Brittisk bok: Höga chefslöner skadar den ekonomiska tillväxten och pressar ner löntagarnas inkomster

I USA förtjänar toppchefer 347 medellöner per år. Överdimensionerade bonussystem gör chefer kortsiktiga. De bromsar hela den ekonomiska utvecklingen och håller vanliga löntagares löner nere. Det hävdar den brittiska samhällsdebattören Deborah Hargreaves.

Är toppchefernas bonusprogram ett hot mot ekonomisk tillväxt? Det hävdar Deborah Hargreaves i sin färska bok ”Are chief executives overpaid?”.

Efter att i flera år ha granskat chefslöner och löneskillnader är hon övertygad om att chefslönerna till och med kan förklara både Storbritanniens stagnerade ekonomi och Brexit.

I Finland är inte chefslönerna på samma nivå som i Storbritannien. Norden har av många setts som ett exempel på att ett samhälle fungerar bättre om löneskillnaderna är mindre.

Men den bilden håller på att förändras. I Sverige, Finland och Danmark ökar inkomstskillnaderna nu snabbare än i OECD-länderna i genomsnitt.

Statistik från OECD, Världsbanken och EU visar att Sverige är det industriland där inkomstskillnaderna har ökat mest under de senaste trettio åren.

Är bolagen ägarnas bankomater?

Deborah Hargreaves varnar för att kopiera de bonussystem som finns i den anglosaxiska världen. Enligt henne finns det bara nackdelar med att chefer äger aktier i det egna bolaget.

- Jag tycker inte att systemet att belöna chefer med aktier ger dem rätta incentiv. Det ger dem mycket kortsiktigt fokus på aktiepriset. Tidshorisonten brukar vara tre till sex månader. Det kan få chefer att fatta beslut som inte är bra för företaget på lång sikt.

Det här får enligt henne chefer koncentrera sig på att skära i kostnader eller hålla lönenivåerna låga i stället för att investera i bolaget.

För tillfället är investeringarna i Storbritannien och USA på historiskt låg nivå.

- Jag tror att det beror på att chefer koncentrerar sig på att hålla aktiepriserna höga och arbetskraftkostnaderna nere. Belöningssystemen får dem att se på bolag nästan som aktieägarnas bankomater.

- Bolag har en mycket större social uppgift. De borde styras med tanke på långsiktig framgång, hela samhällets och de anställdas, kundernas och underleverantörernas bästa, säger Deborah Hargreaves.

Finland har mindre löneskillnader än Storbritannien

I Finland är styrelseproffset Bo Harald inte alls lika orolig som Deborah Hargreaves.

Han tycker inte att han har sett den här typen av problem sedan 90-talet då inkomstskillnaderna ökade i Finland. Då ville finländska bolag höja chefslönerna närmare internationella nivåer.

- Då blev det förhöjningar som kom in på icke fasta löner via optionsprogram och andra bonussystem. Frågan är förstås om vi gjorde misstag då så att det blev för kortsiktigt. Det tror jag att vi gjorde.

Ett misstag som Bo Harald lyfter fram är att summorna som cheferna kunde förtjäna var helt obegränsade.

- Det väckte stor uppmärksamhet då. Jag kommer ihåg publiciteten kring miljonbonusarna och miljonoptionerna. I sådan situation finns det alltid en risk att man driver upp kurser på kort sikt genom att radikalt höja priser och sänka kostnader. Efter det kommer syndafloden nästa år.

”Få toppchefer byter jobb”

Bo Harald betonar att han tycker läget i Finland nu är mycket bättre än under 90-talet.

- Perioderna under vilka de icke fasta lönerna betalas har blivit längre. Det leder till ett större intresse att investera för att kunna nå ett bättre resultat under, eller efter en femårsperiod. Det går nog åt rätt håll.

Deborah Hargreaves ger inte mycket för motiveringen att chefernas löner måste hållas nära en internationell nivå.

- Det är ett argument jag hör ofta. I Storbritannien talar vi om att chefslönerna måste tåla konkurrens från USA. Jag tycker verkligen inte att argumentet håller. Om man ser hur många toppchefer som verkligen lämnar sitt hemland för att få en bättre lön är de ganska få. Det är i regel yngre personer är i början av sin karriär som flyttar mellan länder.

Bo Harald tycker däremot att exemplet visar att de kommittéer som planerar hur cheferna ska belönas har gjort ett bra jobb.

- Man kan väl säga att kompensationskommittéerna har lyckats avvärja fanflykt med sin verksamhet. Man kan också säga att cheferna oftare får sparken och de här riskerna återspeglas i kompensationsnivåerna. Det är mycket lättare att få sparken och det är en stor skam i alla fall i Finland. Det är svårt att komma tillbaka om det har gått dåligt. De aspekterna måste beaktas.

Deborah Hargreaves å sin sida säger att kompensationskommittéerna som vanligen består av styrelsemedlemmar som rör sig i samma kretsar som cheferna tenderar att överkompensera cheferna för att undvika klagomål ifall chefen skulle välja att byta jobb.

”Cheferna är inte värda sin lön”

I Finland stampade investeringarna och lönerna länge på stället efter finanskrisen med motiveringen att vi har för höga löner.

I Storbritannien har investeringarna enligt Deborah Hargeaves stampat på stället på grund av att arbetskraften har varit för billig och cheferna hellre har använt vinsten till att höja sina personliga ersättningar.

Enligt High Pay Centres uträkningar lyfter en toppchef i USA i medeltal en ersättning som är 347 gånger högre än medellönen i USA. I Storbritannien tjänar toppchefer i medeltal 129 medellöner per år.

Vanligen växer chefslönerna mycket snabbare än olika nyckeltal som de kunde basera sig på.

En av High Pay Centres granskningar visade att chefslönerna i Storbritannien steg med 350 procent under åren 2000 till 2013. Under samma tid ökade företagens vinster efter skatt mer 140 procent.

Bo Harald håller med om att skillnaden inte borde vara så stor.

- Å andra sidan måste man utgå från att ledarskapets värde förändras. Allting går så mycket snabbare. Utvecklingen blir snabbare exponentiellt. Marknaden är global. Ingen vet egentligen vart vi är på väg. Då blir förstås en ledare som kan anpassa sig till den här situationen allt mer värdefull. Det är det som kanske driver kompensationsutvecklingen snarare än direkta resultat.

Chefen skapar inte framgång ensam

Deborah Hargreaves tycker att kompensationskommittéerna överbetonar toppchefens roll i ett företag.
Hon lyfter fram att ett företags framgång alltid är ett resultat av många anställdas arbete.

Toppchefen har ofta bara begränsade möjligheter att påverka verksamheten. Ändå är det ofta bara toppchefen som belönas som om det bara skulle vara hens jobb som räknas.

Hargreaves skriver att vanliga anställda bara kan förundra sig över att de förväntas ge sitt bästa varje dag för en fast lön som aldrig stiger, medan deras chef behöver miljonbonusar för att orka anstränga sig.

Bo Harald påpekar att man i moderna företag redan sprider på belöningarna så att det inte bara är toppchefen som får allt.

- Man har ganska omfattande program där folk får extra betalt när det går bra. Förr hade man en tanke att alla i hela bolaget skulle få det men det har man frångått. Jag tycker det är en logisk och en väldigt bra utveckling.

”Kortsiktighet och löneskillnader bromsar utvecklingen”

Oberoende av motivering ser Deborah Hargreaves att både kortsiktigheten och låga löner bromsar den ekonomiska tillväxten.

- Att belöna chefer med aktier skadar produktiviteten då de håller lönerna nere och anställer fler arbetare i stället för att investera i maskiner som kunde förbättra produktiviteten och höja lönerna.

Låga löner leder dessutom till att efterfrågan stampar på stället.

De höga ersättningar som chefer lyfter ökar inte tillväxten lika effektivt som om samma summa skulle spridas bland en större del av befolkningen.

Personer som inte har så höga inkomster spenderar ofta en stor andel av en löneförhöjning på att förbättra sitt liv.

Höginkomsttagare som får bättre inkomster använder visserligen en del av pengarna på lyxkonsumtion, men väljer ofta att spara en stor del av pengarna. Placerade pengar ökar inte efterfrågan.

Då ekonomin varken kan växa genom teknisk utveckling eller högre efterfrågan stannar tillväxten upp.

- Vi ger alla belöningar till dem på toppen som tenderar att inte spendera sina extrapengar. Om vi skulle sprida de här pengarna mer rättvist över ekonomin skulle vi få mera köpkraft i ekonomin. Produktiviteten blir också sämre. Den är mycket låg i Storbritannien och har inte förbättrats på tio år, säger Deborah Hargreaves.

”Optionssystem skapar misstro”

Kortsiktigheten i optionssystemen och höga chefsinkomster har enligt Deborah Hargreaves orsakat de politiska problem Storbritannien har i dag.

Orsaken är en misstro mot dem som uppfattas som den finansiella eliten.

Då talar hon inte bara om toppchefer utan chefer i allmänhet, bankirer, jurister, politiker, välavlönade tjänstemän och så vidare som uppfattas driva sina egna intressen utan att lyssna på folkets breda lager.

Bo Harald tror inte att förklaringen är så enkel. Han har själv bott i England och på nära håll sett att samhället inte har moderniserats tillräckligt snabbt.

- England har haft många orsaker till att det har gått dåligt. Det är nog en del av kulturen som har varit lite underutvecklad. Säkert har cheferna haft sin skuld till det. Men att Brexit skulle ha drivits av deras höga löner, det tror jag nog inte.

Brexit är en hämnd

Det är inte bara Bo Harald som är tveksam till Deborag Hargreaves analys av Brexit.

Som journalist fick jag tillgång till en preliminär version av Hargreaves bok redan i somras. Knappast någon jag har talat med har trott att Brexit till största delen beror på inkomstklyftor.

Men när jag berättar om vårt finländska tvivel för Deborah Hargreaves blir hon indignerad.

- Ni har ingen uppfattning om den inflammerade debatt som vi har om dessa frågor i Storbritannien. Folk känner sig utlämnade. De känner att det finns en liten grupp av människor som klarar sig bra och lyfter höga löner. Då talar vi inte bara om toppchefer. Det handlar om hur landet är delat geografiskt. Folk tycker att de inte klarar av sin vardag.

Hon har själv röstat för att stanna i EU, men hennes båda föräldrar har röstat för Brexit. Deborah Haregreaves känner många som tänker som de.

- De tror inte att allt är EU:s fel eller att Storbritannien måste lämna EU. Det finns ingen ordentlig debatt om något sådant. De vill bara ge dem som har makt en spark i baken. De ville skada dem som styr landet och röstade därför för ett utträde. Det var en reflexmässig reaktion på stora sociala problem som till stor del handlar om ojämlikhet.

- Delvis handlar det också om immigration, men immigrationen har gett näring åt uppfattningen om ojämlikhet. Vanliga människor talar om att folk kommer från Bulgarien, Polen och andra länder i Östeuropa, och de sänker lönenivån för alla. Men den lilla eliten som styr företagen och politiken, som till mesta del bor i London och ofta arbetar inom finanssektorn, roffar åt sig alla vinster. Det är dem de har velat skada genom att rösta för Brexit.