte sig genom humor och omedelbarhet, samt ett drivet, episodiskt och något tv-serie-aktigt berättande.

Debutromanen En spellista för sömnlösa nätter (Förlaget), väcker å sin sida snarare associationer till film. Här finns större utrymme för lugn och inzoomningar, men läsaren riskerar skärmas av bakom ett estetiserande filter.

Bilen som flykt

Boken börjar med att jagberättaren, 19-åriga Bel, dyker upp på sin flickvän Natalies begravning, bakfull och smutsig i en skruttig bil som hon köpt på ett rave i skogen.

Vi får inte veta så mycket om Natalie, annat än att hon tagit livet av sig och lämnat 11 röstmeddelanden åt Bel natten hon gjorde det. Meddelanden som Bel ännu inte klarat av att lyssna på.

Bilen som Bel köpt blir en eskapism-maskin på flera sätt: den tar henne runt genom staden på nätterna när ångesten håller henne vaken, och den blir ett skyddat rum där något nytt kan utforskas.

Det nya är framförallt relationen till Audrey, konststudenten som Bel träffar på en fest, och bandet Casablanca Lilies, vars musik de kör runt till på nätterna.

Frånvaro som fond

På många sätt är upplägget en klassisk sorgebearbetningshistoria, och orsaken till att texten framträder lite som genom ett töcken är att vi möter Bel i en sorg avtrubbad av chock. Hon befinner sig konstant i ett tillstånd av sömnbrist och/eller berusning av olika slag.

Samtidigt är det inte en bok som på allvar gräver sig ner i vad det innebär att förlora en älskad människa. Natalies död är främst en fond, nästan en kuliss, för Bels agerande.

På samma sätt fungerar relationen till Bels frånvarande föräldrar, konstnärerna som lever kollektivliv i en djungel istället för att vara nära sitt barn. Relationen finns där som en omständighet, men utforskas inte närmare.

Frånvaron av flickvän och familj etablerar Bel som romankaraktär i en isolation som på många sätt är karakteristisk för ungdomsboken – det som står i fokus är istället relationer till vänner – men frånvaron är otypisk på så vis att den inte bara är upplevd (som i romaner eller filmer där ungdomar kanske bor i samma hus som sina föräldrar, utan att uppleva att de har något att göra med ens värld) utan villkorad av dramatiska omständigheter.

Ett eget universum

På basen av premissen löper boken således risk att göra läsaren besviken, om man förväntar sig ett allvarligt utforskande av det traumatiska. Men det finns andra sätt att läsa.

Bokens manga-inspirerade, pastellglansiga omslag (signerat Milena Huhta), samt de ångest-sentimentala (något Broder Daniel-aktiga) sångtexterna av det fiktiva bandet Casablanca Lilies som inleder varje kapitel, öppnar för att boken inte vill bli läst som socialrealism, utan som ett eget litterärt universum.

I det fallet fungerar både självmordet, föräldrafrånvaron, bohem-miljöerna (från konstnärsfester på tak till sunkiga hamnkvarter) och romanfigurernas dramatiska lynnen i första hand som byggstenar i skapandet av en viss estetik som blandar smuts och glamour, besatthet och depression.

Det är en estetik som talar med författare som Sara Stridsberg, Sanne Näsling och Sally Rooney, men även med filmer i melankolisk indie-quirky stil, som The Perks of being a Wallflower.

Konsekvent konstlad

En spellista för sömnlösa nätter är främst en skildring av ett tillstånd – att vara ung, begärande, rastlös och förvirrad – snarare än en berättelse om verkliga personer.

Vi positioneras löst i tid och rum genom förekomsten av mobiltelefoner och en stad som troligen ligger i norra Europa, men utöver det är anspråket brett.

På många sätt är det befriande med en ungdomsbok som inte vill hävda sin aktualitet genom att positionera sig med referenser till verkliga musikgrupper, böcker, händelser eller ens platser, utan som vågar skapa en egen värld.

Denna värld må i sig kännas konstlad, men konstladheten är så pass konsekvent genomförd att den blir trovärdig. Det gäller såväl repliker som beskrivningar.

Svårt att beröras

Tyvärr räcker inte det i sig för att boken ska beröra, utan den förblir sin pastellglansiga yta med ringlande cigarettrök och bara bröst.

Inte ens relationerna till Bels rumskompisar Alex och Rufus, eller den spirande kärleksrelationen till Audrey, förmår engagera mig, trots att det är här berättelsen lägger mest krut, och trots att det är fint att den finlandssvenska litteraturen föräras fler queera relationsskildringar.

En spellista för sömnlösa nätter bär på gott om komponenter som kunde ha blivit brännande och intressanta, men som tyvärr mest blir rekvisita i en lite för vagt antydd föreställning.

Samtidigt är det glädjande med en debutant som så tydligt har ett estetiskt driv, som inte i första hand vill manifestera åsikter, utan helt enkelt berätta om en plats, ett tillstånd och om en skara mer eller mindre såriga människor som navigerar där.

Förhoppningsvis vågar hon gå ännu närmare dem nästa gång.