Jonas Jungar: #Metoo hade aldrig blivit något utan mediernas draghjälp - men de goda avsikterna ledde också till en farlig fartblindhet

Låt det genast vara sagt. #Metoo är en revolution vi behöver för att kunna börja rensa upp i en massa unket och förvridet. Det var sannerligen på tiden att frågor gällande sexuella trakasserier och övergrepp vädrades ordentligt.

De vittnesmål vi har fått ta del av under det gångna året öppnade ögon som behövde öppnas, skrek högt i örat på många som behövde höra det.

Och det fanns också ett journalistiskt vällovligt syfte i kampanjen. Att granska maktmissbruk hör till journalistikens grunduppdrag, och i grund och botten handlade mycket av #metoo om just det - hur (huvudsakligen) män i någon form av maktposition (yrkesmässigt, statusmässigt, åldersmässigt eller annars), betett sig mot en svagare och mer sårbar part.

Att granska maktmissbruk hör till journalistikens grunduppdrag

Att medierna drev så stort på #metoo i sin rapportering handlade alltså inte om något slags kampanjjournalistik, även om det förvisso tedde sig så då debatten gick som hetast. Det handlade om att fullfölja vårt uppdrag som vakthund i en samhällelig fråga som tangerade helt centrala teman kring jämställdhet, arbetsliv, sexualitet o.s.v.

Medierna skapade alltså inte #metoo. Det fanns en klar beställning på en diskussion om de här frågorna, och medierna blev plattformen för den då gnistan väl hade tänt elden.

Men som i alla stora samhälleliga omvälvningar och fenomen där medierna har varit delaktiga, antingen som budbärare eller arena, sker oundvikligen felsteg och överdrifter.

Det är ibland lätt för oss journalister att låta oss svepas med "för den goda saken skull". Den professionella självbilden handlar ju om att vi står på den lilla mänskans, den svagares sida mot makten och etablissemanget. Och så ska det naturligtvis vara.

Men därmed finns också risken att vi kritiklöst återger sådant som passar det mönstret, även om den journalistiska bevisföringen är svajig eller ofullständig.

I vårt grannland Sverige skenade det t.ex. iväg riktigt ordentligt med en stor medial självrannsakan som följd.

Hur kunde man plötsligt strunta i grundsatsen att källor måste granskas och kontrolleras, i synnerhet om de lämnar uppgifter som kan skada andra människor?

Här hemma visar fallet Metsäketo att det inte går att påstå vad som helst om andra mänskor, även om det ju känns lite bakvänt (med tanke på vem som mest drabbas) att det blev kvinnor som fick statuera varnande exempel i Finlands första #metoo-relaterade rättsfall.

Medierna skapade inte #metoo

I upprörda stämningslägen gäller det för etablerade och ansvarsfulla medier att försöka hålla huvudet kallt. Folktribunalerna på sociala medier är ofta blixtsnabba att både fördöma och namnge.

Att “alla ju vet” vem den skyldiga är är ingen publiceringsgrund för ett ansvarskännande medium. Det ska finnas belägg och säkra källor, hörsägen och rykten räcker inte.

För det är fortfarande först då en uppgift når de etablerade medierna som den får ett verkligt genomslag.

Det innebär ett ansvar som vi ska handskas varsamt med. Till och med om priset senare visar sig vara en viss överförsiktighet. Endast så kan vi bibehålla förtroendet för det vi gör.

Folktribunalerna på sociala medier är ofta blixtsnabba att både fördöma och namnge

Svenska Yle hade därför från första början en restriktiv linje gällande namnpublicering.

Också i övrigt höll den finländska journalistiken kring #metoo en hög pressetisk nivå. Till exempel avslöjandet av filmregissören Lauri Törhönen var ett resultat av ett sällsynt gediget journalistiskt hantverk.

Nyanserna och de exakta formuleringarna är också viktiga i sammanhanget. När #metoo-vågorna slog som högst fanns nämligen en uppenbar risk för att allt klumpades ihop i som brottsliga och vämjeliga handlingar, även om det är en milsvid skillnad mellan en grov våldtäkt och en klumpig raggningsreplik.

Saldot då, ur journalistisk synvinkel? Jag är förstås jävig men vill gärna tro att det blir godkänt vitsord åtminstone för finländsk del.

Kanske fanns det en överdriven försiktighet gällande vad som publicerades, men hellre det än ett drev i svensk tappning med delvis tragiska följder.

Till den som ändå hade velat se flera huvuden rulla säger jag att flera namnpubliceringar inte alls nödvändigtvis hade skapat den mer genomgripande förändring som har efterlysts. Tveksamt är om det hade skipat någon rättvisa heller.

Enskilda namnpubliceringar leder ju dessutom till att avskyn bekvämt kan projiceras på några få ansikten, och då är det betydligt lättare att frånsäga sig sitt eget ansvar och slippa reflektera över sin delaktighet i den kultur som tilläts råda så länge.

Alltså att tänka: absolut inte jag, men dom där andra.

Inte en särdeles bra utgångspunkt för att skapa en förändring där alla inser sin egen roll i hur vi som mänskor behandlar varandra.

Skribenten är Svenska Yles chef för kvalitetskontroll och publikdialog

#metoo-kväll i Yle Vega och Yle Arenan måndag 15.10 klockan 17.30–19.