Kommentar: Gångbron som ska kosta mer än två nya daghem – varför skenar kostnaderna iväg när Åbo bygger?

Vem bär ansvaret för att ett nybygge som planerades kosta under sju miljoner euro, nu kommer att kosta minst det dubbla?

Det frågar sig många i Åbo just nu, när kostnaderna för den planerade gångbron över bangården fram till Logomoområdet skjuter i höjden.

Över tretton miljoner euro är en stor summa för en bro som endast ska transportera fotgängare. Samma summa skulle lätt räcka till att bygga två nya daghem.

I färskt minne har man den påkostade renoveringen av stadsteatern. Utdragen planering och oväntade asbestfynd ledde till att tidtabellen sprack och kostnaderna skenade iväg. Prislappen på tjugofem miljoner euro svällde och landade på fyrtiofem miljoner. Liknande fall har skett också tidigare.

Det nyaste exemplet på en budget som överskrids rejält, vid sidan av Logomobron, är bergbanan som byggs uppe på Kakolabacken.

Efter teaterrenoveringen kom man i Åbo fram till att man ska ta lärdom och undvika liknande kostnadsökningar i kommande infrastrukturprojekt. Upphandlingen skulle styras bättre, planeringen skulle bli mer omsorgsfull och ansvarsfördelningen mellan aktörerna mer tydlig hette det när stadens politiker och ledande tjänstemän förklarade sig.

Vad lärde man sig egentligen? Det kanske en och annan Åbobo som följt med rundorna kring Logomobron frågar sig nu.

Broar ska måhända inte jämföras med renoveringar av gamla byggnader. Alla infrastrukturprojekt har sina särdrag och kräver sin egen form av sakkunskap. I synnerhet sofistikerade och unika projekt, såsom den arkitektoniskt ambitiösa Logomobron.

Därtill kan man konstatera att kommunala upphandlingar ofta är komplicerade helheter med flera parter involverade.

Det kan till exempel se ut så här: En part lägger fram en vision, en annan beställer, en tredje planerar bygget, en fjärde bygger och en femte kanske levererar byggmaterialet.

Om ansvarsfördelningen är tydlig och samarbetet friktionsfritt så brukar det gå bra.

Om oväntade överraskningar inträffar eller om det brister någonstans i kedjan så märks det snabbt. Brister det på flera punkter, så spricker i regel tidtabellen och budgeten.

Då landar tilläggsnotan vanligtvis hos skattebetalarna, såsom nu.

Åbo stad anklagar redan nu planeringsbyrån VR Track för att planeringen av projektet försenats och överväger att starta en rättsprocess mot bolaget. Planeringsbyrån i sin tur vägrar uttala sig och menar att staden har "informeringsansvar" i ärendet.

Det är sannolikt inte den enda förklaringen. De flesta är eniga om att byggarbetet inleddes innan planeringen var slutförd. Beslutsfattarna anklagar staden för att sakna insyn i projektet som de själva har varit med om att godkänna.

Åbo stad har nu startat en rad utredningar för att få klarhet i kostnadsökningarna i samband med stadsteatern, bergbanan och Logomobron.

Därefter får vi kanske svar på vilka misstag som gjorts och av vem.

Vi kan troligen också förvänta oss ytterligare löften om förbättrade upphandlingsprocesser och garantier om att lärdomarna som finns att inhämta är många.

Det är mänskligt att misstag sker. Händer det flera gånger så blir man fundersam. Handlar det om upprepade förseningar och återkommande tilläggskostnader på miljontals euro inom loppet av några år så frågar man sig om det endast kan förklaras av enskilda planeringsmissar och oväntade överraskningar.

- Men de flesta infrasatsningar hålls ju ändå inom budgetramarna. Det kunde väl medierna också någon gång rapportera om, har mer än en Åbopolitiker framfört i korridordiskussioner.

Till det kan man konstatera, att en ansvarsfull hantering av stadens skattemedel är en av de viktigaste uppgifterna som en förtroendevald har att axla. Det är en utgångspunkt, inte en nyhet.

Det är mänskligt att misstag sker. Händer det flera gånger så blir man fundersam.

Handlar det om upprepade förseningar och återkommande tilläggskostnader på miljontals euro inom loppet av några år så frågar man sig om det endast kan förklaras av enskilda planeringsmissar och oväntade överraskningar.

Det händer förstås att kostnaderna skenar iväg i samband med infrastrukturprojekt också på andra ställen än i Åbo, även om Åbos "meritlista" från de senaste åren sticker ut. Der är faktiskt mer allmänt än man skulle tro.

Såpass vanligt, att det inom vetenskapen till och med finns ett snofsigt uttryck som beskriver fenomenet.

Man talar om planeringsvilla. Begreppet har myntats av nobelpristagaren Daniel Kahneman, som i sin forskning visat att särskilt stora projekt ofta slukar upp mer resurser och tid än planerat.

Det beror enligt Kahneman på att människor tenderar att ha överoptimistiska antaganden om hur effektivt ett planerat projekt går att omsätt i praktiken. Det leder till att man grovt underskattar sannolikheten för att oförutsedda händelser kan försvåra eller fördröja projekten.

Det som på pappret ser ut att vara en vattentät plan, brukar i verkligheten stöta på oväntade hinder.

Ju större projekt och ju fler delmoment, desto större sannolikhet att något går fel.

Låter det bekant, Åbo?